Skrivsorg

I övermorgon är sista dagen att tävla med ett inlägg till specialnumret av Segullah med titeln Justice and Mercy. Jag har ett gäng papper bredvid datorn med idéer, förutom dem jag redan skrivit ner på datorn. Den här uppsatsen (Creative non-fiction) har jag tänkt på i kanske två månader. Men jag får ju aldrig tid!

Det känns sorgligt att jag inte kommer att hinna/orka. 1000-3500 ord låter inte så mycket, men det är ju inte bara att skriva. Planerandet och redigerandet är ju det stora arbetet och det går inte på två dar. Och jag har inte gjort nog mycket planerande i huvudet de senaste månaderna för att den punkten ska vara i närheten av avklarad. Så det blir inget tävlingsbidrag från mig.

Dessutom, när ett brev till Försäkringskassan är rejält ansträngande för hjärnan, både att planera och skriva, så kanske det är en signal om att jag inte ska ta mig vatten över huvudet. Den här bloggen är ju i princip bara snabba hopp från det undermedvetna direkt till fingrarna, utan mer än ett fåtal ögonblickslånga stopp på Får man skriva sånt???

Kanske måste jag lära mig att vara nöjd med att jag fortfarande får idéer och inte har torka. Att jag vill saker i livet, inte att jag ligger apatisk i soffan och vill dö. Och att jag får hoppas att det kommer en tid när jag orkar lite mer av det jag vill. Eller så är livet bara sånt här. Att man alltid har nåt att kämpa med, nåt som är en tagg i köttet, nåt som inte blir som man vill. För även om man har allt man vill så har man säkert nån cellulit att klaga på...

Jag får väl också vara glad för att jag kan komma lite längre i mitt eget liv på punkten justice and mercy än hittills. Får sätta upp ett mål för hur jag ska förlåta (hon engelskan som har det hemmagjorda släktlinnet och en unge som heter Klarin fast hon inte är släkt med oss) och tills när, och skriva en riktig livsberättelse när jag lyckats, inte en som slutar i ett Hur??


----------------


Eller ska jag sitta uppe i natt och skriva? Vad frestande det låter!!!!!!!!!

----------------

Glömde det där med illamåendet. Magen känns som om jag har 13 minuter kvar till sängläge.

Inga kommentarer: