Förvånad över?

Jag läste ett antal svar på frågan "Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?" Fick mig såklart att börja tänka. Kom på massa tankar, men inga som direkt var särskilt kloka. Men så sa det liksom tjong i tankeverksamheten, och så mindes jag alla småuppsatserna vi skulle skriva i en av mina litteraturklasser, The Gothic Novel. Varje vecka skulle vi skriva ett citat ur boken som i sin tur skulle stödja en tes eller en fråga, och så skulle detta stödjas av 1-2 citat från andrahandskällor. Det var som att vi skulle hitta på ett embryo till C-uppsats om varje bok. Det tränade verkligen det litteraturanalytiska tankesättet. Mot slutet av kursen insåg jag att jag hade valt i stort sett samma tema ur alla böckerna -- två extremer sätts mot varandra och så undersöker jag vad mitten är och varför.

Detta slog an hos mig igår och jag insåg att hela jag är byggd av ett ganska stort antal extremer, motsatser if you will. Till exempel är jag blyg och livrädd för folk å ena sidan, men är å andra sidan  inte ett dugg rädd för att ställa en fråga i ett stort sammanhang, eller tala inför folk. Jag älskar fester, om man sitter och äter middag och diskuterar intressanta saker, men om man minglar och dansar så hatar jag det. Jag är superintelligent men kan ofta inte komma på vad de enklaste ord heter. Jag är stolt över mig själv på samma gång som jag inte tycker att jag duger till särskilt mycket. Jag tycker jag är görsnygg, fast jag tycker också jag är urfet. Jag är rik och har allt, fast jag har inte råd att åka en vecka till Egypten i november. Jag är kulturell och belevad, men klarar bara av att läsa lättsmälta deckare. Fast är de för lättsmälta (Camilla Läckberg) så blir jag alldeles upprörd över populasets förfall. Men när jag försöker mig på att läsa nåt vettigt så fattar jag inte vad det står. Jag anser mig vara en begåvad och duktig människa, duglig, men jag har inte haft ett jobb på säkert 10 år. Såna där okvalificerade jobb man tar bredvid högskolestudierna skulle jag ens klara nu.


Källa

Ja, mycket av mina motsatser kommer säkert av sjukdomen (för trött för att läsa och fatta osv). Men det som har förvånat mig mest angående mig själv är när jag upptäckte hur komplicerad jag är, vilka motsättningar som bor i mig. Jag har alltid haft lätt för att tänka analytiskt, även om mig själv, men ändå har jag inte kunnat sätta fingret på många saker som min sjukdom har fört fram i ljuset. Och jag kanske är bra på att tänka ut saker om mig själv, men det kanske finns många fler saker att upptäcka innan jag kan sortera allt i boxar, i bokstavsordning. Innan allt makes sense.

Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?