Jag är inte säker på att jag minns rätt, men jag kommer inte ihåg att mamma och pappa satt och läste läxor med oss på kvällarna. Ibland kunde man tjata sig till att nån skulle förhöra en på glosor eller inför ett prov, och pappa och jag har gråtit vid köksbordet när jag inte fattar matten, men i princip har läxorna varit barnens jobb, inte föräldrarnas. Är det inte så längre?
Nuförtiden pratas det om att arbetarbarnen kommer på efterkälken i skolan för att deras föräldrar inte kan hjälpa dem med läxorna (och att de inte har råd att betala tusentals kronor i månaden till läxläsare). Det kanske förresten är den problematiken som belyses i programmet Är du smartare än en femteklassare?. Tekniskt sett är jag akademikerbarn, inte arbetarbarn, men det borde inte spela nån roll. Vilken förälder som helst kan väl med pli i rösten tvinga barnen att göra sina läxor? Och det man har i läxa ska inte vara nåt stort steg framåt som man ännu inte har tagit i just det ämnet, utan att traggla det man redan har gått igenom i skolan? Är det inte så längre?
OK, när man är liten är man inte självgående och då kanske föräldrarna måste dels få barnen att börja med läxan, men också sitta med dem tills den är klar. Men den förälder som inte kan hjälpa barnen med "1+2=3" och "Far ror, mor syr" har jag inte hört talas om. Och sen blir ungen duktigare på att läsa läxor och kan med tiden göra dem själv, efter viss övertalning. Och sen blir man självgående, för man vet att man måste göra läxan eller skämmas över IG:t på läxförhöret. Är det inte så längre?
1 kommentar:
Har för mig att originaldebatten handlade om benägenhet/förmåga att hjälpa barnen förstå och nå framgång inom själva skolsystemet, inte med läxorna i sig. Men som med många komplexa frågeställningar pågår reductio ad absurdum (fast inte i matematisk bemärkelse dårå).
Fast är inte frågan lite medeltida? Finns det någon tid i mannaminne då socioekonomiska faktorer inte påverkat tillgång till utbildning? Stenåldern kanske.
Skicka en kommentar