Jag vet att vi har andra lagar i Sverige och att 5 månader är för sent in i en graviditet för att göra abort, men den här länken såg jag på FB. Den går till en video från nåt religiöst ställe om en kvinna som faktiskt blev aborterad i femte månaden, men som överlevde! Och blev frisk och "normal". Sköterskan hörde barnet gråta i avfallshinken. (Jag vet inte nog mycket om "kristna högern" i USA, eller vem det nu är som står bakom Gud-sajten där videon ligger, men om det handlar om att skjuta abortläkare och sånt så kallar jag det allt annat än kristet!)
Jag är inte emot abort, men jag är absolut inte för det heller. Jag tycker såhär:
1) Abort får aldrig ersätta preventivmedel. Nuförtiden finns det ju dessutom dagenefter-piller. Så oansvarig tycker jag inte man har rätt att vara att man inte skyddar sig mot graviditet -- man har dessutom två chanser.
2) Abort måste vara tillåtet och fritt från skuldbeläggande i fall som innefattar misshandel, våldtäkt, incest etc. Eller hot mot mammans hälsa, vad det nu betyder. Kanske också när man är helt säker på att barnet inte kan överleva utanför livmodern, som om det saknas lungor eller så. Jag känner inte till alla situationer.
Sen har jag en annan åsikt också, som inte har just med abort att göra, men i dess förlängning:
Bara för att man kan göra ett barn har man ingen automatisk rätt till att fostra det barnet. Det är barnets bästa som räknas, inte the birth parent's. Och jag tror inte det är till barnets bästa att uppfostras av en tonårsmamma som inte borde ha blivit gravid in the first place. En blind kan inte leda en blind.
Och varför är det så hemskt att ge upp sitt barn till att fostras av en kärleksfull familj, istället för att bo kvar hemma hos pappa/morfar och mamma/mormor och låta ungen sova mellan läxböckerna och glittersminket? I Sverige anses ju föräldrar knappt dugliga att fostra sina egna barn i alla fall, utan de måste in på dagis och fostras av pedagogisk personal så fort som möjligt. Nej, barn ska ha en familj. Helst ska de faktiskt bara ha en familj -- en mamma, pappa, ett par syskon, och gärna en hund och en Volvo också, om man är så hågad. Helst ska det inte finnas nåt plast i en familj. Det är så jag tycker. Plast hör hemma i vispskålar, inte i familjer. (Nu talar jag om idealsituationen. Det kan "hända grejer".)
Jag vet att det i förlängningen låter lite som en skräckfilm -- om staten tar de barn som föds till "fel" föräldrar. Det kan ju bli extremt godtyckligt och ett faktiskt mardrömsscenario.Och alla föräldrar gör fel i sin fostran, det går inte att komma undan från, eftersom ingen är perfekt. Fast om man slår sina barn brukar man inte få behålla dem. Så tanken finns redan. Det är bara svårt att sätta gränsen nånstans. Om man skriker åt sitt barn en gång så får man behålla dem, men om man skriker 10 gånger varje dag att de inte borde ha fötts och är ***** idioter, så misshandlar man dem? Undrar vad socialstyrelsen eller vad det heter har för normer för vad som utgör barnmisshandel. Och undrar hur normerna skiljer sig åt i olika länder. Vissa socialarbetare (eller i alla fall en som jag har hört talas om när jag bodde i Borås) tycker ju det är barnmisshandel att barnen i en familj har arbetsuppgifter att utföra i hemmet, som att duka av efter middagen eller så...
Och fastän jag har åsikter om allt och begriper mig på desto mindre, så är det nästan så att jag tycker att de där ungarna i nåt bortskämd-program som går nu borde ha tagits ifrån sina föräldrar. Monsterfabrik vill jag kalla dem! Och ändå har jag inte tittat på programmet utan bara på nån reklamvinjett. Det är klart att de visar det mest kontroversiella, för det är ju inte en dokumentär så mycket som det är underhållning. Och tydligen är det väldigt underhållande att se folk bära sig åt som idioter på TV. "Vad är tomatsås?"
Jag säger bara en sak som avslutning, apropå ordet jag använde nyss och som börjar på i:
"Man måste inte bo på Östermalm. Jag har ju bott på Mallorca, och i Marbella..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar