Min fina mamma

I en bok som hon nyss läst ("Weekness is not sin" tror jag den hette) stod frågan: Om du kunde göra vad du ville utan rädsla för att misslyckas, vad skulle du göra då?

Härom söndagen ställde hon den frågan till mig och jag svarade: "Bli författare". Kände mig rätt nöjd med både svaret och min framtid :)

Men min fina mamma sa: Få 10 barn. Och fostra dem till självkänsla, att de ska bli goda, starka medborgare och del av Guds rike.

Ni ska veta att min mamma inte är någon bullmamma eller någon pysselmamma. Hon är varken bebismamma, småbarnsmamma eller ens tonårsmamma. Hon är vuxenmamma. När hon var Primärs president var barnen lite rädda för henne. That's my mom. Jag minns visserligen att hon sprang runt i köket (som ledde till matrummet, som ledde till hallen, som ledde in till köket igen) på Gårdskullavägen och jagade oss så vi tjöt av skratt och trygg rädsla, och klådde oss i pingis; så hon kan vara trevlig för barn att ha och göra med, that's all I'm saying :) Men hon är en karriärperson, inte en hemmafrutyp. När hon skulle göra något roligt för sig själv en gång gjorde hon inträdesprovet till en copywriteskola som IHM skulle ha (om jag inte blandar ihop det alldeles nu) och hon vann bland flera tusen (??) ansökande, men tackade nej för hon hade ju bara gjort provet för att det var kul.

I det ögonblicket, när mamma svarade att hon skulle fostra 10 barn om hon fick välja, beundrade jag henne som nästan aldrig förr. Jag har bara en liten aning om hur jobbigt det är med barn, hur slut man blir och hur galen man blir ibland, men ändå inte kastar ut dem från balkongen. Men det var det hon skulle göra, om hon fick välja och inte kunde misslyckas (eller hade sån kass rygg...).

(Källa: Här)

Jag beundrade dessutom att det hon valde är det största en kvinna kan göra. Kyrkans profet har sagt: "Vi förkunnar att Guds bud till sina barn att föröka sig och uppfylla jorden fortfarande gäller" (Ur Familjen -- ett tillkännagivande för världen).

Genom att förlora sig själv på det sätt man gör när man får barn, tror jag man vinner sig själv i ett evigt mått.

1 kommentar:

Stina S sa...

Vilket jättebra svar av Harriet. Jag håller verkligen med, jag skulle säga samma sak. Jag beundrar verkligen de som vågar skaffa sig en riktigt stor familj. För hur jobbigt det än är fysiskt (det kan ju vara jättetufft med ett eller två barn - tänk då tio!) så säger min ringa erfarenhet mig att det är ännu jobbigare känslomässigt. Det finns så mycket som kan gå fel, så många andliga faror, sorger och besvikelser, så mycket man oroar sig för och vill att ens barn ska slippa. Naturligtvis finns det ju en väldig massa glädjeämnen också, men jag tycker ändå det är MODIGT att medvetet skaffa en stor familj och kämpa för att barnen ska växa upp i evangeliet. Det är inte främst det tunga fysiska jobbet som gör att jag har svårt att se mig själv med måånga barn.

I vilket fall känns det ju som mor din har lyckats exemplariskt med de fyra hon faktiskt fick. =)