Jag är kär i Skavlan

Det måste protokollföras att jag upptäckte Skavlan redan när han var en obskyr programledare vars norska show inte gick på bästa sändningstid. Då var hans program som värsta middagsbjudningarna -- han hade lyckats plocka ihop gäster som samtalade om gemensamma men ändå vitt skilda ämnen på ett sätt som var ... kan inte säga annat än fantastiskt och görinspirerande. Nu när han är känd är avsnitten lite mer ensidiga. Nån gång säger nån nåt till en annan gäst, men det är inte alls samma samspel mellan gästerna som jag tyckte var så genialiskt förr.

Men hursomhelst älskar jag Skavlan i alla fall. Dessutom är han söt och gullig som en hundvalp nästan.

Vad hade vi för tema igår på Skavlan? Lycka, försoning/förlåtelse, döda anhöriga? Vad har livet lärt mig om dessa företeelser? Han norske sångarprästen sa att lycka inte måste vara stora saker och det har jag verkligen lärt mig! Blir ofta glad över riktigt små saker, vilket på ett sätt är livsnödvändigt i min situation som kronsikt sjuk, för annars skulle jag alltför sällan ha nåt att vara glad över. Det lät inte rätt. Men man kan finna lika mycket lycka i att se ut över bilarna på parkeringen och upptäcka ett nytt vitt täcke när man trodde det var slut på snöandet -- och inse att man tycker det är rätt vackert och glittrigt och mysigt, och så blir det varmt i bröstet av vardagslycka. Den känslan är inte lika intensiv som lyckan jag kände när M och jag var på dejt och såg Riverdance till exempel. Men "liten" glädje är lika viktig och verklig som stor glädje. Man kan ju inte fira bröllop varje dag, if you get my drift.

Försoning/förlåtelse? Jag har en person som jag kämpar att förlåta, och det har jag nog skrivit om här förr: min brors ex. I alla dessa år har jag bara stuvat undan känslorna men inte fått dem neutrala, vilket visar sig i småhysteri när jag en gång var så dum att jag kollade in hennes profil på FB. Kunde knappt sova efteråt. Fattar inte riktigt varför det fortfarande berör mig så djupt. Problemet är väl kanske att jag inte vill förlåta och absolut inte försonas! Jag vill att hon ska lida. Hemskt småsint av mig, det inser jag givetvis, men jag är inte större än så. Just nu. Jag tycker hon är en idiot och har uppfört sig som en sån, och det har gått ut över människor jag älskar. Lycka är jag bra på, förlåtelse sämre. Och jag pratar inte om Camilla, om nån trodde det.

Men jag har å andra sidan inte behövt förlåta nån annan i hela mitt liv, vilket nog tyder på att jag faktiskt redan har gjort det, innan det gick känslomässigt överstyr och blev en stor grej. Självklart kan jag minnas små oförrätter (om jag anstränger mig för att minnas dem, vilket man ju inte borde) men de har varit rätt oskyldiga. Men en del människor kan säga dramatiskt att de har mycket att förlåta. Jag tror det är en inställningsfråga. För har man haft ett normalt liv (nu exkluderar jag misshandel och utnyttjande och allt sånt) så har man nog inte haft så mycket att förlåta. Jag blev mobbad när jag var liten, men inte ens det känns som nåt jag behöver förlåta. Det är redan borta ur känslorna. På ett sätt har det format mig, men det är mer som ett ärr som ju är oundvikligt efter en skada, men det är inget sår längre.

Däremot tror jag det är livsviktigt att försonas med sin familj. Ens föräldrar, syskon och barn måste man vara öppen mot, om man vill kunna leva lyckligt, tror jag. Annars har man alltid en liten tagg som skaver och skaver. Den där taggen är lättare att se hos andra än sig själv, och jag ser den allra lättast hos Mikael. Ett misslyckande, en rädsla, brist på självförtroende eller bekräftelse i en relation dyker alltid upp igen, sånt går inte att trycka ner bara och så är det borta.

Sen måste man säga det som är viktigt nu och inte vänta. Säga fina saker, som att man saknar någon, är glad för någon eller stolt över dem. Om de dör och man inte har sagt det blir allting så förfärligt komplicerat för en, resten av livet förmodligen.

Vilket kan illustreras av följande: Mikael la sig för mig (needless to say, jag ligger ju inte fortfarande!) och jag ville inte att han skulle somna innan vi hade hållit kvällsbön. Men jag hörde att han inte höll på att somna, men vid nåt tillfälle frågade jag: Du håller väl inte på att somna? Nej, svarade han, jag kan inte somna. Synd, men bra. Ni förstår. Men fem minuter senare sov han, trots att han legat i sängen i närmare en timme utan att kunna somna (min make har annars den för män icke helt sällsynta gåvan att kunna somna så fort örat möter kudden. Han somnar bokstavligen medan jag är och kissar). Man tror att man hinner, men så plötsligt har man somnat. Så finns det inte mer tid till vad man ville. Eller så tar kroppen slut och man orkar inte det man har skjutit upp till senare. Eller så får man cancer och är död tio dagar senare, det finns många varianter.

Faktum är att jag tror jag måste avsluta med en klyscha. Carpe diem passar alla dessa teman: Fånga lyckan i nuet och det lilla, fånga kärleken och försoningen innan det är för sent, fånga och omfamna bildligt talat det som är värdefullt i relationen till dina nära och kära innan de inte finns mer.

P.S. Se Patric Hanke apropå död, kärlek och försoning.

Inga kommentarer: