Dagens bästa nyhet!

Jag frestades att köpa en prissänkt behå på Ellos i veckan men har lyckats hålla mig. Men så skulle jag hitta några minneslappar och då hittade jag en annan minneslapp med mina mått. Och när jag mäter mig igen har jag gått ner 5 cm på byst och stuss och 10 cm i midjan!

1) Det var som dr Ulla sa, att jag hade gått ner i vikt!

2) Att jag gått ner dubbelt så mycket i midjan talar för att det inte bara är övervikt i allmänhet jag bär på, utan att det är som jag säger medicinmage. När jag går upp i vikt av mediciner sätter det sig nämligen i midjan.

Så nu ska jag återigen se om jag kan klara av tanken på LCHF. Visserligen verkar ju 5:2, som jag kör med nu, nej, jag kör ju med 16:8 eller den hemmagjorda 20:4, fungera lite, halvt omärkligt som Omars bugningar i Ture Sventon. Men jag är fortfarande tjock som bara den och sur som bara den. Är inte säker på att jag kan göra slut med pasta och potatis och bröd. Vi får se. Käkade hönökaka med hushållsost till kvällsmat idag. Livets mening ju.

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja veta när du ska dö eller hur?

Jag tror när. Så att man kan förbereda sig, hinna göra det där viktiga som man kallar sin bucket list. Visserligen kan man ju dö i en utdragen process på flera år, så jag skulle nog inte vänta med allt tills dagen innan.

Det har ju varit mycket död i mitt liv på sistone känns det som. För några år sen blev en vän till Ellen som jag också kände sjuk, nåt med sköldkörteln. Hon hann knappt berätta det förrän det kom fram att det var cancer och sen dog hon innan vi ens hade hunnit skicka internationella blommor. De kom fram till hennes anhöriga istället.

Så visst kan det ta en månad att gå från frisk till död. Det kan också vara sjuk-frisk-sjuk-frisk-sjuk-sjuk-död. Mer så var det med min kusin. Rob å andra sidan dog på en minut, och så kan det ju också gå. Thads mamma dog i 40-årsåldern i sömnen av ett sprucket blodkärl i hjärnan. Det kan gå till hur som helst. Men om jag får reda på att jag dör vid 85 års ålder så räknar jag med att det går till på ett visst sätt. Om jag skulle få reda på att jag dör 2018 så skulle jag hantera morgondagen väldigt annorlunda!

Jag vet att jag har ställt just den frågan förut, men hur orkar man leva livet så glupskt att varje dag vore som den sista? När måste man vila en stund, i mysbyxor framför värdelösa tv-program?

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja äta tacos varje dag i resten av ditt liv eller sushi?

Görgörgörlätt, jag gillar INTE sushi men älskar tacos.

Sorg med Gud?

Jag är väl inte privat med nånting och tog verkligen inte illa upp när jag fick en personlig fråga här härom dagen. Mamma svarade snabbt, men jag vill också skriva något. Frågan var: Jag undrar om din tro, närheten till Gud, gör att du kan hanterar sorg och ångest lättare? Kan Gud ge dig en annan tröst och hjälp än vad människor kan göra?

Jag tyckte mammas svar var bra. Gud kan verkligen ge en en annan tröst och hjälp än vad människor kan göra. Men livet är ju inte enkelt bara för att man är troende.

Min första tanke var min syster som plötsligt och oväntat och blott 31 år fyllda, på håret, miste sin man. Jag ska inte säga något om hennes sorg här utan om min. Jag har aldrig varit så ledsen tror jag. Jag har lätt att föreställa mig saker och jag led oerhört å min systers vägnar, förutom att jag själv förlorat en i vår familj. Och det kändes inte som om min tro hjälpte ett enda spår. Och jag tror ändå på ett liv efter detta, att familjer kan vara tillsammans för evigt, och att döden bara är tillfällig. Men när man sörjer är man ju inte i första hand ledsen för att man tror att man aldrig ska ses igen, även om de som tror så säkert har en extra dimension i sin sorg. Det man sörjer är ju saknaden i nuet, och vetskapen om att personen inte bara är på affärsresa. Att man inte kan krama hen, ringa hen, skriva julkort till hen, skratta med hem, i Robs fall aldrig bli lurad av honom igen. Jag tror att den sorgen, saknaden, "han fattas mig!", är universell för alla människor och alla religioner och kulturer, men jag har inte kunskap att backa upp det påståendet.

Så på ett sätt hjälper inte min tro i sorgen.

Men på ett annat sätt gör den ju det. När det gällde Rob kände jag redan från början att Det kommer att komma en tidpunkt när jag kommer att få tröst i detta av Gud och av det jag tror på. Och det var först bara en tanke i bakhuvudet, men den växte sig starkare med tiden och i takt med att sorgen och saknaden mildrades. Saknaden och trösten bytte plats med varandra med tiden, en droppe i taget.

När det gäller Anne så hade vi aldrig ens pratat i telefon. Vi hade inte heller chattat mycket eftersom hon bara kunde stå upp vid datorn korta stunder. Men vi hade från ganska tidigt ett band som i alla fall jag tyckte var speciellt. Ibland flydde vi korta stunder till påhittade utflykter. Men hon är en av mina bästa ME-vänner. Var. Och sorgen för henne är på fler nivåer än min svåger. Den drar fram problem som har med ME att göra, att forskningen är så underfinansierad att det inte finns nån bot fast det har gått 60-70 år sen man började kategorisera sjukdomen. Att hon hade det så hemskt och att hennes liv gick "förlorat" är ju en känsla som i sin tur drar fram känslor ur fler sorgliga hörn i mitt innersta än bara själva saknaden. Jag blir ju ackumulerat ledsen för allt som alla med ME lider, att inte orka få barn, att orka få dem men känna sig som en dålig mor, att inte orka bo med nån, att inte orka träffa familj och släkt och vänner. Att bli felbehandlad i vården, hånskrattad åt, sedd som ett problem när man lämnar ut sina behov. Allt detta kommer ju fram tillsammans med sorgen för själva personen Anne. Allt som är fel med ME-politkken såväl som sorg över mitt eget liv med ME på 23 år. Och alla andras. Varje oförrätt som beskrivs kunde vara min, vi är på nåt sätt med om detta gemensamt (även om det är lätt att säga det när FK inte har strypt min enda inkomstkälla i tre år).

Och just nu hjälper min tro inte så mycket mot det. Det är för mycket som är fel i hur me-sjuka setts på och bemötts och det är jag både ledsen och arg för. Det är inte Guds fel dock att människor är dumma, så det påverkar inte min känsla inför Gud heller, men att jag tror på honom hjälper inte heller.

Men jag kan få hjälp när alla de där stora, allmänna rädslorna inträffar i mitt eget liv, när jag ska träffa en ny läkare och stålsätter mig för att tåla om hen vill missförstå. Då kan jag känna styrka i vetskapen att jag har en himmelsk Fader, som älskar mig. Att Mikael brukar följa med på mina vårdbesök hjälper också :-) Men att ha nån som klappar en bildligt på kinden när man är ledsen är underbart och jag anser mig privilegierad. Inte att Gud har utvalt mig för att jag är bättre än nån annan, men att jag har fått fördelen att älska honom. Men han vill gärna klappa alla sina barn på kinden och vi blir gärna fler.

Faktiskt var det dock inte längesen jag pratade med psykologen på Sköndal om min brist på självkänsla, och sa Hur kan jag känna mig värdelös när jag tror att min Far är kung över himmel och jord?! Men tron på Gud gör ju inte att alla våndor försvinner och livet blir perfekt. Men det lägger sordin på det värsta och agerar också som en gympamatta som dämpar fallet lite. Men nojor och komplex har jag skaffat mig alldeles på egen hand, och arbetar nu på att befria mig från felaktiga föreställningar om att jag inte är värd nåt för att jag inte gör nåt. Livet är inte så lätt som man tror. Men det är helt klart lättare när man kan hålla Gud i ena handen och sin make i andra. Och när man har en sån mamma som Modren :-)

Tack snälla L för att du fick mig att bena upp det här med känslor lite grann. Jag brast i gråt andra gången jag såg Annes dödsannons så det var nyttigt med lite analys.

Och så länge du och mamma och Lillan och Sara och Monnah och vilka ni nu är vill läsa min blogg, så länge kommer jag att skriva den.

Jag vet att jag uppförde mig ganska dåligt i början, när en tjej jag inte känner men vet vem hon är, kommenterade på nåt inlägg och jag blev alldeles instängd av tanken på att jag berättar så naket och så kan vem som helst läsa. Jag trodde ingen skulle vilja vara intresserad som inte var därtill nödd och tvungen. Typ mamma. Så då tror jag jag skrev att jag funderade på att lösenordsskydda bloggen och det kanske hon förstod var pga henne, fast det var mitt fel som inte hade tänkt efter hur det skulle kännas att bli läst.

När jag drömmer om att skriva böcker tänker jag mig alltid att jag skriver under pseudonym. Vi får se. Men nu är jag helt bekväm med att vem som helst läser vad som helst.

Fast jag fick på trynet en gång av en musiker som jag tyckte såg ut som en prostituerad. Jag vet att det är ett starkt ord och hon hade ingen blond peruk, så man kunde väl gissa att det var en liten överdrift för underhållningens skull. Men då hade hon blivit ledsen när hon satt och googlade på sitt namn med sin dotter. Och fick mig att ändra eller ta bort inlägget. Om jag hade varit mer van hade jag sagt att du får gärna skriva att du inte håller med i en kommentar, kanske rentav sätta in ett foto på den omtalade klänningen så kan du få sista skrattet. Eller inte.

Men hon kan inte ha läst att allt jag säger här på bloggen är just ÜBERSERIÖST, verkligen!

Fast jag har inte använt ordet prostituerad om någons kläder eller skor sen dess, så det kanske går att göra människa av mig. Gud tittar nog ner på mig nu och säger att jag borde vara lite snällare.

Måndagsbuketten

Hur går det nya året? Behöver vi fläska på med fler buketter? Eller tål ni måndagar bra? För den som älskar sitt jobb så är måndag goda nyheter, men för många är jobbet tråkigt och/eller slitit och ovanpå det rutin. Min måndagsbukett är snarare för att vara motståndsrörelse till de där med lite för mycket pengar som köper en bukett varje fredag för en femhundring. Då vill jag hellre sätta in gratis buketter som alla får njuta av, på den dagen när folk faktiskt behöver uppmuntran och man vet att den slutar med tvätt snarare än med fredagsmys och sovmorgon.

I Norge heter det fredagsKOS och i Danmark säger man Hygge och behöver visst inte ens en viss dag. Jomendåså.

Min med

Anne Ö

Jag har aldrig förr sett en målning av en ängel på Pinterest. Det brukar inte vara min stil. Men den här bilden nästan skickade mig i magen för jag bara såg Anne framför mig. Nu kan hon gå, hoppa, skratta, springa, ha på sig vad hon vill. Fri, hon är fri till slut.

Jag såg dödsannonsen idag och andra gången jag läste den började jag gråta.

Måndagsbuketten

Här får ni en extra och som är extra vacker, för att jag försummat er.

Tre i ett

Vem hade tänkt sig att flera olika buketter med samma färg på blommorna skulle bli så snyggt?

I alla fall jag, för jag har sett såna bilder förut.

Och vet ni vad, Mikael tyckte inte han fick mycket för pengarna när han löste in några blomstercheckar jag fått den sista dagen på året. Men vi har börjat kalla buketten för eterneller, för de ser likadana ut nu som för 14 där sen. Tro det!

Årets hatt!!!

Jag skulle ha levt på 50-talet, när damerna hade kjol och klackskor, handskar, pärlor och hattar, blusar och midjor.

Alternativ fjällstuga

Fascinerad av broderi

Såg några broderade svärord på Pinterest härom dagen och det är sån humor jag älskar! Att man tar nåt så gammalt, fint, viktigt i kvinnohistorien, som deras broderier för att försköna hemmet innan Desenio hade börjar göra planscher. Och barnen behövde lära sig att bli gudfruktande, väluppfostrade typer som inte kunde läsa på mjölkpaketen om klimatkrisen. Jo, när man tar en sån instution som broderier och gör nåt helt annat av dem, som brodererar svärord på dem. Så känner vi oss ju till mans ibland. Istället för svenska svärord säger jag ibland nåt på utrikiska som inte låter så hemskt men som ger mig utlopp för min vad det nu är. Den här bonaden är rätt snäll i alla fall, rumsren på bloggen, och budskapet gillar jag faktiskt också. Men jag gillar surrealismen i saker, som Bollocks broderat på en tavla. Ni behöver inte slå upp det, det är nåt män har i plural.

Dagens tupp

Jag tror han är stolt som en tupp, men rent biologiskt är det nog absolut inte en tupp. Förslag?

Själv gillar jag honom för att han är så infernaliskt vacker och vågad. Ingen blyg viol inte. You go, girl, eeeeh, boy?

Livet går vidare

Ibland är det ett löfte att livet går vidare, ibland ett hot, och ibland helt otänkbart. Så fort jag inte engagerar mina tankar så tänker jag på Anne, hela tiden är det en skiva på inne i huvudet som spelar upp ord hon sagt och kort hon skrivit och allting om igen och jag har läst på om dödshjälp och letat dödaorsaker i ICD-10, helt sjukt. Vill skriva en bok som heter A Cure for Anne och ha en loppmarknad där alla intäkter skulle gå till ME-forskningen. Så kunde jag göra mig av med de där sakerna jag aldrig orkar sälja på tradera men som är värda pengar. Om de blir sålda, nu är de inte värda nåt utom damm och dåligt samvete. Och folk får cancer och dör, de själva eller deras barn, och jag fattar inte hur nån kan hoppa glatt.

Men det är därför vi här på redaktionen älskar får och getter. De bryr sig inte, de bara hoppar.

Så lurad!

Jag och Mikael använder sen ett år tillbaka Readly istället för papperstidningar. Det enda det inte funkar så bra med är korsordstidningar. Jag läser flera inredningstidningar och några modemagasin och sytidningar. Nån gång ibland också språk- och skrivtidningar, husmorstidningar och skvallertidningar. Oftast står det nåt om nån i kungafamiljen i början och resten bläddrar jag väldigt snabbt förbi och skäms för att jag läser sånt skräp. Ursäkta, alla som har ett hederligt jobb på en "skräptidning".

Nu senast stod det att kronprinsessan Victoria gjort en vågat skönhetsingrepp som Daniel var nöjd med. Jag skämdes men bläddrade nyfiket fram till artikeln. Går hon i mammas opererade fotspår? Och nej, drottningen har inte bokstavligt talat opererat fötterna, eller, det vet jag inget om, men jag syftade på ansiktslyftet hon gjorde för många år sen.

Det visade sig att hon HADE LÖSÖGONFRANSAR PÅ NOBELFESTEN. Det var det stora scoopet om hennes "ingrepp".

Fy vad jag skämdes. Jag låter mig villigt luras med i leken, att små små fakta överdrivs hundra gånger till nåt knappt igenkännligt. Och när det i nån tidning står att Madde inte vill föda i Sverige (och jo, den artikeln läste jag också men minns inte ens vad anledningen skulle vara) så kan det ju betyda att Madde inte vill föda ÄN, varken i Sverige eller i London. Jag borde ha lärt mig att inte lita på skvallertidningar. Men är man naiv och lättlurad och gärna läser oviktiga saker på nätterna för att välkomna John Blund, ja, då blir det så. Men de är kreativa, det erkänner jag! Jag går på det nästan varje gång.

Allt är relativt

Ellos kallar denna bild relaxation and recovering. Jag kallar den muskelinflammation och veckans överdrivna motion som leder till flera dagars krasch och tvångsvila.

Men jag vet ju att det är jag som inte är normal.

P.S. Alla säger Vila i frid till kära Anne Ö, som är död, men jag tänker Hon behöver för första gången på 16 år INTE vila! Röj och spring i frid, Anne.

Liten käck fjällstuga

Så här ska man ju bo på vintern! Skidbacken är säkert precis bredvid.

Vi tackar House Beautifuls IG-feed för bilden och inspirationen.

Sorg

En av mina bästa ME-vänner har tagit sitt liv. Jag är väldigt berörd och tycker inte att måndagsbuketter och leende kameler känns relevant, så jag ursäktar mig härifrån ett litet tag. Läs gärna Annes brev till världen här.

Går det bra?

Dagens klokord

Dagens konst

Rosie Sanders

Först fångades jag av färgen, årets Pantonefärg Ultra Violet. Sen av att det var blommor. Men sen av att det ser ut som en osynlig dansares klänning.

Dagens glosor 2

Akuten heter ju ER på amerikansk engelska. Alla har väl sett serien där George Clooney blev känd. ER är förkortning för Emergency Room.

I Storbritanninen heter det A&E, det har jag också lärt mig på tv, men jag har inte vetat förrän nu i veckan vad det är förkortning för: Accidents and Emergencies.

Jag har som dagens glosor 2 slått upp vad akuten heter på några fler språk.

I Tyskland heter det Notaufnahme
I Frankrike Les urgences
I Spanien Urgencias
I Italien Pronto Soccorso

Jag kunde inte själv dessa glosorna så har bara googlat. Om nån har personlig erfarenhet som säger annorlunda, kommentera jättegärna!

Dagens glosor

En gång var jag i Prag med massa folk. Vi var en grupp på kanske 20 pers från olika länder i Europa. Tjejerna huserade i en trerumslägenhet och jag och min syster bodde i det som också var gruppens vardagsrum och kök. En kväll var det en kille som töjde sig kvar i vardagsrummet när alla andra gått och lagt sig, inkl vi tre tjejer som sov där, och vi blev frustrerade över att han inte förstod våra hinter och gick. Då säger vår brittiska rumskamrat Lucy:

When you have your period, does it trickle or does it gush?

Han var ute på en sekund. Grymt jobbat av Lucy.

Inte för att mens är något hemligt, dåligt, eller som man inte får prata om. Men man kanske inte behöver prata konsistens med män man bara träffade dagen innan.

Men dagens glosor är då TRICKLE och GUSH.

Den svenska betydelsen är droppa resp forsa.

Och tydligen ska man gå till gynekologen om det forsar. "Så ska man inte behöva ha det" och dessutom förlorar man för mycket järn. Räcker vanliga mensskydd inte, gå till gynekologen.

Hatar faktiskt mens. Hatar magsmärtan, migränen, sjukdomskänslan, att man läcker okontrollerat dygnet runt. Jag har inte mens längre som behandling av min endometrios, men nån gång när jag ändå får det så kommer jag ihåg hur det är och systrar, JAG BEKLAGAR. Fy sjutton för att ha mens i djungeln eller öknen eller där man får gå en mil för att hämta vatten på huvudet. Det är illa nog med eget badrum och varmvatten.

Fy sjutton också för dem som har svår mens, antingen i form av smärta, blödningar så man svimmar eller PMS-symptom så starka att de gränsar till neuros. Nu kanske jag överdrev, men det finns ju ett diagnosnamn för det. En del får äta sinnesändrande medicin vissa dagar i månaden. Jag minns inte att jag blev gråtmild, arg eller chokladsugen. Men jag minns att jag började se fläckar och smuts och oordning och inte kunde slänga ett papper utan att torka av köksskåpet. Jag "boade" väl, det är ju också ett känt fenomen.

För övrigt borde man hitta vilken kemikalie som stiger eller vilken gen som tänds som på jul när kvinnor boar. Att ge tonårspojkar den kemikalien vore en tjänst för mänskligheten, eller hur!

Kom ihåg var ni hörde det först.

P.S. Förresten läste jag härom dagen att ingen man har nånsin blivit skjuten när han diskar. Apropå neuros alltså.

Viktnyhet

Det stod på Kostdoktorn (eller nån av de LCHF-sajter jag läser) att vår favorit Mary av Danmark håller vikten med LCHF.

Förr i tiden var ryktena att kungligheter åt bakelser istället för bröd, men nu ser kungligheterna i alla fall ut som om de tror på seriös späkning.

Såg en bild på en liten portion tråksallad som hade postats av nån med titeln natural21inchwaist.

Hint, om du äter sån sallad är det inte en natural waist.

Min midja däremot, den är naturlig, den. Helt fri från dieter, trots att reklamen på tv nu varieras mellan Viktväktarna och det där bantningspillret som de har släppt fritt, vad heter det, XLS Medical. För 20 år sen var det receptbelagt minns jag. Jag har faktiskt varit så lättlurad att jag provat det. Utan effekt såklart. Xenical hette det tror jag.

Men min dr Ulla sa att jag gått ner i vikt sen i maj och det blev jag jätteglad att höra. Såna lögner går jag alltid på. Annars är jag ju fortfarande snällfet, skulle säkert kvala in för fetmaoperation om de bara såg till BMI.

Apropå bmi och magoperation. När jag opererades för gallsten hade jag en äldre sjukhussäng och jag fick den inte att fälla ner ryggen, så jag bad en nattsköterska om hjälp. Först sa hon att det skulle jag ju absolut inte göra själv, du är väl magsäcksopererad? Nej, det var gallsten. Jaha. Ungefär som att då får du minsann ligga så utan hjälp. Är jag överdrivet känslig, eller är det ofint att anta att man fetmaopererats? Det är ju som att klappa runda kvinnor på magen och undra när bebisen kommer. Så gör man bara inte? Jag tycker i alla fall att det var lite fräckt, jag har ju inte glömt det nu, typ fem år senare.

Men LCHF tror jag på. Inte som universallösning för alla, men jag tror absolut på det som viktminsknkngsmetod, för behandling av ibs, och som allmän teori för hur man borde tänka med kosten snarare än lågfett, lågkalori. Men man botar inte ME med det, som vissa tror. Men jag har gått ner i vikt med det. Vi får se om jag förmår mig till att börja med det igen i år. Om jag trodde jag kunde ha en figur som Marys nästa jul så skulle jag nog göra det. Fast 1 kg i veckan är -50 kg nästa jul och då ser jag nog nästan ut som Mary! Ska jag? Hur ska jag avstå från bröd och pasta? Gluten är ju min favoritmat! Älskar jag min mat eller min midja mest? Vi får se.

God fortsättning...

... på det nytvättade fåret.

Dagens sötchock

Årets Mary

De har alltid nån fancy nyårsmottagning i Danmark och i år hade Mary rött på sig. Snyggt som en smocka i magen.

Sen har det varit nåt annat, kanske det var nåt med ambassadörer, och då hade hon vinrött.

Jag har knappt hunnit vänja mig vid att det är ett nytt år och hon har redan varit snyggare två gånger än vad jag nånsin kommer att vara. I livet.

Dagens ME-hjärna

Lyfte lite på brösten för bristfällig men ändå rengöring. Ser en stor beige sak, som en vit böna ungefär och blir helt äcklad och rädd att det ska ha varit nån hudbit som lossnat (ja, jag vet, inte det troligaste men hey, jag är inte alltid så smart!). Men så kommer jag på att det måste vara makaronen jag visste att jag tappade igår och letade överallt efter i fem minuter utan att hitta. Det är ju en ny sorts läskighet som inträder när man börjar hitta mat när man lyfter på brösten.

Svårt att tänka mig nu

Vi flyttade till Borås mellan tvåan och trean i gymnasiet, så i trean började jag en ny klass på Bäckängsgymnasiet i Borås. Eller Högre allmänna läroverket i Borås, HALIB, som det tidigare hetat. Alla skulle få gå i gymnasiet i gamla läroverkslokaler, det vilar en anda av kunskap över såna imponerande byggnader.

Nu ska det vara en ungdomskonferens i min kyrka i Borås och några från min församling hör i Västerhaninge har åkt dit. Jag tipsade dem om hur de skulle få sig ett gott skratt. På sjätte våningen i en korridor hänger alla studentfoton, även undertecknads. Vi får se om tjejerna tar sig dit och fotar en permanentad tjej med stora vita plastglasögon.

Men jag börjar tänka på en del saker. Vi hade som jag minns det de flesta av våra lektioner på sjätte våningen, där språken höll till. Till exempel minns jag latinsalen som låg i hörnet av huset precis bredvid en vindlande smal trappa.

Plötsligt slår det mig. Vi hade skåpen på nedervåningen och språklektionerna flera gånger om dagen på sjätte våningen. Betyder det att jag gick upp och ner för sex trappor flera gånger om dagen och inte ens har ett minne av det? Så är det ju om man är frisk.

Sex trappor. Jag blir faktiskt lite tagen. Numera klarar jag på håret av de fem trappstegen bredvid vår parkeringsplats. Jag håller ofta Mikael under armen och ibland känner han hur jag svajar. Pausar nästan alltid två gånger.

Vad annorlunda livet hade varit om man kunde sätta sig ner på marken och gå i trappor. Fast å andra sidan sker livets viktigaste processer sällan i just trappor.

Sista gången gillt

Fast nu provar jag med ett vanligt foto jag sparat ner från Pinterest, kanske det har att göra med sparvägen. Här får ni i alla fall ytterligare en fin blombukett.

Då provar vi igen

Jag kunde publicera bilder om jag gick in på Blogger via webbläsaren, så nu testar jag från appen också.

Skräpteknik

Det är inte bara turkiska burda som krånglar. Nu har jag två andra inlägg med bilder som inte går att publicera om jag inte tar bort bilden. Så sur.

Dessutom hörde jag igår att ett inlägg jag gjorde i en me-grupp hamnade som kommentar i en annons från Mäklarhuset. Solhemsvägen 19 icke desto mindre. Och sen kunde jag inte få fram den och ta bort den, och sen försvann den av sig själv, eller om nån på Mäklarhuset gjorde mig en tjänst.

Jag hade också stavat fel på namnet Emilie på fb, en god väns dotter som väntar barn, men det gick inte att redigera.

Det är så irriterande när tekniken inte fungerar. Och att ha en blogg utan att nånsin kunna publicera foton är ju inte ett drömläge precis.

Göteborg, my first love

Och jag hittar nästan överallt, sjunger Orup om sin stad, men det är skillnaden för mig att bo i Göteborg eller Stockholm, att när jag ser en bild från Göteborg känner jag igen mig hur fort som helst. Och jag har tusen minnen från att vara där, så många att inget enda står fram som speciellt minnesvärt och därför är det bara välkänt.

Här är vi utanför Nordstan, men på de bortre spåren på den sidan där gallerian ligger, och Laura Ashley på hörnet. Jag glömmer av vad saker och ting heter, gallerian heter ju nåt men jag har inte sagt det ordet på 20 år eller så.

Men det är så fantastiskt betryggande att känna igen sig i bilder. Den här publicerad av goagöteborg på IG. Har berättat om det här kontot förr, jag äääälskar fotona. Att få känna sig hemma i en stad som inte längre är hemma, är så lugnande på nåt vis. Kolla.

Stor skuld 2

Jag räknar med att våra lottovinstpengar, 250 000:-, kommer oss till del snart, som ni läste om i första delen.

Så jag tänkte bestämma vad vi ska göra med pengarna. Skåda ej given häst i munnen måste ju vara helt tvärtom mot det här, så jag kör.

250 000:- kan låta mycket, men det är faktiskt ganska lite. Man kan inte ens köpa sig en lägenhet. Kanske räcker 250 000:- till ett extra rum och det är ju såklart frestande, att Mikael skulle få ett arbetsrum och att sovrummet kanske vore lite rymligare, fast gärna vardagsrummet också.

Men annars tror jag att vi skulle lägga 100 000:- på en bil, plus det som den vi har är värd. Det skulle kännas lyxigt att köra en bil utan fel här och där. Småsaker som ac:n och att öppna med nyckeltryck istället för nyckel i låset. Annars är bilen rymlig och bra, funkar att få in min rullstol.

Då har vi 150 000:- över. Då tycker jag att vi lägger 100 000:- till sparande, vi har ätit upp det mesta och behöver köpa matbord snart. Eller vill, vi kanske får måla det befintliga istället.

50 000:- att göra av med. Jag skulle drömma om 5000:- att shoppa för. Eller 8000:-.  42 kvar. Mikael vill kanske ha nya skjortor och byxor så han 10 000:-. Då har vi 30 000:- kvar. För 10 000:- försöker vi få en trevlig resa till Sicilien i sen augusti. Det är inte mycket pengar men vem betalar fullpris för en charterresa! Eller om vi åker på familjens resa i samband med mammas och pappas guldbröllop nästa år, det gör vi såklart.  För om vi får pengar från Bingolotto måste jag väl kunna få energi från dem också.

Men så har vi 20 000:- över. Då röstar jag på en ny säng faktiskt. Mikaels madrass är från Ikea och min är från Mio och de är olika höga. Jag ligger en knapp decimeter över honom. Dessutom är sänggaveln, nej, sängramen, rent gruvligt omodern. Jag tror den var omodern redan på förra årtusendet. Men den är superstabil och gratis, så vi har hittills nöjt oss. Men visst kan man köpa ny säng var 10:e år, särskilt när man ligger ner så mycket som jag.

Fast jag skulle nog snåla lite på det andra och få mer pengar till nya tapeter, ett par nya lampor osv.

Gick förvånansvärt lätt att spendera dem...

Stor skuld

Mikael köpte en sorts Bingolott av en liten fotbollsförsäljarkille i november. Man fick skrapa en ruta per dag i december som en julkalender. Mikael är snäll mot barn som säljer saker vid dörren, själv hade jag aldrig köpt en lott för en hundring. Men han ser det som att stödja ett barn för en hundring.

Jag har i alla fall haft 24 spännande dagar i december och varje dag har jag trott att vi ska vinna. Jag är lite optimistisk på det viset.

På baksidan fanns det fler lotterier. Man skulle lösa ett litet korsord och sms:a lösenordet till ett nummer för en tia och få ett lottnummer i retur som man kunde vinna 250 000:- på. Jag skickade in mitt ord och mitt personnummer, som man skulle. Men då får jag felmeddelande att de inte kan dra tian eftersom jag har Telenor kontantkort. Alla andra kontantkort gick, utom Telenors och ett till. Istället skulle man skaffa sig ett konto på WyWallet och koppla sitt kontokort. Hjälp, men det gjorde jag ju då efter många om och men med diverse korsreferenser och skriv i koden du nyss fick på sms osv. Som om man försökte avfyra Förenta Staternas kärnvapen med koden från mobilen. Tänker ju inte så snabbt så jag vet att jag måste dubbelkolla allt jag gör jättenoga, så jag satt säkert med det där i 20 min. Men så ska jag äntligen betala tian för mitt lottnummer, men så går det inte. NU IGEN, INTE! Minsta belopp att föra över från sitt kontokort är 50:-. Grr! Man kan också stoppa tillbaka pengar från sin WyWallet till sitt bankkonto, men det räknar jag med att det kostar pengar, för det stod Avgift i formuläret. Men skit, ska jag behöva betala 50:- för en lott som kostar en tia?

Nej, jag vägrar. Och frågar Mikael. Tänkte inte på hans telefon, för jag bara kommer ihåg att han också har Telenor. Men han har inte kontantkort, så då ska de kunna dra tian på räkningen! Jippi! Så där tar han av sig glasögonen och sitter med den lilla texten och messar lösenord och mitt personnummer, eftersom jag har skaffat, eller tvingats skaffa, ett konto på typ Svenska Spel dit de ska sätta alla miljoner man vinner. Nåväl, nu var vi nära målet, att vinna våra 250 000:-. Men vad tror ni, han får felmeddelande om att ett annat mobilnummer är kopplat till det personnumret! Får man inte ens be nån annan att betala ens lott åt en????

