Vårdcentralen mm elände

Blogtrycket är nu i medicinerat tillstånd nere i 130/90, mot mina vanliga 120/80, så det får väl anses OK.

Var förutom hos distriktssköterskan också hos engelske Michael, sjukgymnast. Neurologen ville ju för nån månad sen ge mig remiss till några särskilda huvudvärks- och migränmassörer inne i stan, men jag orkar inte åka till stan varenda vecka, så jag fick remiss till sjukgymnasterna hemma på VCT istället. Men inte får jag nån massage inte. Snarare får jag träningsövningar att göra. Och jag måste väga ett "kortsiktigt obehag" (att träna) mot ett "långsiktigt obehag" (att få diskbråck el dyl, eller åtminstone inskränkt rörelseförmåga såväl som muskel- och nervproblem). Hans ord. Jag försöker verkligen förklara att träning för mig inte innebär ett "kortsiktigt obehag", utan att jag har blivit stadigt sämre i 14 år på grund av att jag konstant har gjort för mycket. Om det är för mycket att duscha varje dag och om jag inte klarar av min vardag själv, så är det ju inte precis troligt att träning hamnar inom ramarna för vad min kropp orkar med. Han ifrågasätter då att jag har blivit sämre för att jag har gjort för mycket och säger att det kanske är för att jag inte har tränat, basically.

Han tycker att jag verkar ha en positiv livssyn och som om jag vill bli bättre (tur att han märker det i alla fall!!), och därför ska han skicka mig till kurator som ska prata med mig "om mina mål för min förbättring" och hur jag ska hantera detta så jag inte behöver vara rädd för att träna. När jag är tveksam till träning och ökning av antalet repetitioner i den takt han föreslår, så är det inte kurator jag borde träffa för att våga träna. Jag är mer än lite frågande till hur en människa som inte känner mig, inte vet ett skvatt om ME (räknar jag med), och som inte kan föreställa sig hur mitt liv är i vardagen, ska kunna sätta up några mål för mig. Fast jag tänker såklart gå dit. Har jag tur hittar hon massa fel i mitt huvud så kan de säga att jag inte alls är sjuk utan bara knäpp...

Jag drar det väl lite till sin spets, men kontentan av det hela var detta.

Var är ens specialistläkare när man behöver honom?

Är lite ledsen. Känner mig så ensam utan läkare här.

Fick dessutom höra att Mia kanske visst inte är frisk som de sa. Det hade varit en läkare hemma hos dem nyss, och läkaren sa att antingen är hon hjärnskadad eller blind eller vad det var, och de skulle kolla mer om en månad. Problemet är att om en månad har Johan inte något jobb och därmed ingen sjukförsäkring, så de har inte råd att betala läkarbesöket själva. Och han har inte hört nåt från dem han sökte jobb hos i Sverige. Behöver nog viss hjälp

Mina problem hamnar i visst perspektiv. Men förutom ovanstående fick jag veta en annan "nyhet" nyss som gjorde mig rätt ledsen och orolig också. Nåt rätt fundamentalt illa. Detta var helt klart en lipig dag.

2 kommentarer:

Rob & Ellen sa...

Ta med "papper" till kuratorn om vad som gäller vid ME. Får kuratorn för sig att sjukgymnasten har rätt kan kuratorn få fajtas med specialistläkare som uttalat sig skriftligen om vad som gäller.

Vidare tycker jag inte du någonsin ska gå tillbaka till sjukgymnasten. En fjant är vad han är. Han är tydligen inte intresserad av att lyssna på patienten utan bara att "ha rätt".
Som du brukar säga: Never argue with an idiot, they will drag you down to their level and beat you with experience.

Monica sa...

Usch, så tråkigt! Hoppas att det löser sig på något sätt. Finns det inga ME-specialister i Stockholm? KI? St Göran? När det gäller lilla Mia hoppas att ni orkar hålla hoppet uppe. Min lille systerson skulle enligt några läkare vara ett paket, både blind och döv och utan rörelseförmåga, men han är en glad och pigg femåring (fast med en cp-skada) som nu blivit inbjuden att börja 6-års tidigare. Så neggoläkare ska man inte ta på allt för stort allvar...