Jag vet inte om jag inte är nog modig eller inte nog sur, men jag tycker mig ha sett tumavtryck på både min huvudrättstallrik (Kyckling Alfredo med färsk svamp. Gott, men rätt fett, så man mäktade inte med hela portionen) och på min efterrättstallrik (New York cheesecake -- mmmmmmmmm!), men jag sa inte till. På efterrättstallriken kände jag däremot efter och avtrycken var torra och hårda, fast de verkligen såg greasy ut, så jag undrar om det kanske inte var färska avtryck utan att det typ saknas sköljmedel i diskmaskinen eller nåt. Men det var faktiskt inte så fräscht.
Var jag feg som inte sa till, eller var jag inte nog sur? Jag brukar ju skryta med att jag har blivit både modigare och surare med åldern, så jag trodde att jag skulle våga säga till. Men så länge som Jonte fick vänta på sin 7up (de hade slut på "mix" så det var bara vatten och bubblor) så litar jag inte på att jag hade fått tillbaka min mat den närmaste timmen... Kanske bekvämt att skylla på det.
Fast det var grymt att inte behöva laga middag. Det har jag längtat efter hela veckan. Och inte imorgon heller! Eller på lördag! Eller på söndag! Eller på måndag! Jag är en lycklig kvinna. Lite panikslagen kanske (vi ska åka hemifrån om 4 timmar), men det löser sig. Medicinerna och bröllopskläderna är framtagna, så jag klarar mig. Men för sjutton, kläderna hänger inte där packningen ligger. Tänk om jag hade glömt dem! Det var nog därför jag skrev det här inlägget. För att mitt undermedvetna ville säga mig en sak, som jag kom på nu. Eller så kan man säga att Gud hjälpte mig komma ihåg det, vilket som behagar. Nu ska jag lägga kläderna på soffan och hänga upp en våt skjorta (torkar den på 4 timmar???) och ta insomningspiller. Sen blir det bröllop!
Hej så länge!
P.S. Jag hade sparat massa coola och roliga bilder som jag hade tänkt lägga in i förväg så ni inte skulle bli utan mig i så här många dagar. Men den som tror att jag hade hunnit det räcker upp en hand. Ingen? Nähä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar