Barn? Nä, små levande statusattiraljer

Nu är jag upprörd. Kvällen började så bra. Jonte kom hit och pluggar med Mikael inför matteprovet imorgon. Han hade alldeles för många bokstäver i matteboken -- det ska vara siffror i matte tycket jag. Jag är ju en sån fin plastanja att jag erbjöd min hjälp, men ungdomen kulsprutade ur sig: Men jag har ingen svenskaläxa. Jaja. Jag gör mitt bästa :)

Allt detta "upphöjt till" och "minus" tar mig tillbaka till mina egna sargade högstadieår, när jag gick från stark femma till "den svagaste trean jag satt under mina 25 år som lärare" (Bror Svartborn var dock en av mina bästa lärare. Det var inte hans fel att jag har en humanisthjärna) mellan 7:an och 9:an. Ojdå, jag förlorade mig visst i minnen ett ögonblick. Pappa hjälpte mig i alla fall ofta med matten. Jag är trögtänkt inom matte och behövde mycket hjälp. Givetvis fattade jag inte lätt, blev därför sur på pappa för att han förklarade så dåligt, medan han blev arg på mig för att jag fattade så trögt. Det brukade sluta med att jag grät. Jag hatade matte, just för att jag inte fattade. Det kändes aldrig logiskt, bara komplett teoretiskt utan anknytning till nåt man förstod. Än idag är den enda matten jag kommer ihåg den som krävs i vardagen, t ex att pi x diametern blir omkretsen av en cirkel (=hur långt band behövs för att fålla en rund matbordsduk). Hur som helst, matte. Mikael har hjälpt Jonte hela kvällen och ingen har gråtit!

Föräldraskap alltså. Vad många timmar som gått åt med läxläsning. Vad trist för dem! Så läste jag i Aftonbladet (sorry) att det inte hjälper barn intelligensmässigt att man tragglar alfabetet och mattetal med dem, det de blir smartast av är att man läser för dem. Hurra för läsning!!!

Sen läser jag att en Malin Wollin muserar så fint om ett föräldramöte där det framkom åsikter i stil med: "Men man kan ju inte läsa för barnen, då vill de ju bara att man fortsätter". MW säger förvånat att det ju liksom är hela meningen. "Om man inte orkar läsa för sina barn, varför har man då skaffat barn?"

Tror att fler och fler skaffar barn för att de själva vill ha barn, i alla fall när barnen är gulliga och ler med nypvänliga kinder. Och inte är villiga att uppoffra så mycket av sin egen tid eller bevämlighet eller karriär.

Sen ser jag till min fasa på DN att Birgitta Ohlsson lobbyar EMOT ett förslag från EU om 6 veckors "tvångsmässig" mammaledighet. Det går tydligen emot Sveriges syn på jämställdhet. Alltså, jag trodde fortfarande det var meningen att mammor skulle amma sina barn, i den mån det gick. Och att man typ håller på med det i mer än 6 veckor? Vad ska farsan göra med ungen? Är det ersättningsflaska som gäller? Jämställdheten får aldrig gå ut över mänskligheten, över omtanken om barnets bästa. Det är helt vansinnigt att folk av idag tycker att det är fel att en mamma ska tvingas att vara mamma.

Birgitta Ohlsson själv har ju en "tung ministerpost" eller vad det brukar kallas, och hon går med magen i vädret. Kanske tar hon mammaledigt över helgen när ungen fötts, vad vet jag. Vi förstör kvinnors rättigheter till avancerad karriär när vi tvingar dem att vara mammor.

Själv trodde jag att man begrep att det var det man gick med på, för de närmaste 20 åren, när man väljer att skapa ett nytt liv.

2 kommentarer:

Monica sa...

Japp. Du kan ju läsa mitt inlägg i bloggen idag så får du se att jag tänker lite som du!

Joakim sa...

Förjävligt att ungjävlarna ska tvingas umgås med sina mammor. Jag menar, vem skulle vilja umgås med Birgitta Ohlsson i sex veckor?