Det har vänt. Man brukar säga att man inte ska säga sånt högt, för då jinxar man det. Nu kanske jag vågar säga det ändå. Och att jag vill säga det, det gör mig på samma gång så labil. Jag har ju nästan blivit mitt vanliga jag igen (bara dålig och inte jättedålig) och det är jag så glad för. Men ändå är de där superjobbiga dagarna, månaderna, så nära att jag "känner" lite för mycket. Jag antar att jag ser på mig själv med lite distans nu, lite tid emellan, lite förbättring emellan, och då när jag ser henne som hon var -- inte orkade klä på mig, knappt orkade stå upp för att svälja morgonpiller och bre macka, när Mikael fick duscha och torka mig -- då tycker jag så synd om henne, om mig, att jag blir lite gråtfärdig. Jag sa det förut idag till kusin K på fejan, att det har vänt, och nu kommer tydligen reaktionen. Jag blir rädd.
Plus att jag har haft en dålig dag idag. Har inte orkat göra nåt. Men jag HAR klätt på mig, så jag är fortfarande bättre än förut. Men det svänger ju hela tiden, det är bara var man hamnar som är olika. Hade jag mått såhär förut i höstas hade det varit en bra dag, nu var det en dålig, och dåliga dagar blir man alltid deppig för. Det är inte lätt heller när man har blivit bättre och alla planer på vad man vill göra har tagit fart. Hjärnan blir full av grejer och idéer. Och så kan man inget en dag, då tär det på tålamodet och så blir man rädd för att man inte ska få tillbaka de bra dagarna, utan att nu ska det vara såhär i fortsättningen, att jag inte kan någonting. Igen. Inte plocka ur diskmaskinen, inte torka av fläkten, bara värma en Dafgårdslasagne till middag. Jag har ju ingen garanti för att det här är en dålig dag och inte det nya normala. Under hela hösten var ju superdålig normalt. Det är en emotionell bergochdalbana. Tanken på att aldrig orka duscha mer, förstår ni att den kan vara skrämmande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar