Mikael har hittat en hund att låna och gå ut på promenad med. Idag var andra/tredje gången han var ute med den. Det är en fransk bulldog, som är skrynklig i ansiktet men slät i kroppen. Som en tummy-tucked medelålderskvinna. Hunden heter Ella. Det är ett fint namn.
Idag hade han tillverkat en pinne av en trasig sopkvast som han sågade av. Men det gick sådär. Hunden var 100% fokuserad på Mikael och pinnen i en hel timme. Såg ingenting annat, i naturen eller så, bara pinnen. Och hon ville hålla den i munnen hela tiden, men då fick hon inte riktigt luft eftersom hundar andas med öppen mun, så ibland fick hon släppa den till marken och andas. Ibland gömde Mikael pinnen bakom underarmen, men hunden visste var den var och glodde bara på Mikaels arm hela tiden. Glodde, suktade. Efter en timme hittade vovven lite hästbajs, som hon åt, och glömde tillfälligt pinnen. Då började Mikael gå därifrån, och Ella blev lite konfunderad -- nu går han, var é pinnen, men jag måste äta lite mer bajs. Det slutade med att hon åt bajs och sprang efter Mikael och pinnen var borta.
Alltså, när han kom hem och berättade allt det här låg jag i soffan och bara garvade. Sicken liten hjärna den där hunden måste ha.
P.S. En liknande händelse utspelade sig en gång på Erikslund i Borås, när barnen Ferrin hade varit på djurparken med sin dagmamma:
-Vad har du gjort idag Kajsa?
-Jag har inte ätit getornas bajs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar