Jag har varit hos Hjördis Kärn kanske fyra-fem gånger. Det började när jag hade den där helvetesmånaden utan sömn och jag trodde jag skulle bli galen. Jag fick prata med henne för att se om det fanns nåt jag tänkte fel som ökade min sov-ångest. Nu sover jag (sådär och bara efter 05.00, men ändå) men får fortsätta prata med henne. Tur att hon märker att jag är så pass messed up att jag får fortsätta :) Det hjälper verkligen!!
Förra eller förrförra gången tog jag upp en sak jag tänkt på om ME (det är ju mest det som diskuteras, såklart). Jag blir ibland ledsen när jag konfronteras med något roligt jag inte kan, något jag borde men inte orkar, eller något tråkigt som jag får dåligt samvete för att jag får slippa. Jag har trott att jag måste sörja "färdigt" den sorgen, att det finns massa sorg kvar inuti mig som bara väntar på ett sammanbrott för att välla ut i överdimensionerade doser. Jag har känt det som att när jag får en liten påminnelse av sorg, som ovan, så är det som när man nyper av en bit deg som har jäst över. All degen i bunken finns fortfarande kvar, och varje gång jag blir ledsen så blir jag rädd för sorgen i degbunken som en vacker dag när jag inte är stark nog att hålla emot den kommer att välla över och se mig gråtandes i två veckor. Eller tre månader. Så jag ville lära mig hur man sörjer ut något man brukar trycka ner.
Hjördis -- hon kan tydligen sånt här! -- sa det smarta att det kanske inte är sorgen som är det stora utan rädslan. Om jag vågar möta min rädsla för degbunkes-sorgen (det där med degbunken är mitt uttryckssätt, så oproffsig är hon inte) så kanske jag i och med att jag liksom tuppar upp mig mot rädslan får den att försvinna. Och det kanske är rädslan för sorgen som är mitt verkliga problem -- kanske finns det ingen sorg att vara rädd för, mer än den som kommer fram i små doser emellanåt, och den är jag ju inte rädd för. Den är ju relativt liten, i alla fall hanterbar, och går över på en dag eller en timme eller två.
Jag har provat. Än så länge har det funkat. Jag stod emot rädslan och då försvann den. Så enkelt, så svårt. Så klokt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar