Jag var hos neurologen igår. Sen på middagen hos m&p kände jag mig tvungen att erkänna att jag nog är lite kär i honom.
Mamma kom med den förlösande förklaringen: "När någon botar en, då blir man lite kär."
Så är det nog. Tacksamheten man känner når så höga höjder att det som vanligtvis rör sig i de regionerna brukar vara kärlek.
Nu botar han ju inte hela mig, utan "bara" migränet. Och senaste gången funkade det inte jättebra och jag har haft migrän rätt många gånger ändå, om än ganska milda anfall. Men det kanske är tur att han bara botar mitt huvud. Vad hade Mikael haft att sätta emot en som botar hela mig? [Kanske borde lägga till en liten smiley här, så ni blir sådär lagom osäkra på om jag menar allvar.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar