Acceptans

Har börjat på min nya bok om acceptans: Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Jag har bara läst några sidor men har redan haft flera aha-upplevelser med pennan i handen:

Alla människor känner sorg, smärta och lidande ibland i sina liv.

Lidandet är en del av livet.

Alltså behöver man inte behandla det som en inflammerad blindtarm som måste bort för att man ska kunna må bra, utan man kan leva tillsammans med smärtan. Sorg och glädje kan finnas samtidigt.

Man kan göra sig själv olycklig genom att inte inse detta och istället försöka kontrollera det som inte går att kontrollera -- livet, och att själva livet för med sig lidande. Denna tanke kan även appliceras på att man kan driva sig själv in i olycka om man har för höga krav på sig själv. Då kommer man också att misslyckas och bli olycklig. Helt i onödan.

Men som sagt, jag har bara läst typ fem sidor. Men boken är som en godispåse som man vill ska räcka länge, så man tar inte så mycket på en gång. Jag vill hinna smälta innehållet.

Och ovanstående tankar är så enkla att jag skäms för att jag inte har tänkt dem förr, själv. Men nu är det som det är. Detta är mina psykiska post-graduate studies. Jag får se det så, istället för att tycka att jag borde ha kommit på det för länge sen.

Ur ett rent religiöst perspektiv har jag ju redan kommit underfund med att Guds fullkomlighet bland annat måste bestå av en förmåga att känna både sorg och lycka på samma gång -- sorg över de orättfärdiga barnen (hur kul är det att vara Hitlers eller Saddams pappa??) och lycka över det goda i skapelsen. Så tanken är på ett sätt inte ny för mig, men jag har aldrig applicerat den på min sorg.

"Min sorg" låter lite ... teatraliskt. Jag menar bara den del av mänsklighetens ofrånkomliga och kollektiva lidande som är min :)

Däremot måste jag återigen nämna hur myckte kuratorbesöken har hjälpt mig. Jag har blivit bättre på att katalogisera och/eller etikettera mina ledsna känslor: T ex: "Nu känner jag mig värdelös för att jag inte har stoppat in disken i diskmaskinen. Det är en felaktig tanke. Jag gör så gott jag kan." Eller "Jag är ledsen och orolig nu för hur det ska gå om jag fortsätter att bli sämre. Men man ska inte leva i framtiden. Det tjänar inget till att oroa mig för det." Eller "Jag känner mig så ledsen och besviken och frustrerad för att mitt liv är så litet. Men alla människor känner sorg som en del av livet. Det här är min sorg, och jag kan acceptera att mitt liv är som det är och glädjas över det goda." Så konstruktivt att räkna ut vad ledsnaden beror på/vilken sort den är, för då kan man hantera den bättre, och minska den. För trots att livet består av glädje och sorg finns det ju inget självändamål med att wallow in self-pity. Åååå, livet är en spännande resa! Idag ska jag resa till läsland, tacoland och Beckland. Ska med andra ord läsa i min bok, laga tacos till middag och sen se på Beck-film som M hyrde på Konsum. Vi tyckte det var dags att se en, när det tydligen finns så många att de börjar göra parodi på konceptet -- Kommissarie Späck. Och nu tog jag min sista tugga Varsågod-limpa med philadelphiaost och gurka. Och svepte min sista klunk O'boy. Livet är gott!