Det kanske är så att sill inte är så gott heller (haha) men att på midsommar smakar det minnen från en hel livstid och det är det som gör det så speciellt.
Fr v: Faster/moster (glömt vem), Jennifer (Beths syster) och hennes man (deras bebis Tilly är 2 månader gammal), mamma Pat, pappa John, Bella, Beth, Mia,och Johan bakom kameran.
P.S. Jag är tacksam för Mikael, vårt tempeläktenskap, min familj, att E's borthyvlade cellförändringar från benet inte var hudcancer, att mina syskon är relativt lyckliga och att ingen mer ska skiljas, att vi har ett fint och funktionellt hem som vi har råd med, att brudklänningen blev såld, att jag har saker att se fram emot hela tiden i vardagen och livet, att frissan sa igår att jag har gått ner i vikt, att jag har hittat små supersöta lackfinskor till någon liten herre i julklapp, att jag slipper laga middag idag för M är inte hemma, att det är så mysigt med tända ljus. Sen är jag tacksam för det liv jag kan leva genom er andra. När man inte kan/orkar nästan nåt själv är det betydelsefullt att få leva ställföreträdande. Igår åt jag lussebullar hemma hos Karolina. De såg så goda ut att jag åt en hel hög. Hembakat är godast!
Självklart är jag tacksam för Jesus Kristus och hans försoningsoffer för min skull och för att jag lever i ett rikt land där vi har datorer och menyvariationer och överflöd och valmöjligheter.
Sen är jag tacksam för livet, för att det är intressant och utvecklande. Inte alltid angenämt, men alltid lärorikt. Man kommer väl oftast fram till den punkten där även otrevligheter blir härliga minnen av nån anledning. Det är inte illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar