Mitt Nobelinlägg

Jag glömde skriva mon hommage à la soirée Nobel igår. Såg på "galan" (eftersom allt coolt i TV nuförtiden varkar ska heta gala använder jag det namnet för här passar det ju verkligen!) och stornjöt! Eftersom:

1) Det är så coolt att fira intellektualitet! Det annars så förbjudna, att fira folks hjärnor och vad de kan åstadkomma med hjälp av dem, får här firas med större pompa och ståt än vid såna där kristalboll-galor. Men lite crossdressing var det, för alla pratade om att Sveriges forskning behöver en Zlatan. Så sjutton att vi gör! Vi behöver en Curie, en Selma, eller en vad hette han, Yunus!

2) Det framkom i år lite tydligare än på senare hur viktigt det är med grundforskning. Det tycker jag bara är så bra! Kunskap kan aldrig vara fel, även om man inte vet vad man ska med den till. Det kommer alltid till användning!! Härligt att höra om de självlysande maneterna. När en "vanlig" person (lärare i engelska, skrämmande med tanke på "intervjun"!!!), som visst hade vunnit sin biljett till middagen, frågade den ene japanske pristagaren hur de orkade fortsätta plocka maneter -- hennes barn tröttnar efter ett tag -- så sa han bara, som om han var helt oförstående inför frågan: We needed them. Det gick visst åt 20 000 till 1 dl vätska som var självlysande. Nån sa också vid ett annat tillfälle att om det är nåt som man känner livet i sig med, så ska man pyssla med det -- han sa forska, så vi använder väl den termen då: forska på hästar t ex :)-- för man behöver den glädjen som finns inneboende i det annars tråkiga som kommer med vardag och slit och långa perioder utan synbara resultat.

3) Kläderna!! Mona Sahlin hade faktiskt en supervacker klänning i grönt med lite båtringning,


Första Frun Filippa var mycket tidsenlig i röd klänning med sammetsbolero (fast nu när jag ser bilder i efterhand skulle hon ha skippat skärpet och valt ett tyg utan blommor, jag missade de detaljerna igår på TV),


mest beröm i medier och bloggar och annat tyckande fick Lena Liljeroth Adelsohn i en rutig klänning som jag tyckte bara var sådär ,en jag förstår att de tycker så, för den var modern och sassy.

Syggast var en som inte ens var där -- Sonja af Norge. Fast hennes klänning var snyggare och väldigt mycket mer klädsam när hon satt ner, så som jag såg henne.


Victorias klänning var underbar. Jag är svag för cerise, som ni vet! Håller inte med proffstyckarna att honska våga mer. Det var alldeles lagom vågat för min smak.


Madeleines bolero var genial!


Helt opolitiskt tyckt är det hemskt roligt att se kungafamiljen denna dag! De må vara blåsta fortkörare med guldsked, eller inte, men lillprinsen lyckades nicka på helt rätt ställe under kemitacktalet.


4) Tacktalen ja! Visste för övrigt inte att det heter [Nober]. Hehe. Stackars japanen var inte så duktig på att tala, men de andra var desto mer lättlyssnade.

DN har värsta bildspelet förresten.

5) Att se "världen" dansa till "Att angöra en brygga" var lite kult.

6) Maten. Det kommer störande lite smak via rutan, men det är roligt ändå att höra om vad de äter och se det serveras. Och bara det att de lyckas med det mastodontlogisktiska intiativet att ge alla lagom varm mat i rätt tid är beundransvärt. They know their stuff. Efterrätten fick inte ta mer än 8 minuter från uppläggningen i köket tills den stod på gästens tallrik. Då hade glassen smält alldeles lagom. Imponerande.


Här är årets meny (som f ö kan avnjutas för 1450:- på Stadshuskällaren):

Bakad sjötunga med svenska skaldjur som hummer, havskräfta,
krabba, räka och mussla samt fänkål, ostronört och skaldjursdressing

Svensk kalvfilé med Karljohansvamp,
sellericrème, kalvsky med rödvin och timjanpotatisterrine

Poire Belle Hélène 2008
Ingefära- och vaniljkokt päron på chokladglaserad mandelbotten
med mörk chokladkräm samt vaniljglass och päronmarmelad


7) svt:s intervjuer var intressanta och välgjorda. När ljudet funkade, vilket det gjorde för det mtesta. Mest gillade jag Kristina Lugn, som var sitt vanliga ovanliga själv. Hennes klänning var som en blå burka, men hon är liksom lite självdistanserat rolig ändå. Hon sa ju själv att hon inte passar in på såna här ställen :)


Dessutom gillade jag Claudia Cardinales latinska självsäkerhet. Såna skulle vi vara lite mer till mans.

Gillade också när de tog fram de tre mest kommersiellt framgångsrika nobelupptäckterna med en symbol (mycket pedagogiskt med visuella hjälpmedel):

3) MP3-spelare: nån teknik som gör det möjligt att lagra saker på mycket mindre plats än förut. Nu finns det visst snart nåt ännu mindre.

2) Penicillin. Kommentar överflödig.

1) Kärve som symbol för upptäckten av hur man utvinner ammoniak, vilket ledde till hur man gör konstgödsel, vilket väl måste anses inte bara kommersiellt framgångsrikt utan också livsavgörande.

Det var också roligt när Renifelds fick dela ut nobelpris sinsemellan med guldpengar. För visst kan man behöva fred, litteratur, ekonomi, kemi, fysik och medicin hemma!

8) Borde säga nåt om underhållningen kanske. Mozart, how can you go wrong there? Fast jag gäspade lite.

9) Blommorna. Fast i år "förstod" jag dem inte. De skulle vara kärlektemade, och skaparen hade därför blandat in lite som inte precis passade, så att det skulle irritera ögat lite och skapa en känsla i maggropen, precis som kärlek, sa han. Det förstår jag inte riktigt. Jag tror jag föredrar vackra blommor framför blommor som säger nåt. Men det är klart, Kristina Lugn var rolig att lyssna på, så nu motsa jag mig själv! Ett vackert yttre och tom insida är en annan gala, detta är galan när de med innehåll klär på sig sitt vackra yttre! And well done!

P.S. Ett uppmärksammat uttalande som DN-krönikören Hanna Hellquist osmakligt nog tog upp i sin krönika (utan kritik utan snarare som om det var roligt sagt), var väinnans sms om Festernas fest: "Gamla människor som konverserar och är dåliga på att kröka." Själv säger jag: VAD KAN VARA BÄTTRE???

P.S. Man vet att man ska ta blogginlägget på största allvar när det stavas "Nobellfest" Se t ex detta.

1 kommentar:

Monica sa...

Kul att läsa. Jag hade tyvärr inte tid att titta, så jag uppskattar dina omfattande observationer! (Men Anja, den sista lilla kommentaren om vår medbloggerska var väl ändå lite elak? :-) Hehehehe.