Nu blir jag upprörd igen

Nån kvinna i Vårgårda har haft praktikplats på en videoaffär, som efter två veckor blev en plats ledig, som kvinnan sökte. Hon fick inte jobbet, men spelade in arbetsgivaren när han sa att hon inte fick jobbet för att hon var gravid. Nu har kvinnan stämt arbetsgivaren och fått 100 000:- via Diskrimineringsombudsmannen.


Jag tycker detta är fruktansvärt. Och inte av den anledning många tror.

Det är väl självklart att arbetsgivaren inte vill anställa en gravid kvinna om han har en icke-gravid som medsökande. Den gravida kvinnan kan bli sjukskriven (det kan den friska också, men det är större risk för den gravida att få foglossningsbesvär mm), och sen ska hon vara mammaledig, och då blir det arbetsgivarens sak att hitta någon ny, lära upp denne osv. Och sen, när kvinnan är tillbaka på arbetet och ungen är på dagis, kommer barnet att få dagisförkylningar, och mamman vabba. Nåt mer självklart i hela världen än att en icke-gravid är ett bättre val för arbetsgivaren finns knappt. Varför är det fel att erkänna det?

Vad denna domen säger är egentligen att vi inte får låtsas om att en graviditet och ett barn förändrar livet för föräldrarna. Nuförtiden ska man visst göra som hon Birgitta Ohlsson, få barn på samma gång som man springer ännu fortare i karriärkarusellen. Helst ska det inte märkas att man har barn. Tillbaka på jobbet tre dar efter förlossningen.


Borde inte barnafödande vara precis tvärtom? Att bli förälder måste ju vara den allra största, mest omvälvande erfarenheten i en människas liv. Att inte låtsas om ett nyfött barn är den största kränkningen. Det är väl klart att livet ställs på ända både för dig och din arbetsgivare när du får ett barn. Det är ett liv. Ett oskyldigt, hjälplöst liv som bara överlever om du ger det ditt allt. Sätt karriären på sparlåga, för sjutton!

Fast jag förstår också att det är svårt att göra i dagens samhälle. När man måste ta vara på sin egen karriär så man har nåt att falla tillbaka på när man skiljer sig (inte om...). Så att man har råd att plötsligt ha två boenden istället för ett, och ha barnen varannan vecka, med dubbla uppsättningar av allt.

Jag säger inte att det ska vara tvärtom heller, att vårt land ska bestå av en massa olyckliga äktenskap som inte kan upplösas. Men det måste väl finnas nåt mittemellan. Barn som kan lita på att deras föräldrar vårdar dem och prioterar dem, och par som kan lita på löftet "tills döden skiljer dem åt". Åtminstone.

Monstret älskar mig!

Igår kväll kom det in nåt djur. Det var som en fluga, fast större vingar, och djuret fladdrade rätt mycket och rätt nära mig. Jag var lite rädd. Han satt på golvlisten (såklart) och jag drämde till slut till honom med kanten på ett skrivhäfte. Jag suckade och tänkte att jag hade dödat honom, oskadliggjort fienden. Men efter ett par minuter attackerar han mig, i ansiktet, och jag skriker till, rätt så högt.

Monstret formligen flög in i sovrummet, blicken fäst på mig, och all fokus på Faran. När hon fattade att det var ett djur kom hon fram och försökte rädda mig från det. Men hon kände visst inte för att äta upp det (min lösning), så jag fick försöka själv igen. Nu var han på golvet och jag kunde lättare drämma till med kraft, vilket jag gjorde.

Och monstret lufsade ut igen innan jag hann tacka henne ordenligt. Jag ropade efter henne: Fanny, tack för att du räddade mig!

Mikael. Vad gjorde han under tiden jag led alla dessa helvetets mordiska kval? Löste korsord. Han var inte alls orolig för mig.

Och idag öppnade han bara balkongdörren lite lojt när det kom in en galen geting. Jag säger galen, för nu verkar det småförsiktiga nära-fönstret-flygandet ha ersatts av hysteriskt överallt-i-lägenheten-fylle-flygande. Nåt med att de snart dör, då blir de helt annorlunda.

Och så ska vi ha fredagsdejt. Jag föreslog att vi skulle ha Fanta-provning på ett berg. Jag såg nämligen en tom flaska som hade innehållit nåt med ananas och blev gruvligt sugen.

Jag sa ju det...

Dagens klokord

Såg på Aktuellt (det var det bästa som var på TV -- börjar jag bli gammal nu eller??) om nån man i USA som på grund av översvämningar blivit av med allt han ägde utom en liten hund.

Och så hittade jag det här. Det är sant. Om vår lägenhet, ta i trä!, sveptes bort av vattenmassor skulle jag egentligen bli nöjd bara jag fick Mikael med mig.

Och alla våra mediciner :)



Sett på Centsational girl.

Kindred spirit

Sicken underbar människa detta måste vara. Lagom anal för att hänga sina kläder i färgordning. Ljuvligt.

Sett på Elizabeth Anne Designs Living.

Läsning...

Jag har läst ut min sista och tredje biblioteksbok för den här gången och hade tänkt släpa mig dit och låna fler. Men Ellen räddade mig, ty hon kom i helgen med maaaassa saker, bland annat trevliga försenade födelsedagspresenter och en kinesisk sjal som matchade Mikaels röda kinesiska slips och massa presenter och... Ja ni fattar. Det var rena julafton.

Men hur som helst så hade hon fått slut på läsning på sin senaste utlandsresa, och på flygplatsen antingen i Peking (om det var där hon var) eller i Tokyo, så fanns det inte särskilt många engelska böcker att välja mellan. Så hon tog en kopia av Twilight och tänkte läsa den i utredande syfte. Jag har börjat att göra sammalunda. Jag vill inte precis läsa den, men samtidigt är jag så nyfiken på den, och nyfiken på vad det egentligen är som gör att folk fastnar så extremt, ja nästan hysteriskt, i den.

Jag har läst 84 sidor. Jag har sett små "varningstecken", men nu hittade jag den första riktiga pralinen:

"His eyes were gloriously intense as he uttered that last sentence, his voice smoldering. I couoldn't remember how to breathe."

Där har vi det. Liderlig, underbar, himlastormande, magomvändande kärlek som övergår allt förstånd. Kanske till och med förgör allt förstånd. Och är man dessutom fortfarande tonåring när den sortens Kärlek drabbar en, är man närmast att betrakta som certifyable. Jag har ju också varit nykär, men det är lite skillnad på om det inträffar när man är 16 eller 36. Vid 16 har man inget som helst begrepp om resten av världen (fast det tror man såklart att man har), och ens samlade erfarenheter ryms på om inte ett knappnålshuvud så åtminstone på en knapp. Och med andra ord blir kärleken så stor, så stor. Den blir lika stor som hela ens liv, för allt man har att jämföra med är barndomen, Duplot som ersattes av Lego, kålungedockan som ersattes av Barbie. Och för somliga, mjukisdjuret som ersattes av hästen i stallet. Det är klart att man är vidlyftig i sin åsikt om sitt liv i den situationen, när man plötsligt har växt från att vara beroende av mamma och pappa, till att kunna tänka, argumentera, och lyda när man själv vill. (Även om det där med att tänka och argumentera tar ett tag att utveckla. I alla fall fem år mer än de själva tror...)

Och kanske är det lite Hollywood-varning på boken. Kanske är det inte alls sån där brinnande, oförnuftig förstagångskärlek som borde få mediernas största utrymme. För den kärleken är ett falsarium. Inte är en 16-åringskärlek att eftersträva mer än den mogna kärleken, där man har huvudet med sig och ändå älskar den andre mer än allt annat på jorden. Och när man dessutom har haft möjlighet att jämföra sin älskade med de 40 000 andra män man har stött på (inte STÖTT på, utan stött PÅ) de senaste 10, 15, 30, 60 åren. Och att ens egen verkligen är den man gillar mest, inte för att man just då har en bra kombination av feromoner och hormoner mellan matteklassen och engelskan. Ja, ni hör att jag upprörs lite. Om folk tror att det är så som kärlek ska vara, då kommer skilsmässorna att öka. Genialiskt uttalande...

Hörde på nåt TV-program om danska mödrar (inte de där unga tjejerna) och en kvinna sa at tom hon får höra att nån sak skilja sig så säger hon undefär: "Nej!!! Gör det inte! Det blir inte lättare nästa gång." Det var grymt sagt. Inte lättare nästa gång. Om folk tror att riktig kärlek måste vara sån där benen viker sig när han säger ens namn, eller -- ve och fasa -- om den riktiga kärleken har gått över når benen inte längre viker sig, då kastar vi ju bort otaliga mängder riktig, äkta livsvärmande kärlek till förmån för bortkollrad hormonstinn nybörjarkärlek som till sin natur inte kan vara. Jag blir alldeles upprörd.

Det som skrämmer mig mest är de så kallade Twilight moms. Vuxna människor som är helt galna i twilight, eller kanske i de manliga karaktärerna. Jag har inte kommit så långt i boken, så än vet jag bara lite om Edward Cullen, men inget som motsvarar att jag skulle köpa t-shirtar med twilight-text på, eller sitta och snacka på nätet i timtal (eller ens en minut) med andra twilight moms, eller skrika som tonårstjejer och glittra med ögonen från först raden när man ser den senaste filmen.

OK att de ser glada ut, men "glada" sådär som tonårstjejerna när de såg Beatles? Gråta?????


Now we're talking:


Eller hur...


Eller köpa twilight-merchandise i stil med detta vambyrbetthalsband i sidencashmir...


...eller som denna t-shirt. Jag vet inte ens vem Jacob är, än. Det är dessutom inte kul att skämta om otrohet. Inte ens skämta!


Jag kommer säkert att återkomma till twilight när jag läst lite mer. För visst lockar den till bladvändning. Men seriöst, här sitter man och läser en bok om ungar i high school i USA och deras mediokra kärleksliv ("Han tittade på mig!!!"). Det är ju bara såååååå tamt!

Bara en sak på hjärnan

Såg denna fina maträtt på Smitten kitchen.



Det är bara det att de där gråa ovala sakerna i nedre högra hörnet ser ut som nåt heeeelt annat än mat. Nåt jag har på hjärnan these days, med hunden här. Uäääääääääää!

Klokord

Ett år kan betyda olika saker



Läste nyss att BP:s VD Tony Hayward avgår. Det är han till vänster i bild. (Vem den till höger är vet jag inte, det stod inte, men jag gissar på att det är den nye VD:n som har varit ansvarig för katastrofhantering sen läckan inträffade.) Han får en årslön i avgångsvederlag, dvs ca 11,3 miljoner kronor.

Detta förstår inte jag. Han avgår väl i princip för att han inte skött läckan på bra sätt? Typ han får sparken? Och vad är då de 11,3 miljonerna? En belöning? En muta för att han ska sluta? Om de vill försörja honom i ett år ifall han inte får ett nytt jobb, så är det väl inte BP:s ansvar. Om man tjänar nästan en miljon i månaden borde man kunna lägga undan lite till knaprare tider.

Om det istället är så att dessa höga företagsledare riskerar sin karriär och sitt rykte när de tar ett VD-jobb och därför behöver lockas för att ta jobbet och på sig ansvaret, då kan jag förstå det. Men antingen är han "skyldig", eller också är han det inte. Att sluta på sitt jobb efter en skandal tycker jag låter som att man anses skyldig. Och har man gjort nåt fel, ska man då få en årslön extra, i belöning?? Jag fattar ingenting.

Vad jag inte heller fattar är varför den nye VD:n, amerikanen Robert Dudley, är den som skött katastrofhanteringen. Jag har fattat det som att det anses att BP inte har skött katastrofhanteringen på ett bra sätt. Varför ska då den som har lett den bli befordrad? Jag fattar ingenting.

Typecast?

Såg följande härom dagen på Lol celebs:


Och några dagar före det hade vi sett på reklam för nån kommande film el dyl och sett nån karl som såg så typiskt ut som en skurk att vi osedvanligt medkännande hade utbrustit: Stackars karl, han kan ju inte få spela nåt annat än skurk, som han ser ut! Vi minns inte längre vem det var, men han hade väldigt grovhuggna ansiktsdrag som skrek typ "Bad guy in a Bond movie".

Jag började fundera på det här med typecast. Det finns ju några skådisar som är skickliga och som kan lura vem som helst att de är vem som helst. Och andra som man aldrig kan tänka sig utanför deras fack, typ Jennifer Aniston. Tänk er t ex Jennifer Aniston i huvudrollen på Inte utan min dotter. Det går bara inte. Det blir nästan satiriskt.

Fler som fastnat:


Steven Segal, actionhjälte, gärna med urindianska förtecken


Jodie Foster (vill inte kalla henne typecast per se, men hon spelar aldrig bimbos utan starka, självständiga, intelligenta kvinnor)


Hugh Grant, småvelig romcom-lättviktare


Harrison Ford, good guy (gärna med lite faror inblandade)


Gary Oldman, bad guy


Pamela Anderson, lika dum som hon har stora bröst


Meg Ryan, helylle romcombrud


Martin Lawrence, överdriven skämtare, inte alltid rolig dessutom...


Kate Hudson, småyr romcom eller annat lättsmält


John Malkovich, läbbig bad guy


Ann Hathaway, söt och osjälvständig

Men nu, chicks, blir det riktigt filosofiskt. Jag tänkte mig att mitt liv är som en film. Skulle jag vara typecast som en dum blondin eller som en stark, självständig, intelligent kvinna? Som en god människa som kämpar på "rätt sida"? Eller skulle jag vara en halvblasé romcomtyp som inte gör något bestående intryck och bara duger till icke-karaktärsfasta roller?

Uääääääää!

Det var ju det där med minnet.

Jag trampade på hallmattan barfota.

Uääääääääääää! Gammalt fästinghundblod på foten! (Det kändes såklart inget, men vetskapen...)

Måste. köpa. ny. dörrmatta.

Fönstershopping

Har "handlat" följande idag. Så lolit :)

Prisskillnaden kanske eller kanske inte märks på produkterna. Det är svårt att avgöra när man bara har foton på nätet och inte produkten i näven. Men helt spontant känns Anthropologie överreklamerat. Och overpriced:

Halsband €178


Örhängen €29


Halsband €214

Forever 21 vill man inte vara, men kanske köpa billiga accessoarer därifrån:

Halsband $8.80


Halsband $12.80


Halsband $10.80

Grejer från Kina på Light in the box:

Vill ha-väska, $54.99


Armband $24.99


Ring $11.28


Armband $24.99


Halsband $19.99


Örhängen $17.99


Ring $11.28


Örhängen $7.99

Dagens klokord

"Patience is not passive resignation, nor is it failing to act because of our fears. Patience means active waiting and enduring. It means staying with something and doing all that we can. Patience is not simply enduring; it is enduring well!" Dieter F. Uchtdorf

(Dieter F. Uchtdorf, "Continue in Patience," Ensign, May 2010, 56-59)

För mig har det mest tålamodskrävande varit att inte vara gift på så många år. Jag hoppas innerligt att jag inte bara har endured, utan endured it well. Jag tror det, eftersom jag fick min belöning till slut :)

Här är en annan älskling som har endured it well. Fidde gifte sig i templet i lördags. Så ska en slipsten dras.

(Fotot är snott från Natalie Herreys Facebook)

P.S. Tala om lång italienare. Coolt.

Nu blev det äckligt!

Igår hade jag sett en annan fullmatad fästing på golvet, men jag hade typ nåt i händerna redan så jag tänkte ta bort den så fort jag fick händerna fria. Men jag glömde det såklart, minnet är ju kortare än ett lillfinger på mig.

Kom på det imorse igen, men då mindes jag inte var jag hade sett den, och eftersom jag hade försovit mig till kyrkan så hade jag inte tid att leta.

Men nu har jag hittat den. USCH! Den sa nämligen splatt när jag klev på den på dörrmattan. Som väl var var det en sån där Borris från IKEA för fem spänn, men det där splattande ljudet och den stora blodfläck som nu är på mattan ÄR SÅ ÄCKLIG!

Jag har fått halv fästingfobi och ser små prickar över hela lägenheten. Nyss gick jag lös på ett strumpludd med en meter hushållspapper och halvt mord i sinnet. Måste hitta ett mellanläge mellan fobi och äckel och vad man nu säger om man är normal.

Eller köpa fästingmedel till jycken. Plötsligt vågar jag knappt klappa henne.


P.S. Förresten har Mikael gått ner i vikt nu när han har gått ute med hunden i timtal per dag. 0,2 kg. Sicken tur!

Jag blundade...

...vaknade, och det var oktober.

Verkar det som. 13.3 grader?????????

De kanske äntligen har det lagom varmt i Bagdad.

Små äckliga bönor?

Det här frisersalongsgolvet vi har numera kräver sitt och eftersom Mikael skulle komma hem med pizza igår, kunde jag byta matlagningsenergin mot nån annan hushållsuppgiftsenergi, och eftersom golvet blir rätt läskigt rätt fort var det ett enkelt beslut. Vi hade kunnat sticka sockor till bebisar av håret...

När jag dammsög såg jag vad jag trodde var nån sorts brun böna på golvet. Den ville inte sugas upp, så jag tog den med fingrarna och kittade iväg den till vasken. Sen på kvällen såg Mikael att "bönan" i vasken rörde på sig och spretade med benen! Det var en fästing som lossnat från Fannys ben, och som nu var "full och go". Plötsligt tyckte jag den där bönan var så äääääääääääcklig, och jag som hade tagit i den med fingrarna. Blää.

Imorse hittade jag en "böna" till. Hon har haft en fästing på huvudet och nu var den borta. Låg också på parketten, uppsvälld och dan. Jag tog en rejäl mängd hushållspapper som isolation, och försökte att inte känna den mellan papperet och fingrarna. Rätt i papperskorgen. Läskigt. Jag är mesig.

Tog Fanny på promenad idag när Mikael gick till jobbet. Hon kunde knappt slita sig från honom och stod och såg efter honom länge, skällde till lite, och hade väldigt svårt att komma med mig. Haha.

Nu ligger hon på mattan vid ytterdörren och väntar på sin älskare. Bokstavligen, försöker hon att göra honom till, alltså. Varje kväll och igår till och med vid TV:n. Hon har nog sin brunstiga period nu... Knäppgök.

(Och knäpp eller inte, jag antar att jag får tagga det här Familjen. Fast hon heter inte Fanny Olergård, ens tillfälligt, utan Fanny Fishbreath.)

Psyksjuk?

Såg ett jätteintressant TV-program idag som hette Är du riktigt klok? Det var del två av två men ni kan se både del 1 och del 2 på Svt play.

Programidén var i princip att under en vecka skulle 10 personer som inte kände varandra eller "panelen" utföra olika uppgifter. "Panelen" bestod av nån psykiatriprofessor, en sjukskötare och nån mer, typ läkare. De hade fått fem psykiatriska diagnoser, social fobi, anorexia, depression, OCD och bipolär sjukdom, men visste inte vilka av de 10 som var sjuka respektive friska. De utsatte dem för olika tester för att kunna se på reaktionerna vem det var som hade vad. Det andra testet var att städa gödsel i en ladugård, och en av männen sa efter¨åt att det skulle bli skönt att åka till hotellrummet och tvätta sig "på riktigt". Det var i princip det som avslöjade honom som OCD, men han dolde å andra sidan inte sin sjukdom. Mot slutet av veckan hade de lyckats pricka in den som hade haft anorexia, medan andra tre fick avslöja det själva, för de kunde inte upptäcka det. Första dagen hade de valt OCD-killen som en de var säkra på var sjuk, men deras uppgift var också att välja en som de var säkra på var frisk. Då valde de en av de fem sjuka, men de kunde aldrig upptäcka vad hon led av.

Det här fick mig att tänka. En skotsk kvinna reagerade precis som en med bipolär sjukdom i ett psykologiskt test, men hon var som sagt inte sjuk. Och jag funderade på hur det hade gått om jag var där. Man kan ju säga att jag har social fobi om det gäller telefoner. Jag är livrädd för att ringa i telefon. Om jag absolut måste gör jag det, men jag har gått veckor utan att ringa obehagliga samtal för att jag är för feg. Hade de testat det hade jag åkt dit så det rungade. Och de frågade en av kvinnorna hur det hade gått att umgås med främmande människor hela veckan. Hon sa att det hade gått bra. jag hade verkligen inte gillat att umgås med 9 främmande personer i en hel vecka, och där hade de kanske också trott att jag hade social fobi.

Däremot hade min personlighet -- rätt glad och glättig -- aldrig låtit påskina att jag faktiskt lider av depression, och både har medicinerats för det i flera år, samt gått på kognitiv beteendeterapi för det. Depression ligger inte "nära" min personlighet, eftersom jag är glad och positiv av naturen. Social fobi däremot känner jag ibland att jag redan har, men jag antar att fobi är en överdrift. Så det som ligger mig närmast respektive längst bort i min personlighet stämmer inte med min "psykiatriska sjukdomshistoria". Är det så i allmänhet eller? Att de två inte hänger ihop? Kronisk sjukdom leder ju ofta till depression, så jag kanske inte har haft mitt riktiga psykiska sammanbrott än... 1 av 4 vuxna får något sådant under livet.

Mikael och jag kom i alla fall fram till att alla är psykiskt sjuka, i varierande grad, precis som alla nog är sjuka på nåt sätt i kroppen. Kanske inte allvarliga sjukdomar, men alla har väl nån krämpa eller nån svaghet, fysiskt. På samma vis har alla en dragning åt nåt psykiskt sjukt håll, vad det nu är. Det är nog det ofriska som är normalt.

Om ni har 2x50 minuter och är intresserade av människans hjärna, hälsa och lite detektivarbete, tycker jag detta är ett utmärkt tillfälle att förkovra er.

Men alltså. Vädret?!?!?

Nu, ännu inte efter nio på kvällen, och med om inte fullt solsken ute så i alla fall en klar brist på natt, så är det bara 15 grader ute.

Hur kommer det sig att det går från över 30 till under 20 på en dag????????

Kanske sant?


(Dubbelklicka på bilden för att göra den större.)

Och det var i alla fall en från over there som satte in denna på Facebook.

Dagens klokord


Things we forget

Vackrast idag

Dagens förstapris i Miss world-tävlingen, som i år gått av stapeln i Allt om mats provkök, går till denna sommargula cheesecake i underbar folkdräkt, med söta band som accentuerar den perfekta midjan. Domarna var överförtjusta, och alldeles eniga. En liten blomma fullbordar det charmiga mästerverket, och vann i alla fall över den franske domaren som var lite tveksam till digestivekexen. Cheesecaken vann däremot baddräktsmomentet överlägset i sin lamborghinigula ensemble. Hennes tre önskningar åt världen är: Fred åt alla, slut på svält och fattigdom, stoppa miljöförstöringen och växthuseffekten, och till sista att BP:s oljeläcka ska tätas. (Hon har lite svårt med siffror och kunde visst inte räkna till tre önskningar. Men de var ju alla goda så vi släpper förbi henne med ett leende.)


Källa och själva receptet: Allt om mat

Finns det vinnare, måste det dock också finnas förlorare. Domarna var lika eniga om att denna muffins kom på sista plats. Överlägset sist, klådd av både kladdkakor och prinsesstårtor, samt en helt oväntad uppstickarpavlova. "Läskigt" var den enda kommentaren flera av domarna fick ur sig. Den amerikanska domaren gav, icke helt oväntat, däremot höga poäng för fantasifullhet. Men fantasi är inte skönhet.


Källa: Made by Girl

Melody Gardot

Har suttit en lång stund och lyssnat på Melody Gardot på Spotify. Jag satt hela tiden och kunde inte komma på vems röst hon liknar, men nu kom jag på det: Norah Jones. Samma känsla av att hon bildar ljudet rätt långt bak, nästan nere i halsen, plus att hon har ett hest gammaljazzdarr på rösten som får mig att tänka på Nina Simone eller Ella Fitzgerald. Musiken är lite liknande Norah Jones i stilen också, fast mera jazzig. Funderar som bäst på om jag ska köpa hennes två CD:ar.

----------------------------------------

När jag hade lagt det mesta jag ville ha i varukorgen (på CDon) var det närmare 700:-. Och ändå hade jag utövat viss självkontroll. Men jag tog bort en massa varor och nu är jag nere på under 300:-. Köpte inte nåt med Melody Gardot. Ska nog däremot köpa två filmer för 64.50:-/st: The other Boleyn girl och Young Victoria (tack för det, Anna Linda), samt Real Groups nya (för bara 79:-), samt eventuellt en CD som jag hade som LP när jag var barn. Det är den allra första jag kommer ihåg (nummer två var Horizon med Carpenters) och är Alice Babs och Titti Sjöblom sjunger barnvisor. "Var kommer det vackra ifrån" är än idag nåt av det mest fantastiska som går att lyssna på. Men jag vet inte om jag verkligen orkar lyssna på "Bromsarna de brumma", eller om jag bara sätter "Var kommer det vackra ifrån" på repeat, och så fick jag betala 59:- för en låt. Vi får se vad jag kommer fram till. Det är fraktfritt den här veckan, plus att de har massa grejer på rea.

Har nu letat som en stolle på nätet efter Alice/Titti. Har hittat en del av texten till "Var kommer ...":
Det nyttiga måste ju finnas, mor, man måste ha kläder och mat och skor. Och allt möjligt annat som männ'skan behöver, men tänk att det vackra det blir liksom över. Jag står här och ser och nu undrar jag bara: Var kommer det vackra ifrån, säg mor?

På youtube finns en fantastisk variant av Bä, bä vita lamm från samma LP. Var inte rädda, lyssna på den! Det är sannerligen inte vanlig barnmusik! Och absolut att jag köper CD:n!

Borde köpa en till och ge till tvillingarna. Som svenskskolning.

Skugga

I sommarens första bibliotekshög fanns en roman av Karin Alvtegen som jag inte minns vad den heter. Alla hennes romaner heter ju nåt på S, som Skuld, Saknad, Skam, Svek. Fick slå upp på hennes hemsida vilken bok jag hade läst och det var Svek. Jag tyckte den var rätt intressant, och tänkte prova på en till. Den här gången hann jag bara rafsa med mig tre böcker i farten, och en av dem var alltså Skugga. Såhär står det om den på hennes hemsida:

Nobelpristagaren Axel Ragnerfeldt har allt han någonsin kunnat drömma om. Älskad, beundrad och högaktad för sina böcker kan han se tillbaka på ett långt liv kantat av framgång och respekt. Han är arbetarsonen som tack vare sin flit och sina uppoffrande föräldrar blev en nationalikon för hela det svenska folket, en man vars ryktbarhet skulle bli så stor att ingen i hans närhet kunnat undgå att påverkas av den. Men vägen till framgång är sällan rak och giganter kastar ofta djupa skuggor. När en ensam åldring avlider sätts ett ödesdigert händelseförlopp igång, och uppgifter om en långt mörkare historia än den ljusa framgångssagan börjar sippra fram. En historia som rymmer fasansfulla hemligheter, svek, lögner och död.

Det var såklart en intressant bakgrund till själva historien det här att huvudpersonerna var författare, så jag läste den med stort intresse. Och på hemsidan ovan läste jag att författaren, som är brorsbarnbarn till Astrid Lindgren, hade börjat fundera i stil med: Tänk om en nationalklenod (som ju hennes Astrid är) egentligen har en mörk historia, kanske är fejk?

Och för att vara en psykologisk thriller var det lite för lite ös, men psykologisk var den allt, och spännande utan att precis få upp hjärtfrekvensen. Man började tänka istället för att nödvändigtvis vända blad superfort för att "se vem som var mördaren". En annorlunda och intressant bok, denna också. Inte min favorit, men variatio delectat, eller variation förnöjer. Trevlig läsning efter Harry Bosch, som också var trevlig läsning, men på ett annat sätt.

Nu blir det en riktig klassiker: Desmond Bagleys Missvisning. Jag kan inte garantera att jag inte redan har läst den. Men då får jag släpas till bibblan för att låna fler, och det är ett kärt besvär!