Jag minns hur Sanne, när hon gifte sig, eller rättare sagt både Sanne och Lars, sa att de kände sig tacksamma över att nån ville ha dem -- Sanne, med sin whiplash, och Lars, skild med tre rätt små barn som han hade hela vårdnaden om. På ett sätt känner jag ju mig likadan -- att jag, som inte duger till nåt, duger till nån, är fantastiskt! Det är inte lätt att alltid motstå diverse komplex när man inte kan så mycket och orkar ännu mindre (även om M blev lite sur på mig igår för att jag rackar ner och talar respektlöst om hans fru, och det antar jag att han har rätt i...)
Nu har jag blivit fysiskt sämre i ett par veckor, vilket alltid leder till att jag blir labil och orolig. Hur ska det gå, jag kunde ju så lite förut, ska jag inte orka nåt nu eller? låter tankarna. Förutom att jag inte fattar hur jag ska stå ut med hur det känns i kroppen, har jag dessutom lätt att känna mig värdelös när jag ser allt som behöver göras och jag kanske på en hel dag har lyckats med två saker: Bädda sängen och vattna blommorna. "Wow..." Hursomhelst, i förrgår hade jag dessutom sovit ovanligt dåligt och var alldeles under isen. Till slut grät jag så kraftigt att Mikael fick ta med mig och lägga mig i sängen medan han höll om mig. Så småningom slutade jag skaka. Jag var utmattad, fysiskt och känslomässigt -- det är jobbigt när fasaden rämnar.
I såna stunder är man lite konfliktartad mot sin partner. På samma gång som jag känner en oerhörd tacksamhet och kärlek, känner jag mig lite i underläge. Så därför blev jag glad igår för att jag fick betala tillbaka tjänsten (fast inte för att det behövdes, såklart!) . Pappa ringde nämligen och sa att de inte visste vad de skulle göra med Mikael, för han var på gästhemmet och hade lågt socker. Jag packade ner lite mjölk och godis och pappa körde dit mig. Nu hade Gerald redan fått i honom nästan en hel Fanta, så en minut efter att han druckit min flaska mjölk genom medtaget sugrör, så var han sig själv igen.
Hursomhelst, och det är detta som är poängen, så fick jag hjälpa honom, som han hade hjälpt mig. Vi är bägge "trasiga produkter" som behöver lite extra emellanåt -- men vem behöver inte det? Jag är absolut inte glad för att Mikael har diabetes eller för att jag har ME, men nu när saker och ting är som de är med mig är det skönt att hjälpen inte alltid är riktad åt mitt håll. Man är gjord för att vara till nytta för andra. Det är bara bebisar som klarar av att vara helt beroende av någons hjälp, vi vuxna har fått omprogrammerade hjärnor. Vet inte hur och när det händer, men bara att så är det.
Och vad skönt, nu gäspade jag för första gången sen jag vaknade 05.10 och inte kunde somna om. Snart kan jag lägga mig igen, med älsklingens snarkningar som bakgrundsmusik. Nattinatti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar