Var man på sin plats

Jag tror inte jag har berättat om det här, men för ett tag sen fastnade Mikael och jag framför ett fascinerande program om andra världskriget (den meningen trodde jag aldrig att jag skulle säga!) på nån Discoverykanal. Det handlade i första hand om hur England använde sig av brevduvor under kriget. Ja, ni läste rätt. De räddade livet på många soldater genom att sprida den senaste informationen till berörda parter. Och nu minns jag inte mer, men det var absolut fängslande! Någon brevduva, kanske vid namn Joe, hade till och med tilldelats en medalj! En riktig, typ Purple heart, inget påhittat duvtjafs. Han hade bidragit till att rädda liv och vinna kriget, med fara för sitt eget liv. Ja, det var så spännande att se programmet. Se det gärna, om ni råkar stöta på det nån gång när ni slötittar. Discovery brukar ju köra saker i repris.

Det var inte bara det här jag ville säga. Jag kom också att tänka på att jag kanske är en duva i kriget istället för en soldat. Min roll i saker och ting kanske inte är särskilt explosiv eller till synes livshotande för fienden, men alla som fyller sin roll är viktiga kuggar. Det är en fin tanke.

Och på julafton sa Mikael att allting var så fint, julmaten, hans döttrars hår osv osv. Han blev lite retad, för det var ju nåt med lite lågt socker inblandat, men jag tänkte efteråt på att jag kanske har påverkat honom på något positivt sätt. Att han inte brukar säga sånt, men att han har blivit bättre på att ge komplimanger. Och även om jag inte tar åt mig av just det här tillfället, så har jag säkert påverkat honom och antagligen andra också på ett positivt sätt. Det är OK att erkänna det om sig själv (ner med Jante!). Alla kan påverka människor på ett positivt sätt. Någon sa härom söndagen att de var så glada för att vi hade kommit till församlingen. (Jag ska försöka att inte blåsa i mitt eget horn.) Men jag fattade inte riktigt vad som åsyftades med den komplimangen, för jag tycker inte vi gör något som gör församlingen bättre. Men kanske är det så att strödda kramar och kommentarer på söndagsskolan faktiskt gör skillnad i folks liv.

Den här liknelsen är som the little drummer boy, fast om en brevduva istället. God fortsättning!
--------
Och läs för allt i världen Fridas kommentar nedan. Hon känner duvorna personligen!!!

P.S. Duvan på bilden är helt oskyldig till allt som har med kriget att göra.

1 kommentar:

Frida sa...

Ramlade in på den här bloggen via andra bloggar och tyckte att det var lite festligt att läsa om programmet som du har sett på Discovery om brevduvorna. De tillhörde ingen mindre än min nyligen avlidne styv-svärfar. BBC och Discovery knackade på min svärmors dörr för några år sedan och frågade efter honom. Det visade sig att hemligstämplade dokument från andra världskriget nu var ohemliga. Min styv-svärfar hade i sin ägo den finaste uppfödningen av duvor i hela Storbritannien. Pga sina fina duvors stamtavlor så blev han hemlig agent under "MI6 communications department". Två av hans duvor fick "Deacons medal", den högsta utmärkelse ett djur kan få. Så det hela resulterade just i det programmet som du har sett. Fram till hans död så ansåg duvkännare världen över min styv-svärfar som den fränmsta duvuppfödaren i världen. Priset per fågelpar (man säljer hane och hona tillsammans) så sent som för 5år sedan låg på ca 500 000 kronor.