Först nu kommer jag på att vi kunde ha skickat in lösningen i Mikaels personnummer och Mikaels mobilnummer, men han vill inte skapa sig konton på ställen som kan samla information och sånt. Han får ju fortfarande mail till sitt skräpmailkonto från en brudtidning där jag tävlade när vi hade förlovat oss. För närmare tio år sen alltså. Så han är inte jätteglad i sånt.

Men det betyder att vi inte fick vår vinst på 250 000:-! Bingolotto är skyldiga oss en vinst och en timmes jobb, vi kan ta betalt för Mikaels tid som väl uppgår till 900:- i timmen. De kan dra av tian för lotten, det är inte mer än rätt.

Men de är skyldiga oss en vinst!

Som förgjort!

Det finns en säsong av Line of Duty på svt play och som jag inte har sett så jag har börjat kolla. Men så gick det så många dagar mellan avsnitt 1 och 2 att jag glömde bort handlingen. Så jag började om med första avsnittet men såg bara halva av nån anledning. Nu har jag glömt av det avsnittet också så jag ska börja om och hoppas att tredje gången är gillt. Detta är precis varför jag inte kan läsa böcker längre. Om jag inte läser massiva sjok, vilket jag inte orkar, måste jag börja om hela tiden för att jag glömmer både handling och karaktärer.

För er som undrar över när tv4 ska sända 6:e och sista säsongen av Downton Abbey så är det senaste att de ska sända den men när är inte bestämt. Tycker det är lite trist att ha sett fem säsonger så på raken som det blev när de la ut ett avsnitt per vardag och sen göra flera veckors paus, men jag hoppas att det kommer snart.

Skulle du helst?

Skulle du helst ha dåligt långtidsminne eller dåligt korttidsminne?

Intressant. Jag har ju bägge fast inte i så svår grad som en med minnesförlust eller demens. Och frågan syftar säkert på en svår grad av dåligt minne.

Så om man föreställer sig dåligt långtidsminne, så minns man inte sin barndom. Om man har dåligt korttidsminne minns man inte vad man gjorde igår. Jag antar, och gissar verkligen nu bara, att om man minns sin barndom och sitt liv i allmänhet så bidrar det till att man också har en känsla för vem man är. Om man minns gårdagen men inte sig själv så kanske man har en bra dag, men utan att veta vem man är skulle det kanske vara tomt. Jag tänker på vårt äktenskap till exempel. Jag har inte alla de individuella dagarna i minne, men en del speciella dagar, och med det drar jag liksom en känslomässig slutsats att jag är lycklig med Mikael, oavsett om jag kommer ihåg gårdagen eller inte. Så jag skulle nog hellre ha långtidsminnet kvar.

Det finns ju två filmer om minnesförlust som jag minns på rak arm. En som heter 50 first dates och handlar om en tjej, Drew Barrymore, som efter en olycka vaknar varje morgon utan att minnas gårdagen. Det blir svårt för killen som blir kär i henne eftersom hon inte minns honom. Men i film löser det sig såklart.

Sen finns det ju den om han som tatuerar in sanningar på armen och skriver lappar. Hans minne sträcker sig väl bara nån halvtimme eller så, jag minns inte riktigt (höhö). Och där är det en kvinna vars man har minnesförlust men hon har tvivlat på det och gör ett förfärligt test åt honom, nämligen om han minns insulinsprutan hon fick för tre minuter sedan, och det gör han inte och ger henne en till, så hon tar liksom livet av sig genom honom pga skulden över att inte ha trott på honom. Spoiler sorry. Men de är inte huvudpersoner. Filmen heter såklart Memento.

Sen måste det ju finnas filmer om folk med Alzheimers. Jag minns i alla fall en dokumentär som Louis Theroux gjorde om demens och det är ett väldigt sevärt program, om ni hittar det på nån playtjänst nån dag. En kvinna i 40-årsåldern med begynnande demens och en tioårig dotter förstår inte själv att hon glömmer saker och kan t ex inte ringa sitt hemnummer. Mannen tycker att de ska ta dit nån som är med kvinnan på dagarna men det tycker hon inte behövs. Det berörde mig mycket för att hon var så ung och verkade frisk, tills Louis "testade" henne. En annan man i programmet tog hand om sin helt senila fru, de var kanske 80 år. Hon kunde knappt äta en kaka. Men mannen sa nåt om att i hans hjärta är hon den hon alltid varit. Rörande. Ett annat par däremot gick igenom en skilsmässa. Jag minns inte om det var av ekonomiska skäl eller att han sårade sin fru så mycket, men det var så sorgligt att se. Jag vill verkligen inte döma nån för att de inte älskar tills döden skiljer dem åt, när nu livet på ett sätt har skilt dem åt.

Hur som helst, demens är ju så mycket mer än att inte komma ihåg gårdagen. Om man glömmer hur man gör saker, t ex vad man ska göra om det ligger en kaka på ens tallrik, eller om man inte kommer ihåg längre om en hammare är en maträtt eller ett verktyg, så får det ju värre konsekvenser än att bara inte minnas vissa händelser. Det fanns en kvinna i kyrkan i Borås, för många år sen, som blev dement liksom framför ögonen på församlingen. Det tog såklart rätt lång tid, men för hennes anhöriga gick det säkert alldeles för fort. Med henne förstod jag att det mer var hjärnan det var fel på än bara själva minnet. Hon kunde blanda ihop saker till middag i en kastrull som inte var mat, eller hälla ner själva förpackningen i grytan. Så på det viset är demens mycket större än glömska, på samma som ME är mycket större än trötthet.

Och så blev det en rejäl fundering av den till synes enkla frågan om dåligt minne. Jag ska tänka på några favoritminnen nu och vara glad att jag har dem.

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja ha ett hemskt jobb men kunna gå i pension och leva gott om tio år, eller ha ett jobb du älskar men vara tvungen att arbeta tills dagen du dör?

Den här är svår. På ett sätt har jag ett jobb jag hatar, att vara sjuk. Det tar i a f upp långt mer tid än jobb skulle göra, eller två.

Men om de menar riktigt hemskt som att abortera foster, spela en elak, självisk typ på film, eller sitta utanför Ica och tigga? Detta frestar mig inte så väldigt.

Och om jag kunde arbeta och älskade det skulle jag gärna göra det tills jag dog. Om svenska lagar gällde och jag kunde få semester osv. Jag skulle gärna vara författare i 40 år från nu!

Ja, så frågan var inte så svår som den verkade. Kanske så det blir när man angriper ett problem som ser svårt ut. Man får ökat självförtroende när man märkte att det inte var så svårt.

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja vara osynlig under en dag eller kunna flyga under en dag?

Jag har inga hemligheter jag är nyfiken på och är dessutom i princip osynlig för världen som det är, förutom här på bloggen där jag finns och tycker och interagerar (vilket betyder jättemycket för mig!).

Så jag skulle självklart flyga. Om den dagen får vara på en annan årstid än nu, för om allt är svart så är det ingen vits. Både bildligt och bokstavligt talat...

P.S. Stavningkontrollen aka stavningsförstöraren!!!! ändrar numera varje jättemycket till Jätte mycket.

Mormor Geten

Minns hur mormor smygläste Burda i affären för att se om det var nåt mönster hon ville ha. Och då köpte hon tidningen. Eller Neue Mode. Och de gånger hon sydde avslutningsklänningar till mig, och senare balklänningar, är väldigt speciella minnen.

Så på Readly blir jag aldrig så lycklig som när det har kommit ut en ny Burda. Förfärligt synd bara att de bara har den på turkiska.

Visst är klänningen på framsidan fantastisk? Så skulle jag vilja se ut varje dag med olika mönster, färger och längd. Den skulle jag vilja sy och visa för mormor, twirling.

Fast det är nåt riktigt skumt nu. Jag kan inte publicera detta inlägget om jag har bifogat en bild på turkiska Burda. Ingen skärmdump, inte ens om jag laddar ner omslaget går det. Har provat alla tricks jag har i ärmen, hur kan det vara omöjligt att bifoga en bild av ens egen skärm i ens egen blogg? Hittade en tysk framsida på samma klänning, med fruktansvärd bildkvalitet och som jag pinnade och försökte ta därifrån, men det gick inte heller. Så nu känner jag mig mycket konfys och som att Storebror ser mig. Kan inte dra nån annan slutsats än att man inte får visa foton från Burda. Okejdå. Ville bara göra smygreklam för en bra tidning som jag har goda barndomsminnen av. Men slipp då.

Alternativ Återblick 2017

Jag har bett mitt alter ego Siri Beatrice af Burén att svara på frågorna.

Dag från 2017 du alltid kommer att minnas?
Min doktorspromovering och fest.

Bästa köpet? 
Villan vid Lago di Como och BMW:n till mig. Och poolen som jag använder varje morgon!

Gjorde något dig riktigt glad?
Att få Nobelpriset i litteratur!

Genomdrev du någon stor förändring?
Ja, jag har äntligen börjat träna 6 dagar i veckan. Jag springer, cyklar, simmar, tränar styrka, dansar zumba och yogar. Vi renoverade också huset och det blev underbart lyckat. Vi samarbetade med en inredningsdesigner som hette Sophia Tretow.

Vad skrattade du åt?
Många roliga filmer jag sett med min man.

Vad har du tittat på på tv/nätet?
Ibland hinner jag se nåt avsnitt av Modern family i taxin.

Vad önskar du att du gjort mer?
Kramats.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Rest. Ibland blir det för mycket av det goda.

Den maträtt du åt oftast.
Pasta från kvarterskrogen.

Något du önskade dig och fick?
En Rolex

Vilka saknade du?
Inga, vi har ju tur som har familjen och släkten nära så vi kan spontanses varje vecka.

Var du gladare eller ledsnare jämfört med året innan?
Gladare

Största misstaget?
Jag köpte för lite skor.

Lärdom om dig själv under året?
Jag är stark och rådig och lyckas med vad jag tar för mig.

Finns det något som kunde gjort ditt år ännu bättre?
Alltså, det gör det nästan inte! Kanske levande blommor i vardagsrummet varje vecka.

Vad fick dig att må bra?
Dejter med Mikael, böcker, semlor, weekendresor och våra tre stora semestrar som vi alltid gör, en strand, en skidbacke, en stad.

Lärde du dig något nytt?
Jag har tagit sånglektioner, gått på kurser i italienska och sömnad och en distanskurs i Oxford om litteraturanalys.

Något du var stolt över?
Att jag är så bra på att säga ifrån när det behövs. Att jag väger 62 kg.

Din högsta önskan just nu
Att min familj ska förbli friska. Och fred på jorden.

Inredningstips

Tretowdeco heter hon på IG. Jag älskar hennes stil! Men nu ska jag inte göra reklam för henne på ett tag.

Välkommen 2018

Dagens klokord

Återblick 2017

Dag från 2017 du alltid kommer att minnas?
Haha, ironiskt nog minns jag ingen dag från det här året. Det kanske är en futil idé att svara på nyårsfrågor när man har dåligt minne :-)

Bästa köpet? 
Vinröd blus som mamma köpte, auberginefärgat nagellack, vinröda stretchjeans och jeggings. Och den svarta filthatten. Och matrumsstolarna.

Gjorde något dig riktigt glad?
Neos och Belles kärlek. Johannes!

Genomdrev du någon stor förändring?
Inte precis. Jag håller på som en evighetsmaskin att lära mig att ta det lugnare men det är sååååå svårt!

Vad skrattade du åt?
Mikael. Varje dag tror jag. Eller kanske inte. Men det är värdefullt.

Vad har du tittat på på tv/nätet?
Repriserna av Downton Abbey!!!
Line of Duty
Broadchurch

Vad önskar du att du gjort mer?
Hjälp, allting! Rest, lagat mat, duschat, målat naglarna, läst, skrivit, sytt, sjungit, passat barn, pussats och kramats, tvättat, städat, ätit ute, sovit, tänt ljus, åkt skidor, varit på tivoli, bakat, gått på konserter, haft högklackat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Haft ont. Legat ner.

Största musikaliska upptäckten?
Ingen alls. Orkar i princip aldrig lyssna på musik längre. Har lyssnat på Josh Groban och Real Groups julskivor två gånger var, det är ungefär allt. Det är inte sant, jag har lyssnat på gamla favoriter några gånger men jag vet inte precis vad längre. Inte ens en gång i månaden, så jag har inget bättre svar.

Den maträtt du åt oftast?
Sammanbrottspizza. Det är det enda jag kommer ihåg. Annars äter jag spaghetti och köttfärssås så ofta jag bara kan.

Något du önskade dig och fick?
En klocka.

Vilka saknade du?
Johannes, Neo och Belle, Bella, Mia, Oskar och Benjamin, mina syskon, MIG SJÄLV

Var du gladare eller ledsnare jämfört med året innan?
Ledsnare.

Största misstaget?
Inget stort, men väldigt väldigt många små.

Lärdom om dig själv under året?
Jag behöver stilla mig och tänka efter. Det är väl ingen splitterny lärdom, men det har blivit tydligare i år.

Finns det något som kunde gjort ditt år ännu bättre?
Rituximabresultaten kunde varit positiva.

Vad fick dig att må bra?
Mediciner? Jag har migrän ikväll men fick jätteont i magen av medicinen så jag är rätt enkelspårig.

Lärde du dig något nytt?
Nej, bara gammalt. Men det ska man inte förakta.

Något du var stolt över?
Att jag vågat säga ifrån några gånger.

Din högsta önskan just nu
Bli frisk.

Morgondagens middag

Det verkar som om vi ska äta helstekt fläskfilé med hasselbackspotatis, pepparsås och sallad imorgon.

Min man alltså.

Jag ska försöka tvätta håret. Har planer på klänning också, men det är så förfärligt jobbigt att ta på sig strumpbyxor så jag får se imorgon. Och nej, jag är verkligen inte så mycket feminist att dessa mina vinterlurviga tål dagsljus. I värsta fall får det bli en mer vardaglig klänning med leggings för de slinker på lätt.

Och imorgon klockan 21 kommer en film om ett hotell, Budapest Grand Hotel kan den heta, som jag gärna vill se. Hoppas inte den är så tjejig att Mikael storknar. Air Force One börjar också kl 21 och jag ser hellre hotellfilmen! Fast det är nog strösslat med film imorgon kväll och annars har vi några filmkanaler också. Ikväll såg vi Forrest Gump och hjälp vad den är bra. Som ett emotionellt gympass jämfört med en del andra, lättsmälta, filmer som bara går in genom ena örat och ut genom andra och lämnar noll avtryck.

Annars är jag lite nervös för nyår. Dels är det, och Midsommar, såna där hedniska högtider som inte har någon verklig innebörd man kan koncentrera sig på, dvs innebörden är att man ska fira med sina vänner och vara lycklig. Det har jag alltid tyckt känns väldigt pressande. Jag är inte den med stort umgänge som kan välja och vraka mellan inbjudningarna och nu är det som ni kan gissa värre än nånsin på den fronten. Och dessutom känner jag stor vardagslycka, om jag inte mår för dåligt i kroppen, men när man ska fira och se framåt mot ett nytt år blir jag liksom nervös, för jag har inget fint att se fram emot som jag har skapat själv. Jag har mitt äktenskap och det är jag glad och stolt över, men barn och barnbarn är inte min förtjänst, jag har inget jobb, gör inget speciellt som räddar världen eller så. Så att summera året och se fram emot nästa blir så futtigt, typ ööö, jag ska göra gastroskopi och kolla på ny rullstol, ni då? Så jag är faktiskt glad att vi inte behöver skryta om vårt liv för någon annan och att jag istället kan skryta om Mikael här på bloggen när andan faller på, och så är det bra med det.

Förresten gjorde jag en bra sak härom dagen och det var att jag tog med mig påslakanen jag köpte på Hemtex, mina favoritlakan för övrigt, som har läckt blå färg på sig själva och på underlakanet, och reklamerade dem i butiken och ska få pengarna tillbaka. Jag brukar inte klaga på saker annat än i mjugg, så det var bra gjort att jag inte bara gav dem till tygåtervinningen, särskilt som de bara har legat och skräpat på tvättbänken i över en månad. Men det är ju inte precis nåt att berätta om som årets höjdpunkt på fest...

Jag hoppas i alla fall att ni får en fin avslutning på 2017. För en del känns det som en lättnad att detta året är slut, medan andra är mer rädda för framtiden. Alla har sina svårigheter. Men kram!!!

Och mitt råd är att två sidor av samma mynt, nämligen:
1) gå inte med skavt nagellack, doppa hellre fingrarna i nagellacksborttagningsbyttan och bli fräsch på fem röda. Man känner sig inte så fin i skavt nagellack, i alla fall gör inte jag det. Och hur man känner sig inuti avspeglas i ens utstrålning.
2) och har du skaffat en sån där bytta som man bara doppar fingrarna i för att ta bort nagellacket, så måla då naglarna oftare! Jag älskar nagellack och man är alltid finare i nagellack och fult hår än i bara fult hår.

Dagens Mikael

Min man har en talang för att slarva bort sin rakapparat. Han tar rätt ofta med den ut i bilen och rakar sig på väg till nåt, och lämnar den där. Helt försvunnen är den ju såklart inte då. Men nu, dagen före julafton tror jag det var, så kunde han inte hitta den. Han hittade den inte på flera dagar och skäggstubben gick från att se modernt sexig ut (eller om det är superute, det var i alla fall sexigt när jag var 16) till att se ut som nån som inte har rakat sig på en vecka. Jag har lite lust att säga att han liknande luffaren i Astrid Lindgrens bok, han som vill vara fri som en fågel. Fri utan dagligt raktvång, jag har själv samma problem på benen.

Men igår sa han att han trodde att han kunde ha den i necessären. Det är trots mina många ord bara början på historien.

Idag visar han mig glatt en rakapparat!

Sen minns jag inte riktigt mer, det kan ju bli så när man är med om ett trauma.

För övrigt har vi sällan tänt i taket. Nu består ljuset i vardagsrummet av gran och adventsljus. En golvlampa som förut stod mellan oss är ersatt av granen och lampan står nu vid mina fötter, så det är lite mörkare än vanligt borta vid våra huvuden. Bara som bakgrundsinformation.

Plötsligt hänvisar Mikael till att han ju har hittat rakapparaten, och jag tittar närmare på honom. Det ser ju helt slätt ut? Vad ska jag se på?

-- Aaaargh!!!!! Han har rakat av sig allt skägg och lämnat en pedofilmustasch! Han ser så läskig ut! Och han skrämmer mig med att han ska ha det så ett tag, och fast jag vet att det inte är sant så blir jag livrädd. Ni anar inte vad skum han ser ut. Tyvärr tror jag att jag väcker honom om jag fotar honom nu, så ni får tro på mitt ord.

Vad är det för fel på män som vill ha ansiktsbehåring?!?!?!