Min enda lögn

Mig veterligt har jag aldrig lyckats ljuga. Försökte stjäla lite när jag var barn, för Johan snodde pengar ur skåpet med spärr där mamma och pappa hade kontanter på Gårdskullavägen, men mina två år extra levnadsvisdom och antagligen också mitt icke lika rymliga samvete hindrade mig. Jo förresten, jag stal en miniglassköldpadda av Arne Karlsson när jag var fyra men det lämnade sur eftersmak vill jag lova. Försnillade figuren så jag inte skulle behöva känna det dåliga samvetet, men som ni förstår funkade det bara sådär.

Det var stöldkarriären, det. Lögner har heller aldrig gått bra. Jag har inget pokerfejs. Och så har jag inte samvete till det. Fast jag är inte heller brutalt ärlig -- det är att ta det för långt åt andra hållet.

Men en gång tänkte jag att jag skulle dra till med en lögn. Jag var på väg hem med Ryan Air från Frankfurt när Ellen bodde där (tänk vad jag orkade förr i tiden!) och det dröjde innan vi fick starta. Jag ringde hem (med min vikbara Nokia) och sen frågade killen bredvid mig om han fick låna telefonen. Sen började vi prata i väntan på att planet skulle renoveras/komma först i kön/slänga av terroristen. När killen frågade vad jag gjorde hade jag uppriktigt sagt ingen lust att prata om att jag var sjukpensionär. Så jag drog till med en lögn. Den var överlagd, hade kanske två sekunders betänketid. Men jag tänkte att risken för att vi träffas igen är mindre än minimal. Så jag sa att jag var författare.

Men aj, vad den bet mig ni vet var. För killen säger: Å, det är min flickvän också. Vad skriver du?

Hade inte tänkt på att samtal till stor del utgörs av följdfrågor. Jag ville ju bara inte berätta om min sjukdom för en främling. DE följdfrågorna kunde jag räkna ut och komma på att jag ville undvika; Ja, jag vet att jag ser frisk ut, det är det många som säger, men det är en kronisk neurologisk sjukdom som är ganska handikappande.

Men så går det. Det är fel att ljuga, även om man tror att det är en harmlös lögn. Och det är bara på frågan: Ser min rumpa stor ut, som man har rätt att ljuga. Men bara så lite att man blir trodd.

Källa


3 kommentarer:

Stina sa...

Men var det så mycket ljug från din sida egentligen? Jag menar, kan man inte kalla sig författare om man brukar författa ihop saker? Du skrev säkert mycket, eller? Sen att du inte var en publicerad författare är väl en annan sak. =) Jag vet inte hur det funkar med termerna, men..

Så, hur tog du dig ur det? Ljög du vidare eller erkände du?

Anja Olergård sa...

Jag halvljög till svar, typ förstorade upp nåt jag faktiskt hade gjort. Och kanske lyckades jag också låta på rösten som att nu var ämnet färdigdiskuterat. Eller så svimmade jag av pinsamhet och har inget minne av händelsen. Välj själv :)

AL sa...

Tänk om han sagt: min flickvän är ME-sjuk men hon brukar säga att hon är författare för att slippa berätta om sin sjukdom åt höger och vänster. Då hade du rodnat vackert.