Det är så grymt att ligga i soffan och läsa bloggar, snarare än sitta upp. Tack igen, Ellen, för telefonen! Och alla ni andra, köp gärna en Sony Ericsson, så behöver ingen oroa sig för att hon ska bli av med jobbet. Det är ingen "risk" just nu, men bättre att stämma i bäcken? Heter det så? Hur som helst. Klockan börjar bli för mycket för inlägg som kräver nåt av hjärnan, men jag ville bara skriva om en sista sak idag. Läste precis ett inlägg från en norsk tjej om "kampen om blogginläggen". Hon har också ME och har skrivit en del om sjukdomen, forskning som pågår osv. Men å andra sidan vill man inte fastna i sjukträsket, att bara ägna sig åt hur dåligt man mår osv. Så man skriver några andra inlägg, om nagellack och sånt. Kul, men inte särskilt givande i längden. Och ska man skriva riktiga blogginlägg om viktiga saker, så kräver det oftast ett visst mått av koncentration och ... jag kommer inte på nåt mer, så ni ser hur sent det är. Med andra ord så orkar man skriva nagellacksinlägg, men vill skriva samhällsdebatt och påverka liv-inlägg, men det orkar man inte. Och så klagar man över det, och så blir det sjukinlägg, som man själv tröttnar på lika fort som eventuella läsare. Hon beskrev det så bra! Det var en fröjd att läsa, fast det var på norska vilket inte var en lika stor fröjd. Men betydligt bättre än finska. Jaja, tillbaka till tråden, den röda.
Jag antar att det är likadant i allas liv, fast byggstenarna är olika -- barnfoton tävlar med inredningsbilder och väskor, och så tar man sig samman och skriver ett spretigt inlägg om abort och så fattar ingen vad det har med nagellack att göra. Jaja, jag befinner mig i samma träsk. Så blir det väl när man skriver en personlig blogg som inte har ett färdigbestämt tema. Vill ju absolut inte börja profilera mig som t ex inredningsbloggare eller ME-bloggare, skulle absolut inte duga till varken eller.
Så räkna med fortsatt kaos.
3 kommentarer:
Kan inte låta bli att kommentera det här gamla inlägget, för jag känner mig så träffad ;-)
Jag, som för ett år sedan arbetade på en jätteviktig roman (tyckte jag själv i alla fall)har fått ta för vana att lägga ut en bild på mina höns när jag inte orkar något mer. Dessutom har jag tappat språket och förmågan att hålla flera saker i huvudet och då blir det inte annat än i bästa fall putslustiga blogginlägg. Men jag glädjer mig åt att kunna skriva något öht, det var så många månader jag inte kunde det.
Uppskattar i vilket fall som helst din blogg, som jag hittade i höstas, din formuleringsglädje, intelligens och humor!
Kram/ Sara (Graaf från fb)
Hej Sara! Välkommen hit och tack för kommentarerna! Det känns jättekul att nån uppskattar kråkfötterna. Och använder så fina ord om dem som du gjorde. Kanske var det sant 2011 eller när nu detta inlägget var ifrån :)
Jag hittade och la till din blogg. Så härligt och förfärligt att hitta en syster!
Har också fattat vem du är på fb när jag såg en målad alkov. Nu är du nån. Jag har fortfarande så dålig pejla på vem som är vem på de där forumen så jag är tacksam för den personliga kontakten. Och det är klart att du var nån hela tiden, men du fattar.
Om du vill lägga till min blogg i din länklista går det jättebra. Jag har ingen länklista på min blogg för jag är för lat, eller nåt.
Krya på dig, eller vad man ska kalla det. Och tack!
Kram
Hej Sara! Välkommen hit och tack för kommentarerna! Det känns jättekul att nån uppskattar kråkfötterna. Och använder så fina ord om dem som du gjorde. Kanske var det sant 2011 eller när nu detta inlägget var ifrån :)
Jag hittade och la till din blogg. Så härligt och förfärligt att hitta en syster!
Har också fattat vem du är på fb när jag såg en målad alkov. Nu är du nån. Jag har fortfarande så dålig pejla på vem som är vem på de där forumen så jag är tacksam för den personliga kontakten. Och det är klart att du var nån hela tiden, men du fattar.
Om du vill lägga till min blogg i din länklista går det jättebra. Jag har ingen länklista på min blogg för jag är för lat, eller nåt.
Krya på dig, eller vad man ska kalla det. Och tack!
Kram
Skicka en kommentar