Jag älskar vad Melker bad i sin bön när han hade försstått att president Hinckley hade dött: "Vi ber för president Hinckleys mamma och pappa, att de inte ska vara så ledsna för att han har dött." Är jag ledsen för att han har dött? Självklart! Men han hade också rätt att dö. Och han har längtat efter sin Marjorie, så det var väl dags. Han hade ju inte tacklat av utan gav sitt allt in i det sista. Inspirerande. Har jag redan tacklat av månne?
Han kallades "adorable" av sin dotter Virginia Pearce, eller som vi som "känner" henne kallar henne; Ginny. Mamma tyckte ordet var så träffande, och slog upp det: förtjusande, bedårande. Förvisso var han allt det.
Sen förstod jag en sak om äktenskap under begravningen. Jag har märkt att Gordon och Marjorie hade ett remarkable äktenskap. De älskade varandra och levde MED varandra i ordets rätta betydelse. Men så påmindes jag under någons tal om historien när profeten stod och packade inför en resa dagen efter, och Marjorie frågade om hon skulle med eller inte. "Det måste vi väl inte bestämma nu?" svarade profeten. Plötsligt gick det upp för mig att ett fantastiskt äktenskap inte betyder att ens partner lyckas sluta göra allt som kanske stör en, irriterar en, frustrera en, är obegripligt för en, utan att ens kärlek för den personen växer och blir större än det där som man önskade försvann. Stackars Marjorie, hon ville ha lite mer "kontroll" än Gordon, som var nöjd med spontanitet. Men vive la difference! Vive l'amour!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar