Värst?

Det är ju en del saker som är dåliga med att ha en kronisk, handikappande sjukdom.

Att inte orka duscha (tvåla in och torka är väl det jobbiga, stå i strilet är underbart) är en grej, att inte orka tvätta och styla håret så ofta som man vill och därmed får ha frisyrer man kanske inte önskar sig är en trist följd. Att ha blivit så här tjock är en stor sorg för mig. Inte heller vad jag önskar mig. När kroppen på så många sätt inte samarbetar med en utan snarare ställer till smärta och problem, då är det liksom livsnödvändigt att den i alla fall ser fin ut, som kompensation. Men, men. Mikael älskar mig ändå (och det är jag som säger ändå, inte han) och det är stort.

Det där med maten stör mig också. Jag vill att både Mikael och jag ska få god mat varje dag. Säga vad man vill, men att leva på burksoppa, Billy's pizza och Dafgårds mikromiddagar är inte vad jag önskar.

Jag orkar inte heller städa som jag vill. Det behöver ingen närmare förklaring.

Men allt detta är centrerat mer eller mindre kring mig själv. Och det finns värre saker.

Att inte kunna hjälpa andra är riktigt ledsamt. Att vilja underlätta för nån som har det svårt är en stark, mänsklig, god känsla, och att lyckas göra det ger så mycket glädje och självkänsla.

Det skickades ut en förfrågan om att vara med på församlingens mat- och baklista. Det vill säga en lista med namn på folk som kunde tänka sig att bli tillfrågade vid behov, att laga middag eller baka nåt åt nån som behövde. Å vad jag vill vara med på den listan. Sen stillade jag mig och insåg att jag inte kan erbjuda mig att laga middag åt nån annan när jag inte kan laga middag åt oss mer än nån gång i veckan.

Och det finns fler saker, fler personer, mer omtanke och medkänsla, som jag inte får utlopp för. Det är irriterande och ledsamt.


Ibland får man bara acceptera livet som det är.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Oh, bara önskar att jag bodde närmare!! Kram!!

Anja Olergård sa...

Å, vad gulligt. Det är tanken som räknas, så tack!!!!

Monica sa...

Och jag har lärt mig att det faktiskt på riktigt är tanken som räknas. Kan man inte längre än så - so be it. Jag tycker att det är friskt att du visade entusiasm och villighet vid blotta tanken! Kram.