ångest och eufori

Ångest= före tandläkaren
Eufori= efter tandläkaren

Orsaker till min eufori (ångesten behöver inte förklaras, den förklarar sig själv):
1) Tandläkaren var grymt billig! Tror det kostade 320:- för undersökning och (tyvärr halvkräkframkallande) röntgen. Kan rekommenderas å det varmaste. Se här.

2) Det var typ ingen väntetid alls på att få en tid.

3) Väl där höll de tiden, rätt på pricken har jag för mig.

4) Deras tortyrredskap var state of the art! Röntgenplåtarna var nån sorts digitala grejer, så de såg gaddarna på skärmen på stört och kunde minska och öka kontrasten, zooma mm. Übercoolt, säger vi som vet att svänga oss med häftiga ord.

5) Hade en ung smal tjej med lockigt brunt hår som tandläkare. Det var skönt. Hon var dessutom väldigt gentle och vänlig.

6) Fick en fin välsignelse innan. Lite pinsamt att behöva det, men så var det. Hade också en privat distraktionsmaskin med mig, som funkade rätt bra.

Det som kan sägas är också att trots noggrannt letande hittades inga hål i mina två ilande tänder. Tandis la på nåt som hette bonding, som smakade apa. Jag kände inga ilningar på ett långt tag, men efter nån timme eller två kändes det lite när jag provade att dricka isvatten med glupskhet. Vi får se.

I all min eufori gjorde jag också också en Anita (fontana di Trevi har inget å komma med mot fontänen vid Malmskillnadsgatan...). Bildbevis följer. Och så åt jag pasta, som smakade Italien. Och glodde på folk. Det är ju inte precis latinsk klädkod här, om man säger så. Men jag har det så bra.