Att överleva en flytt

Ellen & Rob har flyttat in i sitt nya (gamla, men nytt för dem) hus igår. För övrigt tror jag det är fem gånger så stort som vår hela lägenhet! Och det är inte för att jag är så dålig på matte, utan för att deras hus är lika stort som vår lägenhet är liten. Jaja, sluta klaga.

Att flytta är underbart, men förfärligt. Vi har nog lite zigenarblod i oss i vår familj, för vi har flyttat massor av gånger. Den här lägenheten jag bor i nu är hem nummer 10 för mig, nej nu glömde jag två (förutom missionen alltså, där jag visserligen bara bodde på tre ställen, men ändå), och Basel glömde jag också. 13! Men alla har känts som hemma och jag har älskat alla. Man måste inte bo i sitt barndomshem för att bli lycklig. Hemma är där hjärtat finns.

Hur som helst; flytta -- jobbigt är det men roligt är det. Och E&R har överlevt, i alla fall säger ryktena det. Kirsti W lagade chili till alla flyttarna, som var fler än de behövde, sa mamma i a f. Och klockan 14 stod alla möbler på plats. Fast både E&R hade vaknat alldeles för många timmar på fel sida av 06.00, så de var nog lättade.

Det jag egentligen skulle skriva om var dock detta. Vi har ju en kusin i Lund, den äldsta kusinen på pappas sida, och Ellen är den yngsta i samma kusinblandning, och de är hemskt glada i varandra. Terez vet många av er vem det är. Hon kom i alla fall dit med sina tre yngsta. (Bara det att en kvinna med nio barn, som börjar bli vuxna och väl möjligtvis ger sina föräldrar vuxna bekymmer, och MS och överlevd cancer, kommer och ska hjälpa folk att flytta, är fantastiskt på gränsen till komplexingivande.) Minna, 6, skulle egentligen inte vara med, men hon hade så roligt att hon inte ville gå. Hon var chef över galgarna, som hon visst var duktig på att hänga upp. Lydia och Vendela (som jag ingalunda har frågat om de vill figurera på min blogg) var värsta house maids:en och hade bland annat bäddat deras sängar.

Alltså, vad ska man säga om människors godhet. (Förresten, när mamma och pappa flyttade in på Prästallén var Michelle Krlbn med. Hon var också chef över galgarna. Duktiga mammor på att lära barnen tjänande!) Inspirerande, är allt jag kommer på att säga.

Så här i generalkonferensens svallvågor känner jag mig väldigt inspirerad att göra mer. Det bästa som finns är ju människor som är till nytta och gläde för andra. Ett känsligt ämne för mig, som inte "duger" till så mycket. Fick superont i benen idag av att ha lagat mat (fast det brukar jag klara utan ont, så jag vet inte om det var det) och burit Neo i 10 minuter. Ibland tycker jag att mitt liv är ett sånt slöseri! Slöseri på människa, att jag tar upp så mycket kraft som kunde blivit använd till att glädja andra istället för att bara förloras i smärta och trötthet. Jaja. Men å andra sidan övervärderar jag fysiskt tjänande, som flyttstädning och bullbak till nyförlösta, och undervärderar det jag själv gör. Men "säga nåt snällt till nån på FB" låter så mesigt. Men OK, det behövs väl också.

Tror däremot på det hela taget att klockan är för mycket för att filosofera om sånt här. [Tittar på klockan på datorn!] !!!!!!!!!!! Gonatt!

P.S. Det finns nog dock ett sämst före-datum på det där med flytthjälp. Mia och Bella hjälpte Beth att packa när de skulle flytta. Eller i alla fall så tog de upp allt hon packat ner och flyttade det. Tror alla som flyttat med småbarn har varit med om samma sak. Undrar vid vilken ålder barn börjar sluta vara till besvär och börjar bli nyttiga som arbetskraft. 50? :)

1 kommentar:

AL sa...

50 är efter bäst före...iallafall i flyttsammanhang.. då har alla ryggbesvär, åderbråck, reumatism, hälsporre, o.s.v.