Kommunikation

Igår skulle pappa gå till centrum och köpa en bussbiljett som han ska använda idag när han hämtar bilen efter service. Vid 19-tiden sa han följande till mamma: Jag tar inte nån nyckel med mig för jag kommer snart.

Snabbspola till klockan 22. Mamma ringer, och är orolig och konfunderad. Han har inte kommit hem än. Tre timmar är lite lång tid för att köpa en bussbiljett. Ibland fastnar han och pratar med folk, så hon hade varit överallt och letat efter honom. Centrum såklart, sen i tempelvillan och stavskontoret och alla möjliga platser häromkring. Hon såg för sig hur han hade blivit nedslagen (alternativt fått en hjärtattack som sin unge far) och blivit tagen till sjukhus. Men hon tyckte det var lite fjantigt att ringa till sjukhus så här tidigt och visste dessutom inte vart hon skulle ringa.

Jag tyckte uppriktigt synd om henne. Hon brukar alltid reta oss med sina "Nu har jag planerat din begravning" så fort pappa inte kommer hem när han borde, eller ringer och förklarar förseningen. (Givetvis hade han inte mobilen med sig igår.) Men nu var det på riktigt, åtminstone verkade det så.

Dessutom kände jag mig hjälplös. Vad skulle jag göra? Få ut Mikael och leta efter honom? Han kunde ju inte precis gå nån annanstans än dit mamma redan varit. Men tre timmar? Det var till och med för länge för pappa. Han kunde ha hittat flera personer efter varandra att prata med, eller hjälpa, på vägen, men det skulle inte ha tagit tre timmar.

Så mitt i vårt samtal säger hon: Nu kommer han! Jag hörde frågan: Var har du varit så här länge?!?!?!?!? PVK, svarade pappa enkelt, och som om han inte förstod vad the big deal var. Mamma såg ut som ett frågetecken för han svarade: Det är ju torsdag. Ja, men du sa ju att du skulle köpa en bussbiljett och komma hem snart?!?!? Nånstans där i samtalet sa mamma hejdå till mig och jag fick inte veta hur det slutade. Förutom att det förlorade fåret kommit tillrätta och det var ju det viktigaste.

Jag förstår så väl deras situation. Nu när jag är gift märker jag mer än jag hade kunnat föreställa mig innan jag var gift, trots att jag var intellektuellt sett väl medveten om det, att män och kvinnor talar olika språk. Det man säger är ofta sant, men det är inte hela sanningen. För man förutsätter saker inne i sitt eget huvud, och man gör det så snabbt och omärkligt att man inte blir varse det själv. Och givetvis säger man det inte till den andre, som står där med halva informationen och tolkar den på ett annat sätt, som också är rätt, men eftersom man bara hade hälften av alla fakta blir det ofta en annan tolkning. (Förresten är jag säker på att det var vad som hände igår i Mikaels och min "dispyt" som den kanske inte ens kan kallas eftersom jag slutade prata med honom med orden: "Och. det. vet. du?!?!?")

Det är faktiskt ansträngande att kommunicera. Men det är också rätt så nödvändigt. Så vi fortsätter väl. Ibland kommer det ju guldkorn, som Jag älskar dig och så, och då är det värt allt tragglande.

Inga kommentarer: