Skummade nåt om en 55-åring som, av olika anledningar som inte är nog intressanta att ta upp här, fick ett piller som gjorde henne 24.
Vad säger ni om det?
Jag säger: ALDRIG I LIVET!!!!!!!
För det första blev jag sjuk när jag var 24, och även om de här 17 åren av stor och liten plåga har varit pestiga på sitt sätt, är jag hellre på den här sidan om dem, än på begynnelsesidan. Aldrig att jag skulle orka gå igenom allt detta en gång till. Framtidens plågor är i alla fall okända!
Men för det andra -- jag är ju inte bara min sjuka kropp -- tycker jag mycket mer om mig själv nu. Mina erfarenheter har gjort mig mer av vissa saker och mindre av andra. Och jag är inte lika rädd. Kan rycka på axlarna åt saker nu som jag tog på stort allvar när jag var 24. Hade aldrig kunnat med att åka i min komet när jag var 24. Visserligen behövde jag det inte då, men ni fattar.
Min mamma har betytt mycket för att jag inte har åldersnoja. (Ska jag verkligen säga att jag inte har åldernoja, när jag aldrig i livet skulle vilja låta mina 20 gråa hårstrån frodas, utan obarmhärtigt rycker ut dem så fort jag ser dem?!). Hon har berättat om fördelar med att bli äldre, ungefär som jag säger själv nu, att man är mindre rädd för saker, att man gillar sig själv mer, och att man inte tar allt på så blodigt allvar. Att fylla år har aldrig skrämt henne, eller mig. Det låter väl inte precis kul att bli 50 (nästa jämna, fast det är evigt lång tid kvar dit), men Mikael är ju mer än så, och honom gillar jag. Så det blir nog bra. 41, som jag är nu, är helt klart bättre än 24. Med rynkor och allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar