Tre på varandra

Julafton, Annandan hos svärmor, och så Nyårsafton på det.  Det brukar gå hjälpligt, men trots att jag bara klätt på mig och ätit de senaste dagarna behövs det mer energi än jag har för att klä upp mig och sitta vid flera rätters middagsbord med fem andra par.

Idag har jag bara gråtit av utmattning fyra gånger. Men det kan hinna bli fler!

Vad jag skulle göra om jag inte blev frisk

Hålla Mikael i handen
Ligga i sängen utan dåligt samvete
Kanske titta på ett tv-program
Hitta vackra bilder och pinna på Pinterest
Kanske måla naglarna
Kanske äta nåt gott
Läsa i en tidning
Prata med Mikael
Skratta åt saker
Gå och hämta posten
Kanske åka en tur med kometen
Surfa
Tänka på andra som har det jobbigt
Kanske duscha, och i så fall njuta av att lukta rent å gott
Njuta av vackra ting, hemma och på Internet

Inte fy skam, eller hur!

Vad jag skulle göra om jag blev frisk

Börja jobba som översättare. Kanske fortsätta, kanske vidareutbilda mig. Har varit sugen på en PhD ända sen jag gick i skolan. Och egentligen vill jag nog skriva böcker, inte papers, så det är inte helt klart än.

Så skulle jag resa. Hälsa på Johan och Beth och tvillingarna och tvillingarna. Och Ellen, ifall hon bor i Kina då.

Resa till Sicilien med Mikael.

Resa till Asien eller Karibien. Karibien har inte ormar och insekter, så...

Åka till Venedig. Åka till massa regioner och städer i Italien.

Åka till London. Mitt kära gamla stinkande London som kräver snytpapper med lösningsmedel och porrengöring som biter på olja. Mitt gamla London där det anses fint med tre sorters blommigt på väggen och en fjärde på överkastet. Mina bokaffärer, främst Foyles på 7 våningar. Är inte lila tokig i filmer och musik längre. Men måste till musikaffären på New Bond Street. Laura Ashley, Marks & Sparks, tjockbottnad pizza, trifle, Boots. Trekantiga mackor med kycklingsallad på Leicester sq. Lite strolling i Covent Garden. Kanske nåt museum, national portrait gallery kanske.

Åka till Oxford och Bath. Och vara en dag eller två i Windsor. Cykla på den engelska landsbygden.

Cykla på Fyn eller Bornholm.

Flytta till större. Tapetsera om. Planera, drömma.

Ha gått ner i vikt. Behöva köpa smalkläder. Hitta massa på rea och på ebay. Köpa vintage-sidenscarfar från modehusen.

Måla naglarna.

Sminka mig och vara snygg, ofta.
Prata i telefon med folk.

Bjuda folk på parmiddagar eller på tjejkvällar.

Sy.

Träna upp rösten igen i en riktigt bra kör.

Gå skrivarkurser. Läsa skrivarböcker. Läsa massa böcker. Till och med tidningar också.

Kanske köpa nån pianobok och börja öva? Spela blockflöjtstrio!

Städa, på och i och mellan allt som vi har. Göra sig av med gamla grejer som inte behövs, orka röja!!!

Laga mat, baka. Baka? Utan gluten och socker? Fast om jag är frisk och smal kanske jag klarar det ibland.

Pussa bebisar, orka sno folks bebisar i kyrkan. Orka gå till kyrkan varenda söndag! Bjuda hem folk.

Ordna riktiga fester med trerätters. Typ skaffa vänner ihop med Mikael.

Åka till fjällen. Sälen i första hand, så jag kommer ihåg hur man gör, men sen Alperna.

Åka på semester i Schweiz. Återse mina hjärtans kära platser. Basels gamla stan.

Prova på att måla. Om jag är värdelös får jag skriva och sy.

Åka Segway med Mikael.

Äta på restaurang med Mikael.

Dubbeldejta med mina syskon.

Gå skogspromenader. Gå stadspromenader.

Åkpass på Liseberg.

Somna utan piller, sova gott och vakna utvilad. Typ jämt. Inte ha migrän, inte ha ont, orka vara normal. Kanske orka börja göra nåt med kroppen. Men det kan jag inte ens föreställa mig nu, trots god fantasi.

Spela spel med familjen.

Göra en julbok till familjen.

Sjunga med Mia och Ninni. Sjunga med Bettan. Sjunga med Sara?!

Sy, scrappa, fotografera, redigera, laga mat.

Skratta som en blå.

---------------

Jag vet ju att jag är glömsk, så denna listan skrivs inte i sten.

Bästa julaftonen

Vet inte om det bara är för att jag är glömsk, men det här måste ha varit min bästa julafton hittills. Makalöst perfekta och generösa presenter, så god mat, lite skype med det mesta av min familj, och extra mycket kärlek från min man.

Så trots att jag inte såg på Kalle så blev det jul.

Tacksam, nöjd, lycklig.

Dagens litterära inlägg

Min man är bildad, intelligent och rolig. Det har jag mycket glädje av, på längden å bredden.

Idag berättade han om den mindre kända finsk-italienska författaren Umberto Paasolinna.

Ochi helgen ska vi se den kända Jane Austen-filmen Cliffhanger Abbey.

Jäpp.

Min sista adventspredikan

Tre minuter i midnatt läser jag påminnelsen om min adventspredikan. Jag har glömt den! Och hur är man lagd om man kan snyta ut en värdig predikan på tre -- två! -- minuter? Jag gör mitt bästa ändå. För jag har faktiskt en tanke.

Den är enkel, i linje med min övriga litteratur och senaste föredrag...

Gör nån glad.

Jag ska inte passa på att sammanfatta mina övriga tre adventstankar här, men har för mig att jag nämnt fattiga och arma. Och de förtjänar omtanke och hjälp.

Men idag, när jag var hos mina föräldrar och vi skickade iväg amerikafararna med julmat i krävan och sanslösa mängder julklappar till nya och gamla syskonbarn och övriga nära och kära, långt bort och kära kanske jag ska säga. Jo, då kom en handfull sötnosar från kyrkan och sjöng Nu tändas tusen juleljus i stämmor. Och hemma hos oss hade de lämnat en julros som var magnifik som Eiffeltornet allraminst. De sa att de tänkte särskilt på mig som inte kan komma till kyrkan så ofta. Jag tror det kommer ca 250 pers till min församling i Västerhaninge. Och av alla där så tar de sig tid att glädja mig, det är fantastiskt. Vad man kan känna sig älskad.

Och jag blev så grymt glad för det. Man vet inte riktigt hur man tackar för att nån gör en glad ända in i själen.

Men poängen är att vi alla kan påverka, vi kan alla göra nån glad. Ofta räcker det med att man säger en sak man tänker, istället för att man håller tyst. Som att förklara hur kunglig R ser ut i sin nya frisyr och att frisyren tar fram hennes drag i ansiktet och är oerhört klädsam.  Det gläder mer än Vad snygg du är, och allt jag har gjort var att specificera och uttala mina tankar.

Det är faktiskt ganska lätt att glädja någon, när allt kommer omkring. Varje julkort vi fick i år gladde mig i flera dagar. Att en person vill komma och hälsa på mig, fast det dräller av släktingar till henne i huvudstaden, det mer än gläder mig. Jag blir nästan hispigt glad. Och foto av barnbarnen med glitter på fotot så man ser att de har pysslat. Det ser man också på: huvudfotingarna (såna har vi inte här hemma så ofta). Och mitt namn på kuvertet. Mitt namn stod också på kuvertet. Det värmer en styvpersons hjärta!

Men inte bara så kan man göra nån glad. Och så många har gjort mig såååååå glad på sistone. Och man behöver inte hämta ner månen varje gång, och slå in den i exklusivt papper. Det räcker ofta med att säga vad man har i hjärtat. En liten sak med eftertanke blir sällan en liten sak i mottagarens hjärta.

Jag är ju lite rädd för folk, men har världens sötaste svärmor. Det är planerat att vi åker dit på Annandagen. Jag har inte orkat det de senaste gångerna, men nu tänkte jag bara strunta i det och åka ändå. Jag kan lida efteråt. Men jag har i mitt asociala sinne tänkt att jag måste se till att säga hur mycket jag tycker om henne och hur glad jag är att vara där. Och receptet på hennes potatisgratäng :)

Kristendomens "evangelium" ska visst betyda ":glatt budskap". Är inte det det finaste som finns? För mig är det goda nyheter att vi firar födelsen av den som blev världens Frälsare. Men du kan använda i stort sett vilket glatt budskap som helst för att glädja nån.

Det är min viktigaste predikan, och den är knappt ens religiös, åtminstone seriöst ekumenisk: Tänker du nåt snällt, så säg det. Gör nån glad.

P.S. Särskilt tack till Sissel som hittade en underbar fåtölj åt mig på Åhlens. Jag är fortfarande glad för det.

Om alla människor på jorden sa varenda god och snäll sak de tänkte på, skulle jorden bli en bättre plats att leva på.

God jul till dig, dina kära och dina nära eller dina långtbortingar. En extra önskan om god jul till den som känner sig ensam, tjock, fattig, oälskad, stressad, orolig, utmattad. Träffar du nån sån, så öppna ditt hjärta och öppna din mun!

Är du en sån, så ska jag tänka extra på dig i jul. Om du vill berätta vad som är jobbigt är du hjärtligt välkommen att skriva till mig på anjaolergard[at]gmail.com om du inte vill skriva det i en kommentar.

Stora kramar!

Apanage

Ber om ursäkt. Har visst stavat apanage med två p, som man gör på engelska.

Apropå drottningens 70-årsdag

Monarkins vara eller inte vara har varit en fråga länge. När jag gick på universitetet på 1900-talet skrev jag en argumenterande uppsats om det på engelska. Jag minns inte vilket jag argumenterade för. Tycker att det finns både fördelar och nackdelar.

Vad innebär det egentligen att ha en monarki, en kungafamilj? Vad krävs av dem för det de får av oss?

Jag tycker det är dålig stil att de parkerar var de vill och strunta i p-böterna. Har det med rikets säkerhet att göra får säkert Säpo tillstånd. Om de är ute på privat shoppingtur har de råd att betala för parkeringen som alla andra får göra. Om nån tar kort på dem för att de inte kan parkera utanför butiken tycker jag låter som en plåga som får ingå i arbetsuppgiften. Jag vet inte varför just parkeringen upprör mig. Antar att det är ett lojalitetstecken att lyda landets minsta lagar trots att man inte är straffmyndig.

Dyra kläder kan de nog få köpa för apanaget tycker jag. Har hängt med lite på prinsessan Marys kläder och hon verkar återanvända kläderna, som vårt kungahus också tycks göra (Stella McCartney-klänningen på bilden har synts både i London i november och sen i samband med drottningens firande nu i december, se t ex här). Förstår att det är deras arbetskläder. Men tycker inte att de ska ha de dyraste grejerna, bara för att. Gillar verkligen att hon i England, Kate Middleton, kan ses i klänning från Zara lika gärna som från ett dyrt modehus.

Vad gäller prinsessan Madeleine och hennes bebis, så måste hon (är det väl) uppfostras till huvuddelen i Sverige för att få vara med i tronföljden. Det är väl absolut självklart. Och visst kan något hända, men hur många personer måste Sverige försörja i den där tronföljdsordningen egentligen? Jag tror inte jag tycker att det är OK att "Madde" får bo i New York och uppbära apanage i Sverige. Som det verkar gör Victoria ett motsvarande heltidsarbete, och det är väl också självklart. Minns intervjun med kungen där han sa: Men jag jobbar (eller sa han arbetar?) ju nästan varje dag. And so they should, precis som alla andra med arbetsförmåga.

I England har kungahusets äktenskap i regel gått åt skogen. Det kan jag inte uttala mig om. Men jag minns när någon i Downton Abbey sa att för såna som vi finns det inget alternativ, och syftade på skilsmässa. Man ska inte vara livegen i sitt äktenskap, men jag tycker att man som kunglig har ett större ansvar att vara ett föredöme för folket. Att vara ett exempel på det bästa.

Därför tycker jag också att det är vansinnigt, om och vad som nu är sant, med kungen och teflickor och kriminella inkastare och hon Army of Lovers-stjärnan. Fast visserligen har kungarna i alla tider haft antingen en äkta kärlek vid sidan av den officiella frun, eller bara rent allmänt frillor i byarna, som sjömännen med en kvinna i varje hamn. Men jag tycker ändå inte att det är OK. Man kan inte säga att ens privatliv är ens eget, när man får betalt av allmänheten för att representera dem. Fast om kungen och drottningen ska representera gemene man kanske de också kan gå med i den där otrohetssajten som den andra Army of Lovers-kvinnan har...

Och får man gifta sig med vem man vill om man är kunglig? Låter som en självklar fråga, och jag tycker inte att man måste som egyptierna hålla sig inom familjen för att inte späda ut det blåa blodet. Och i dagens läge är det väl inte rimligt ens att de ska råka bli kära i andra kungliga, för urvalet är rätt uselt. Så de måste få hitta en man eller kvinna av folket, av rent mänskliga skäl.

Så har det också varit i alla sagor. Man dödar draken och gifter sig med prinsessan, eller så bakar man en semla och får prinsessan och halva kungariket. Eller tappar en sko på trappan och får prinsen. Sagorna har väl aldrig handlat särskilt mycket om vilka dessa ofrälse är, som har fått halva kungariket.

Men de har i alla fall inte varit med i en fullkomligt förkastlig dokusåpa, som går ut på att synas i bikini i TV, vara åtminstone lite på kanelen under hela inspelningen och att ligga med okända och vara otrogen mot rätt personer och sen vinna pengar för det.

Att ha den personliga moral som passar i ett sådant program tycker jag är på total kollisionskurs med de värderingar jag efterlyser hos några som ska kallas kungliga. Jag sågar Sofia.

Det kanske gör mig till rasist, och det är ju det värsta man kan vara idag.

Men en drottning solar liksom inte topless i TV. Det rasslar inte skandaler av henne när man ruskar henne lite. Det är inte värdigt. Det är tvärtemot kejsarens nya kläder, det är en gris i galaklänning.

Julefrid

Läst på facebook:

Behovet av julstress är 100% överdrivet!

Därför har jag ingen som helst julstress. Liten liten känsla av: Hoppas de sista paketen hinner komma fram i posten, lite lite Vad ska vi ha med oss på julafton? och lite lite Måste hämta hyacinten från köket för nu luktar det inte jul i vardagsrummet längre.

That's it.

Läste om nåns att göra-lista inför jul, där det bland annat skulle vara tomt i tvättkorgarna och rena lakan i allas sängar den 23:e. Som vanligt byter vi lakan strax innan eller strax efter att det börjar lukta zoo. Detta kan infalla om ett par dagar. Men eftersom jag inte har någon julstress hinner jag byta lakan. Eller dra av de gamla och se till att Mikael sätter på de nya, så brukar det vara nuförtiden.

Förresten skickade vi inte några julkort i år. Och det finns verkligen folk som förtjänat att få av oss.

Men vem stressar över det?

Jag tror mig, nästan.

P.S. Tror det var på fejan jag nämnde att mamma minns att mormor alltid grät på julafton av ren utmattning. Hon hade t o m krullat silkespapper till nån pinne som skulle sitta i julskinkan (och som jag minns, nu när hon säger det!). Är så glad att den värsta husmorsnazismen har försvunnit i min generation. Eller så är det bara jag som är av nöden tvungen att inte bry mig.



P.S. Kan glädja er med att resultatet för julskinka på Google images har ca 5% pinne. Så om detta är dagens verklighet så tycks husmorsnazismen verkligen ha taggat ner!

P.S. Jag vet faktiskt inte om det borde heta husmorsfascism. Och jag orkar inte slå upp dessa värdelösa ideologier och ta reda på vilket som är rätt i sammanhanget.

"Step away from the computer"

 
Nu börjar jag bli farlig. Har precis köpt ett Lancome-läppstift. Bedömt bara på bild på dataskärm, livsfarligt. Men för en hundring plus post, så det var i alla fall inte dyrt.
 
Köpte sen nästan en Hermès-scarf (voitures à transportation eller vad den heter, i turkos)
 
 
 
och en i beige fast i födelsedagspresent (till en som jag inte ens vet om hon skulle gilla den, men jag tycker den passar henne...) för 300 spänn! Men det var auktion så jag tror förstås inte att jag hade fått dem för det. Köp nu-priset för den beiga var £79, och that's more like it.... Eller inte.
 
Däremot köpte jag en klänning att ha på nyårsafton. För 200:-!! Å andra sidan är det ju inte så långt kvar till nyår, så jag är inte säker på att den kommer fram i tid... Smart va!
 
 
Så jag ska step away from the computer nu, innan jag köper nåt riktigt tokigt.


Lyteskomik på min bekostnad

Jag har ju haft fullt upp nu i december med att låta bli att råka säga till folk vad de ska få i julklapp. Tydligen har det varit mer än nog och jag har istället gjort bort mig på följande sätt, som kanske kan glädja er såhär i juletid, hohoho:

Blev alldeles upprörd på försäkringsbolaget för att de höjt vår premie med 50%. När jag ringde dem visade det sig att jag mindes siffrorna fel och de har höjt premien med typ 70:-. De har sänkt den för att vi har larm och jordfelsbrytare och inte ska ha bostadsrättsförsäkring. Och i den höjda premien ingår numera en allriskförsäkring som täcker ifall man kvaddar kometen. Tur att jag var snäll och inte skällde. Hur glömsk får man vara?

Idag är ett paket skickat från cdon med en viss titel i. Det var dock inte den artikeln jag hade beställt, så jag är tio sekunder från att kräla upp ur sängen och ringa dem. Men så får jag plötsligt den intelligenta tanken att dubbelkolla. Då är det rätt vara, bara det att titeln är så lång och de bara hade skrivit ut hälften och då lät det som en annan vara. Tur att jag inte ringde och skällde på dem.

Ja, och så slarvade jag bort en hel vecka när jag var på posten och träffade en bekant. Jag sa att jag opererades i måndags, och det är ju sant, men i måndags för två veckor sen. Han var imponerad över att jag redan var på benen. Ja, där stal jag lite beundran.

Men annars har jag nog klarat mig bra.

2 injektioner från ett liv?

När jag läste det norska inlägget (som jag nyss citerade) om ett antal ME-sjuka och kom till den sista, som efter två injektioner med cancermedicinen Rituximab är symptomfri sen ett år tillbaka, blev det så verkligt. Är det så det är för mig också? Att jag är två injektioner ifrån att vara normal, frisk?

Jag kan inte få de injektionerna i Sverige. Man ger bara Rituximab (Mabthera) vid viss sorts cancer och vissa reumatiska sjukdomar, men inte vid ME.

Det är inga roliga grejer i sprutorna och man behöver ta dem på sjukhus under observation, och folk har faktiskt dött. Men ändå. Jag skulle ta dem, inte ens imorgon, utan idag. Igår!

Nu när de har hittat att den här medicinen tycks bota ME finns det folk som har betalt resa och uppehälle, och framförallt medicinen och läkarkostnaderna, själva och tagit dem i Kalifornien. Tror man går back 40 000:- för en sån tripp. Men kan man börja jobba igen efteråt är det ju snabbt intjänade pengar. Till och med om man behöver åka tillbaka för en andra spruta.

De gör studier på den här medicinen i Norge (hela studien är inte färdigfinansierad ännu), London (UCL) och Stanford tror jag.

Jag kom just på vad jag vill ha i julklapp.

RME (Riksföreningen för ME-patienter) samlar in pengar till fortsatt forskning om cancermedicinen Rituximab, som i en första studie gjorde två av tre ME/CFS-sjuka bättre. Pg 30 75 27-2. OBS! Skriv "Forskning-Norge" på inbetalningen.

Varför det behövs pengar till ME-forskningen

Hvorfor det er behov for å forske på ME



Silje, 14 år: Sover 18 timer i døgnet, sliter med store smerter og har vanskelig for å få i seg mat. Bestevenninna er spent på om hun blir bedt opp til dans på juleballet i kveld og Silje lurer på om hun snart får energi nok til å ta seg en dusj, det er 2 uker siden sist. Legen mener hun har anoreksia.


Veronica, 18 år: Tidligere toppidrettsutøver. Ligger for det meste i et mørkt rom. Lurer på hvordan hun skal klare å fullføre videregående. Kjæresten har gjort det slutt.


Wenche, 38 år: Separert, 3 barn. Har vært syk i flere år men har klart å jobbe litt. Eksen flyttet ut da hun hadde vært 100 % sykemeldt i ett år. Eldste sønnen på 13 har vært alvorlig syk det siste halve året og har ikke klart å gå på skolen. Eksen og skolen er enige om at moren overfører sykdommen sin på sønnen. Barnevernet er satt på saken.


Magnus, 31 år: Gift, 2 små barn. Gradvis syk etter vaksine. For det meste sengeliggende og orker ikke ha folk rundt seg, aller minst barna. Legen mener han ble syk pga stresset med å anskaffe seg ny hund. Blir stadig verre.


Tove, 32 år: Gift, ingen barn. Brått syk for 3 år siden. Sendt på rehabilitering der psykiateren gav henne beskjed om at hun måtte bestemme seg for om hun ville ha ME eller ikke. Ble satt på anti-depressiva, fikk i oppgave å gå turer og å gjøre skriveøvelser.  Ble verre.


Helene, 26 år: Singel. Har vært alvorlig syk i 4 år. Tok et 3-dagers kurs i håp om å bli frisk slik at hun kan fullføre bachelorgraden. På kurset gjorde de øvelser for å forandre tankegangen sin. Andre dagen på kurset følte hun seg mye bedre, det var som et adrenalin-kick – og hun fikk skryt av kurslederen. Da kurset var over ble hun verre enn noen gang. Kurslederen sier at hun ikke trener nok på de øvelsene hun har lært.


Helene, 43 år: Gift, 3 voksne barn. Ble gradvis syk og måtte si farvel til en lysende karrière som advokat. Legen mener hun er deprimert og behandlingen har bestått av trening og timer hos psykolog. Blir stadig verre.


Børge, 62 år: Skilt. Alvorlig syk i 8 år. Presser seg til å gå i butikken en gang i uken. Har mistet kontakten med familie og venner, de mener han må ta seg sammen.


Erik, 52 år: Gift, 3 voksne barn. Tidligere direktør i et større, internasjonalt firma. Har vært syk i 6 år. Ligger på sykehjem og får næring gjennom sonde.


Sigrid, 33 år: Gift, ett barn. Har prøvd alt av alternativ behandling. Refinansierte boliglånet for å kunne betale for behandling i utlandet.  Etter ett år merker hun ingen bedring.  Mannen jobber mye overtid slik at de skal klare å beholde huset.


Karoline, 39 år: Singel, ett barn: Alvorlig syk i 5 år. Fikk være med på en forsknings-studie på Haukeland sykehus. Tydelig bedring etter en injeksjon med medisinen Rituximab. Bedringen avtok etter en tid men så ble hun bedre igjen etter andre injeksjon. Har vært symptom-fri det siste året og er tilbake i fullt arbeid som arkitekt. Regner seg som frisk. Håper at andre ME-pasienter snart får muligheten til samme behandling men vet at forskerne mangler penger.


Källa

Probably the worst disease your doctor has never heard of

Patients with ME/CFS experience a level of disability that is equal to patients with late-stage AIDS.
- Nancy Klimas, MD
Nova Southeastern University
 
"ME/CFS is the great under-reported medical story of the times."
- Llewellyn King
New York Times-Hearst Syndicate
 
"It's probably the last major disease that has a major prevalence in society that's left that we haven't conquered yet."
- Ron Davis, PhD.
Stanford Genome Technology Center

Answer the Question, "If I was cured tomorrow, I would..." Tell us your Dreams. Upload your Dream,

Jag ska fundera på vad jag vill göra med mitt liv om jag -- fel, fel -- NÄR jag blir frisk. Imorgon tror jag inte det blir, men jag hoppas lite optimistiskt på Mella och Fluge och fem år. Före 50 egentligen då! Tänk att fira intåget i århundradets andra halva med att bli frisk. Jag tjuvstartade på livets andra kvart med att bli sjuk vid 24, men det är nån matematik i det här, jag ska bara komma på vilken.
 
Nu ska jag lägga mig i sängen och skriva listor på vad jag vill göra!

Vem har tid för sånt, 2

Vad kul med så mycket kloka åsikter! Gå gärna tillbaka och läs kommentarerna, om ni bara brukar läsa inläggen.

Jag är också helt för att det som är avkopplande gör man så att man orkar vardagen bättre. Och ibland istället för vardag, för att man har lust.

Jag har alltid tyckt att trädgårdsarbete är förspilld människokraft, medan andra älskar avkopplingen det ger. Jag blir bara stressad av en trädgård, inte ett dyft avkopplad. Så vi har olika sätt att koppla av, och olika behov av vila..

Folk får hålla på med hobbies så mycket de vill, vad jag har lite svårt med är när saker går till överdrift. När hela livet kretsar kring smink, mode, Amigurumis, katter, eller att göra om de små installationerna på spiselkransen varje månad. När jag tycker att man tar tid från att vara vettig, göra nåt för nån annan, göra världen till en bättre plats. När man förminskar sig själv, det som är stort i ens inre för att man är människa, och bara blir en torr, intetsägande kopia, ett skal av en människa.

Men jag dömer ingen, jag är professionell soffliggare.

Jag säger bara BALANS. Både balans från extrem press och extrem vila. Tror inte nåt av det är bra.

Nu har jag börjat!

Jag skulle precis till att börja med LCHF i våras när jag fick gallsten, och har bara orkat hålla reda på mina gallstensframkallande matvaror fram tills nu. Men under veckan sen operationen har jag ätit två bananer och tre päron, som förut gav direkt utslag, utan minsta problem.

Så nu har jag börjat med LCHF. Inte en rivstart och 100% all in, men jag ska nog bara äta några mackor till från frysen innan jag slänger brödet. Och så kanske jag måste äta pepparkaksdeg ur kylen. Vi får se.

Men jag lagade middag idag och är så mätt och nöjd nu. Sallad (jag var som vanligt inte längre rädd för gurkan), stekta champinjoner, blomkålsmos (hemligheten att få det att inte smaka så mycket blomkål verkar vara att ösa på smör) och prinskorv. Vet inte om det var helt rätoromanskt, men jag är bara så glad att jag kunde laga middag. Och inte smakade det som bantningsmat! Så länge vi undviker selleri är det bra.

Som en liten present har jag gått ner tre kilo sen jag vägde mig senast, nån vecka före operationen. Om jag kan tappa lite mer före jul så vore det roligt. Annars har jag hela nästa år på mig att fundera ut vad för sorts kost som fungerar. Tål nog fortfarande inte så mycket ägg, och blir lite äcklad av för mycket fläsk, men det är ändå väldigt mycket mat kvar att äta. Gröna drinkar verkar också lockande. Och det där med mackor får jag väl bara vänja mig av med. Allt som är bekvämt är inte bra.

P.S. Jag är nog en ny människa. Har suttit och slagit in presenter små stunder i flera dar och det är inte den 23:e!

P.S. Just som vi sitter och pratar om ny tvättmaskin bestämmer vi oss för att inte köpa nån, det ögonblicket, utan vänta tills nästa dag. Då funkar den igen. Har kört flera maskiner och den hostar inte ens. Vi tror inte den har börjat leva utan att det kanske är dödsryckningarna, men skönt i alla fall att inte behöva hålla på med det precis före jul.

Vem har tid för sånt?

Det finns folk som bakar sju sorters kakor såväl som sju sorters sillar. Och som måste göra pepparkaksdegen själv, och givetvis laga alla tjugo rätterna till julbordet från scratch. Och ha putsat alla fönster och dammsugit både golven och sofforna och våttorkat inne i alla skåp och dragit fram spisen och tvättat under badkaret och har köpt 24 kalenderjulklappar per barn och slagit in vackert, och bakar muffins och kolor och rocky road och ger bort till grannar, fröken, killen på banken.

Och så finns det folk som frivilligt, i vuxen ålder, sätter sig och handgör julgranskulor av olika de slag. Sen kan man göra mer än en och byta med varandra i en grupp. Jag är för estetisk för att vilja ha några hemmagjorda kulor i min gran. Tror folk verkligen att det blir bättre så???

En del har inte nog med vettig sysselsättning.

Fel inställning

Jag åkte komet idag till Ica/posten. Sen strosade jag på Ica och drömde om mat. Köpte dock en banan och ett päron. -Jag är inte rädd för er längre!!

Tyvärr råkade jag också köpa pepparkaksdeg. Den råkade jag också äta upp ett par centimeter av.

Varför? När jag fick sån fantastisk middag, chilikryddade revbensspjäll med ångkokta ärtor, bönor, spenat och en skvätt grädde. Vilken suverän middag. Så nöjd med fin första lchf-måltid, och så käkar jag pepparkaksdeg?!

Men så tänkte jag på Pernilla, som kommenterade så klokt om attityd. Och då ändrade jag mig från att känna om inte självförsörjande så åtminstone irritation över degen, till Vad duktig jag var som slutade äta och insåg att socker inte är bra.

Tänk om man kunde affirmera sig själv med positiva meddelanden hela tiden istället? Istället för självförsörjande? Vad ger mig rätt att förakta mig? Jag tycker inte det är OK att förakta andra, varför får jag förakta mig själv? Jag slutar genast.

Vad stolt jag blir över att jag kom på det. Och vad jag ser fram emot att upptäcka hur härligt mitt liv känns när jag ger mig själv beröm.

Blir sugen på att börja med en gång!

Jag är glad och stolt över att jag vågar låta Mikael ge mig sprutan igen, efter min lilla traumatiska erfarenhet. Jag rycker inte ens till. Så jobbar jag.

P.S. Sara, om du sprutar dig med B12 så är jag bugande i stoftet. Din skrytmåns. Men sånt välkomnar vi här!

3 advent

Hjälp, jag höll på att glömma att jag skulle hålla en liten predikan varje söndag i advent. Det var längesen jag tog sömnpiller nu, så vi hoppas att jag kan hålla mig relativt normal. Tyvärr är jag dock lite för handikappad i huvudet för att få hit en lämplig bild. Men jag har i alla fall en tanke.

Den har surrat i mitt huvud sen nån gång i november, när julhetsen påbörjar sin snöbollslika rullning. Men idag verbaliserade Mikael den, lite chockerande, men sen förstod jag. Och håller med!

Han utbrast: Jag är så trött på Jesus! (Och jag ska blogga om vad jag själv tycker, tänker och säger, inte om andra. Men nu kunde jag ha sagt det själv om jag hade kommit på det.)

Jo, trött på Jesus? Trött på att höra om hur fullkomligt älskande, god och fantastisk Jesus var. Vad hjälper det?

Mikael är väldigt hands-on och hjälper gärna till. Han gör vad Jesus skulle ha gjort. Han köper Situation Stockholm, han erbjuder sig att laga gröt till fikat efter kyrkan, han lyssnar så pass intresserat på de gamla i församlingen att han kan redovisa för både deras barnbarn, mediciner och senaste oturliga mobiltelefonköp. Han märker när Ulla H inte är där för att hon inte kom ihåg vilken dag det var, eller när Ruth W har influensa. Han är snäll mot den lite underliga mannen som ser hemlös ut (han är det inte, men tycks inte äga eller vara intresserad av att äga en kam) när de ses på stan, och till slut kommer de på att de känner igen varandra från kyrkan, där mannen dock inte varit på tio år. Fast söndagen efter kom han, och varje söndag efter det.

Jag förstår om han är trött på Jesus, om det bara är snack och ingen verkstad. Och särskilt nu i jul, jesusbarnets egen högtid, kan man ju få en väldigt konstig smak i munnen av den vanvettiga detaljhandelshysterin och att julen handlar om Kalle och klappar, inte krubban, och de ensamma, de fattiga,  de nödlidande både nära och fjärran, och vad jag kan göra för dem.

Det är bra att min facebookfeed inte svämmar över, men det strilar lite annonser från Rädda barnen, Unicef, Läkare utan Gränser, Barncancerfonden. Jag ska bestämma mig för om jag lägger alla pengar på samma häst, eller sprider gracerna.

Och så säger Eva Röse att hon inte ska köpa julklappar. Sen visar det sig att hon kan köpa upplevelser som bio- och teaterbiljetter, begagnade kläder som är tvättade många gånger, böcker som håller länge osv. Men inte massa giftiga plastleksaker. Jag har inte kunnat hålla mig från att köpa en del presenter. Men vi har försökt ha hjärtat med i det hela, och jag har försökt hitta second hand -- där kan det faktiskt vara nytt också, förutom de saker som bara blir finare av att vara åldrade.

Men jag måste verkligen lägga in en extra växel på det här att likna Jesus, att verkligen vara kristen.

Jag skulle vilja att när jag dog, så sa folk om mig att jag var god. Jag är annars van att kalla mig själv rolig och intelligent, även om jag är så mycket tradigare nuförtiden med all min sjukdomsklagan. Men det skulle inte falla mig in att kalla mig god. Men det är ju det jag verkligen vill vara. Jag vill vara god mot Mikael, mot hans/min/vår familj, mot vänner, mot grannar, mot främlingar i mataffären, mot folk på vårdcentralen och biblioteket och apoteket och H&M, mot stackars syriska flyktingbarn, mot svältande afrikaner, mot översvämmade filippiner. Mot kineserna som har suicide fences på sina fabrikstak.

Men att vilja vara god mot alla utan att vara det mot nån, då blir man trött på Jesus. Och det vore extra synd nu i juletid, när hans anda i högsta grad kan leva vidare i det vi gör för andra. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon, är aldrig sannare än till jul.

<3

Världens största mes

Korad. Lagerkrans beställd. Jag är officiellt världens största mespropp.

När jag skulle lägga mig och svalde mina mediciner för 25 minuter sen upptäckte jag att jag glömt be Mikael ge mig min spruta. Ska ta en varje kväll i tio dar för blodproppsrisken pga min vikt. Men så är jag ju extremt orörlig också, så det känns extra viktigt.

Jag tog fram den lilla sprutan, klämde ett tag i fläsket på låret som man ska, och frös till is. Det gick bara inte. I fem minuter trodde jag att jag bara skulle bestämma mig, ett, två tre, på det fjärde ska det ske osv. Och sen bara ett, två, tre. Sen nånstans efter tio minuter började jag gråta. Vet inte om det var mest självömkelse eller självförakt. Så då reste jag på mig, tog nya tag liksom, snöt mig.

Satte mig. Kom så långt att nålen nästan snuddade huden, men nåt stoppade handen. Feghet heter det nog.

Och ni ska se mina armar, ben och mage. Så många sticksår och en kvadratdecimeter med blod. Och jag har provat att sticka mig med Mikaels insulinpenna (bara sticka, inte spruta in insulin såklart) plus med hans äggpickare som man sticker sig i fingret med.

Jag ligger inte och svimmar när nån ska ta blod eller ge mig en spruta. Obviously. Men att göra det själv, på mig själv, det var en helt annan sak.

Kom till stadiet när jag försökte analysera min rädsla för att kunna möta den. Det gör ju lite ont när sprutan sticker hål i huden, och vissa gånger har det liksom sprängt lite av vätskan. Men det är ju så fjantlite att jag inte kan tro att det hindrar mig. Kanske att jag tycker så innerligt synd om mig själv som har ME att jag inte förmår göra mig själv illa. Tänkte då på hjärtattacken jag kan få om jag inte tar sprutan, och inser att det är att skada mig själv mer. Fast den tanken funkar väl sådär.  Sitter med ett krampaktigt grepp om den nu svettiga sprutan. Lägger ner den, lugnar mig, tror på fullt allvar att den här gången ska jag klara det. Minuterna går, jag blir ömsom arg ömsom ledsen ömsom uppgiven. Får närkontakt med sprutan så att jag känner att spetsen är kall. Förstår att jag inte ska blanda in så många bakterier i det här, så ett stick räcker. Men sticker mig nästan en gång till, nu kände jag spetsens tryck. Hindrar mig i sista sekunden. Lipar lite.

Önskar att Mikael skulle vakna. Skulle skämmas om jag väckte honom. Jag har inget val. Och före kl två måste det ske. 25 minuter för att ta en spruta låter som 22 minuter för länge. Före två, där går den magiska gränsen.

Till slut har jag kramp i vänsterhanden för jag sitter och håller i fläsket med nyporna.

Tröttnar, tänker att nu gör jag det bara.

Men trycker man från ett avstånd eller helst från 1-2 mm? Avstånd tror jag. Och vinkeln är rätt, jag är inte dum, har blivit undervisad i hur jag ska göra och sett Mikael göra det varje kväll den här veckan. Kom igen nu, himla snorfröken!

Så gjorde jag det. Det stack till mer än när Mikael gör det. När han gör det kan jag koppla loss det från mig själv, nu måste jag vara med. Inte bryta av sprutan, inte dra ut den igen i rena förskräckelsen. Och sen trycka in vätskan. Inte så kul. Ville helst trycka fort och vara färdig, nu när jag väl hade börjat. Men man ska trycka lite lagom långsamt, och jag behärskade mig så pass. Och drog ut den igen efter konstens alla regler. Inget blod, bra.

Men sen började det göra ont, sved liksom neråt benet. Jag är i hysteriskt mode och tänker med en gång att jag träffat en nerv eller att vätskan sprider sig på fel ställe.

Men så lugnas jag av tanken på att miljoner såna här sprutor måste vara sprutade av folk som är både dummare, blindare, och mer hysteriska än jag. Jag. har. gjort. rätt.

Jag stängde locket och la tillbaka sprutan i behållaren och sa för mig själv: Det här gör jag inte igen.

Nej, Mikael får göra nästa fem.

Varför var detta så läskigt för mig?
1) hans nål på insulinsprutan är kortare
2) hans insulinpenna ser robust och tekniskt avancerad ut. Det här såg ut som en spruta i ett doktorset som vi gav till Neo.
3) det finns egentligen ingen vettig förklaring. Jag reagerade oerhört irrationellt och ville bara inte. I min ursprungsfamilj är vi inte så duktiga på att göra sånt vi inte vill, men jag brukar vara bra på att tvinga mig. Svälja tio piller är inga problem. Få en spruta, no biggie. Ta en spruta, tydligen ett stoooooort problem.

Men så minns jag när Bettan skulle ta sprutor. Hon bad sin veterinärssyster. Hon kunde inte heller själv.

Jag förstår henne.

Och så minns jag när Ellen svimmade i Maspalomas och jag mitt nöt reser på henne varpå hon svimmar igen. Jag är kanske lite för överemotionell för att vara en bra sköterska.

Så hädanefter får doktor Olergård inte gå och lägga sig förrän han gjort sitt dagsverke med fru Mespropp. Meeeeeeeespropp!!

Och det är inte så ekivåkt som det låter, hörrni.

Dagens framsteg

Varje dag kan jag något nytt, ungefär som en bebis. Idag kan jag hosta och snyta mig utan att hålla i magen.

Dessutom kunde jag vända mig smärtfritt i sängen i natt.

Fantastiskt. Helt suveränt.

Nyopererad

Mår oerhört mycket bättre idag än igår. Då hade jag sovit två timmar på natten och var febrig till max, dessutom gjorde såren och magen ont och tusen ställen till, halsen, nacken, benen, ryggen, allt var stelt och ömt och överansträngt.

Idag, efter en rejäl lång nattsömn (trots att jag inte riktigt kunde vända mig om i sängen och vaknade varje gång jag försökte), så känner jag mig som en ny människa. Jag kan fortfarande helst inte stå rak, men kommer upp och ner i soffan utan varken stön eller skrik. Rösten och halsen krånglar lite efter andningsapparaturen, och jag snuvar fortfarande. Inte jättekul att hosta och snyta mig, men om man tar ett grepp om magen och håller fast musklerna så går det bra. Det är bara såret vid naveln som gör ont, inte de tre andra, men musklerna i hela magen är ömma. Mikael säger att det är för att de dels har blivit knivhuggna och dels blivit uppblåsta så kameran kan se. Men jämfört med igår är jag så lycklig idag! "Så mycket bättre!"

Däremot verkar tvättmaskinen ha dött. Så käckt, lagom till jul.

Och så kom jag på att vårt hemförsäkringsbolag har höjt premien med 50% trots att de dragit av rabatt för larm och att vi inte ska ha bostadsrättstillägg. Så vi borde kolla upp andra bolag och priser. Fy, jag är glad att jag kom ihåg det men inte glad att det måste göras såhär i adventstider.

Jag är i alla fall mest glad för att operationen gick bra och att jag är hemma nu. Sova i egen säng är gudomligt. Och det är så tyst och rofyllt hemma hos oss. Sjukhuset var kaos vad gäller ljud- och synintryck. Och stenhård säng. Och gå så långt för att komma till toan och maten.

Fast den där grejen som man kan dra sig upp i från sängliggande saknade jag igår. Och sjukhuskläderna! Knästrumpor som är så lösa i resåren att det inte krävs ansträngning att dra upp dem, och så en mjuk jerseyklänning på det, som inte sitter åt. Och underbyxorna jag fick satt så löst och skönt. De där kläderna är sannerligen inte vackra, men de är ultimata för ändamålet! Idag har jag gått i morgonrock och tofflor. Det får man.

Mår lite illa, men det är nog bara överansträngning. Har börjat ta LDN igen nu, det ser jag fram emot att få effekt av igen, och nu ska jag gå och ta Alvedon och Ipren. Värre ont än så har jag inte!

Såg en bild på Silvia i röd klänning från Nobelfesten igår. Har inte orkat leta upp ett ordentligt bildspel. Men jag såg på Homeland ikväll, på min ljudlösa dator. Inser att nästa avsnitt är säsongsavslutning. Men inte lär seriens alla trådar knytas ihop, utan man slutar säkert med nåt oerhört spännande så att man ska se nästa säsong. Kan inte nånting ha ett ordentligt slut?!

Jag har i alla fall ätit ett halvt päron igår, ihop med kvällsmaten, och en halv banan idag, ihop med frukosten. Det fanns inga stenar som kunde reagera, men jag var ändå lite rädd liksom. Men det gick bra och det var såååååååå gott! Skulle vilja ha en päronhalva nu också, men jag vet inte om jag vågar äta den själv, och jag är för mätt för att ta macka eller så till. Jag har ju stenarna i en burk, men jag vågar ändå inte lita på att jag inte får ont. Det är inte läge just nu för mig att få ont i magen av nån som helst anledning.

Förresten kan jag meddela att jag inte fick med mig alla stenarna hem. Ett gäng var beigea och rätt små, men så hade jag in en som var svart och stor som en puttekula och lät som en när man skramlade med burken. Kirurgen sa att det verkligen var en bra idé att ta bort gallan. Det hade jag ju trott ända sen ultraljudsmannen sa att gallan var helt full, men ändå.

Tänk att jag kan göra en så stor affär av en liten titthålsoperation som man gjort i över 100 år! Ja, titthål är halvnytt, men gallor har man tagit ut länge.

Nu ska jag bara inte få någon infektion eller så. Jag räknar inte med det. Och klara av ME-kraschen. Men jag mår så mycket bättre idag att jag inte kan vara annat än tacksam. Idag känns detta överkomligt. Att vara post-op är bra mycket trevligare än pre-op!

Dagens tips

Family living - the true story, heter (med brasklapp för dåligt minne) en grupp på fejan dom är uuuuunderbar.

En motpol till de steriliserat stajlade bloggbilderna och perfekt lantliga tidskrifterna.

Life as it is, alltså. Med lite skit i hörnen, som de säger.

Superroliga bilder.

Igennkänningsfaktorn är icke av denna världen. En sjuk och en heterosexuell man skapar ingen inrendingshype precis. Men vi har andra talanger än att dammtorka.

Ride on!

Julkonsert!

Ikväll var jag på avancerad utflykt! Bara två minuter hemifrån, men jag hade mascara och klackskor! Eftersom jag inte opererades i fredags bestämde jag mig för att gå på julkonsert idag, vilket jag kanske inte hade orkat annars. Vilket jag inte orkade idag heller, men det kom jag inte på att känna efter.

Det var underbart med julmusik live, inte bara på stereon. Första numret var en mycket välsjungande grupp som sjöng Bereden väg, dalavarianten, i Real Groups version. Och hjälp vad de satte den. Vid tonartsbytet började jag le som en en fjant.

Annars var väl kvällens ovanligaste nummer Stilla natt på elgitarr. Framförd med den äran och mycket ovanligt. Vederbörande hade sagt detta till mig i förväg men det var liksom svårt för en cellist som jag att föreställamig detta musikstycke. Vet inte om det skulle vara publikfriande, men color var det! Han röjde såklart inte, men spelade i stämmor med sig själv, och avslutade med en viskning. Härligt.

Sen spelade två duktiga organister duett på orgeln. Vet inte vems händer och fötter som var vems, men det var också intressant och lagom ovanligt.

Det fanns två violinister med också, och särskilt den ena var både begåvad och skicklig.

Sen fick församlingen sjunga med på vers 3 och 4 på Nu tändas. I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle bliiid, sjöng jag. Men sen log jag bara för det blir för illa högt.

Åå, det var så härligt.

Sen hade en liten flicka spillt julmust och mamman höll nyfödd bebis, som jag hjälpsamt snodde. Och orkade hålla nån minut, han var lite för liten och lealös, så man var verkligen tvungen att hålla i honom. Men stackarn såg både varm och trött ut. Ruth hittade en stadigare bit att hålla.

Det var så roligt också att träffa massa folk. Lite överväldigande kanske, nu är jag rätt bakom flötet. Tackade förresten den ena organisten när jag gick förbi henne, men plötsligt tittar jag på henne och vet inte vem det är. Hoppas att jag kände igen henne rätt, innan hjärnan la av. Annars kan hon gott få tänka att jag blivit lite tokig.

Förresten visste jag knappt längre hur man gör när man sminkar sig. Men fördelen med att gå hemma i mjuka kläder och luggen i spänne, är att när man nån gång fixar till sig så krävs det bara lite rouge för att man ska känna sig som en supermodell. Jag kör nog med halv regim nu, jämfört med förr, även vad gäller håret. Lite klappa kanin har aldrig skadat nån.

Däremot har jag nått avgrundens djup vad gäller brist på fåfänga. Jag gick omkring på avdelningen i fredag med korta dockar oh knälång särklass. Med vinterbonade ben, om man säger så. Och jag orkar inte göra nåt åt det fast jag får en chans till.

Men jag var ytterst nära att få ett gallstensanfall på målsnöret. Höll på att sätta tänderna i äpplet som blev över efter efterrätten. Men jag kom på i sista sekunden att det inte passar med gallsten. Vadmal vill ha det man inte får. Och eftersom jag nu är 20 minuter in i min operationsfasta kan jag meddela er att det var 21 minuter sen jag åt ett lakritssnöre.

Tjoflöjt. Gissa vem som är febrig, fryser, har ont under fötterna, inte känner sig ett dugg trött och har läst en lång, bra artikel om vådan av adrenalinpåslag?

En ledtråd är att hon också har tagit dubbla Stilnoct. Men att jag sover före operationen är i nuläget viktigare än maxdosen. Hjälp, jag tror jag har varit i adrenalinläge sen jag vaknade i fredags.

Ifall de skjuter upp det imorgon också ska jag be att få en liten fettsugning på köpet. Sveda och värk.

Trevlig andra advent!

2 Advent

Vem är Jesus? Varför skulle vi bry oss om honom?

I en av mina favoritsånger inför jul  "Maria och värdshusvärden" (Nous voici dans la ville) ställer värdshusvärden samma frågor som många av idag: Vi har ingen plats, varför vill ni bo här, gå och fråga någon annan, ni kan inte få hjälp av oss.

Jag är inte helt politisk i mitt uttalande, och tror möjligtvis på fri invandring (så länge man försörjer sig) men jag tror inte fri flykt skulle fungera.

Jag vet inte om värdshusvärden (hade han verkligen ett värdshus, eller var det helt enkelt bara hans hem??) hade lediga rum som han sparade för Madonna eller dåtidens celebriteter. Han visste i alla fall inte vilka de här var, som kom mitt i natten och inte hade nån bokning. Och det VAR fullt överallt, så han var inte slö eller ohjälpsam.

Vore han en vanlig hotellägare vore han i sin fulla rätt att säga att alla rum var upptagna, ALLA rum, så jag kan tyvärr inte hjälpa er. Alla andra hade ju sagt, Vi har fullt, prova nån annanstans. Men den här mannen sa: Ni kan få sova i stallet, bland djuren.

För oss låter det rätt läskigt och obekvämt att ligga i hö och getornas bajs. För dem kanske det var enda sättet att inte bli utsatta för rövare och våldsverkare, ett skydd mot nattens kyla.

Alla
Det är så tyst och stilla i stadens alla hus 
Nu stänger vi för natten och släcker alla ljus.
Men Josef och Maria ej någon vila får,
För den som vandrar husvill är vägen tung och svår.

 Maria och Josef 
Vi söker efter husrum, får vi sova här hos er?
Vi har färdats flera dagar och vi orkar inte mer.
Värdshusvärden
Ett skydd mot nattens kyla, en enkel liten vrå
Och värme från djuren i stallet kan ni få.
 
 Alla
Maria föder barnet i ett stall i Betlehem,
Och himlens alla stjärnor strör silver över dem.
Ja, den som söker  Herren skall finna honom där,
Han ligger i en krubba, vår Frälsare han är.
 
Dagens tankar avslutas också med en bild och ett citat:
 
 
Vi är alla värdshusvärdar som beslutar
om vi ska göra plats för Jesusbarnet.
Neal A Maxwell.

Inga prinsessor

Jag läste just på Ebbas blogg att gravida Madeleine i sista stund tackar nej till Nobelfesten. Dessutom ska inte Victoria heller vara med, eftersom hon åker till Sydafrika och Mandelas minnesgudstjänst.

Två av de viktigaste klänningarna kommer inte.

Nu står mitt hopp till Kristina Lugn.

För inte kommer heller nobelpristagerskan Alice Munro. Hoppas hon har spelat in nåt tal.

Kan de inte slänga in plastikopererade (?!) vippan, vadheterhon, Paradise hotel-deltagerskan var det? Sophia? Fast stackars den respektabla intellektuell som får uppblåsbara Barbara till bordet. Jag tycker det borde vara lag på att Sverige inte nånsin ska få representeras av nån som deltagit i en dokusåpa. LAG!! Men å andra sidan har jag ju inte precis bilden av kallephille att han är nåt annat än en dokusåpakille själv, med kosing då bara. Stackars Silvia som verkar försöka föra in lite normer och klass bland det där. Money corrupts, antar jag. Avsätt dem alla utom Victoria och Daniel. Och om minsta lilla olämplig grej kommer fram, väck med appanaget och så får de leva i fred på sina egna pengar. Jag tillhör den för länge sedan utdöda generation som anser att man kan och får kräva lite extra av kungliga. Om de inte är speciella, är de inte speciella.

Men jag kommer ändå att sakna prinsessornas klänningar och frisyrer och juveler.

Ännu närmare mållinjen

Snubbla på mållinjen har idag upphöjts till konst. Ni kommer knappt att tro mig.

Fastande och duschad två dar i rad (bara det! Slapp dock tvätta håret ena gången) och med en halv natts sömn bakom mig rullas jag haltande in på avd vad det nu var på SöS på utsatt tid 10.30.  Koll att jag är jag, byta om till tvångströja med hål bak, men med extra tröja som knäpps fram, vänta stående medan det bäddas, få dropp, packa upp lite grejer. Så småningom är jag trött, orkar inte prata, och Mikael går. Jag blundar med ögonbindel och öronproppar som inte hjälper alls lika bra som hemma. Dagrum med TV var kanske en sämre granne än lågmäld Mikael bakom stängd dörr. Kissa många steg bort i korridoren. Sen skjuts jag genom korridorer och kulvertar ner till själva operationssalen klockan ett. Avlämnad, annat dropp, ultraljud på urinblåsan (22 ml), hejhej. Bäst som jag tittar i taket kommer kirurgen som jag träffade förut uppe på avdelningen. Själva operationssalen var jag inte inne i än, bara förrummet. Men det kallar jag målsnöre.

Och vad säger kirurgen? Jo, att vi måste skjuta upp operationen tills på måndag. Jag höll mig från att börja gråta, blev till sist rullad upp igen, utskrivningsrutiner inkl resistenta bakterier (vore inte det festligt om jag inte ens blev opererad men ändå lyckades få en resistent infektion? Köp en lott...). Trots stenåldrig täckning lyckades jag få fram till Mikael att jag var klar för avfärd. Eller, jag skulle ju byta om igen och packa tillbaka mina saker osv, så vi hann ungefär på ett ut. Där kommer han, min själs älskade, stapplande med en rullstol framför sig. En syn för gudar. Och jag vill varna känsliga läsare men han hade köpt nya jeans när han åkte från sjukhuset och som han hade på sig. Ser så smärt ut och oj, vilken snygg bak.

Sen var jag så yr av sömnbrist att jag inte förmådde svara på frågor om mat. Förstod inte riktigt alltid frågan heller, men jag fick en stor portion kyckling med cashewnötter, och medan den wokades gick jag och mitt glukossprängda blod loss på remi, källarfranska, wienerbröd, pannkakor med jordgubbssylt, risifrutti, portionsyoghurt och svart vinbärsdricka. Detta var vad jag köpte på Hemköp alltså. Härom dagen när jag åkte komet till Ica och inte hade ätit alls var jag inte  hälften så sugen. Så socker gör en mer sugen på socker. Om nån inte har märkt det.

Men eftersom jag inte har sockeravgiftat mig än p g a gallan så tror jag det var en bra ide med glykosdropp för att inte blodsockret skulle dippa. Jag har haft migrän var och varannan dag och då vill man vara snäll. Eller dum, vilket det nu är. Undvika migrän vid fastande med sockerberoende finns bara en lösning på.

Och den heter tydligen inte galloperation.

Vi ses på måndag. Same procedure as last year, James.

P.s. Att duscha fyra gånger på fyra dagar såhär låter som överdriven renlighet, nu när jag vant mig vid att pudra håret och spruta på parfym bara, vare sig det behövs eller inte.

Tja!

Vilken spännande dag!

Idag var jag och rastade kometen. Massa kläder på, och jätteskönt med luft i ansiktet! Glömde lukta, men tyvärr luktar det ju ändå inte snö, så det kanske inte spelar nån roll.

Jag har köpt lite grejer på tradera och nu var det ett antal paket att hämta ut. De fyllde två hela pappkassar och det kändes som om det tog en timme att få ut innehållet ur dem. Allt var extreeeemt välpaketerat och inget var sönder. I ett av paketen hittade jag en Computer Sweden till Mikael, men den var för använd för att han skulle orka läsa den. Men jag hade i alla fall väldigt roligt när jag gav honom den. Såg också en Göteborgs-Posten, och det var så trevligt!

Mikael säger att han är rörligare i knät, och jag är glad att det går åt rätt håll. Han fick tid för MRI på rekordtid, inte alls "3-4 veckor och dessutom är det ju jul...". Skönt. Jag är inte orolig för att nåt ska vara fel, jag tycker bara synd om honom att han har ont, och att allt blir så jobbigt när man haltar och blir stel och öm och inte riktigt kan gå osv. Lite otur att jag är som jag är och inte kan ta över marktjänsten. Men igår plockade jag in i diskmaskinen!

Kan förresten meddela att microfiber (heter det så även i klädtyg? Det låter som en putsduk!) inte är idealiskt på kometen. Jag gled på sitsen! Så det blir nog fleecepläd över knäna som vanligt, nu på vintern. Den halkar man nämligen absolut inte på, och den lägger jag ju inte bara på utan om hela mig, halva i alla fall.

Jag har fått apelsinris. Det är mycket smaker i december som gör mig salig. Smaker och lukter. Jag menar musik. Vet inte vad jag fick musik ifrån, jag menar vad jag fick lukter ifrån.

Förresten blir man trött i hjärnan av att åka på utflykt. Om nån inte märkte det ovan. Man blir faktiskt nästan trött bara av att klä på sig inför utflykten! Men att jag körde vilse inne på kyrkogården är faktiskt en större bedrift än vad det låter som. När man kan göra bara en sak i taget och den saken inte råkar vara att titta sig omkring och se vart man åker, då kan det gå så.

Sa till Mikael att december är jobbigt. Jag är så nära att skvallra vad folk ska få i julklapp hela tiden. Så är det, när man blir entusiastisk över bra saker man har kommit på. Det vill man ju berätta. Men hittills har jag lyckats hålla mig.

Köpte också årets första julmust på Ica. Mmmmm.

Jag har i alla fall tydligen kvar min komiska ådra. Jag frågade nämligen Mikael om han trodde man fick tända värmeljus på sjukhuset, och det tyckte han var väldigt roligt av mig :) Det vore väl trevligt annars, att känna lite eldlukt istället för sjukhuslukt? På sin höjd kunde han smuggla in lite kanel åt mig. Men det är visst inte bra att saker luktar starkt på sjukhuset. Jaja, jag stoppar väl ner en kanelstång i packningen. Jag har också sparat några tidningar som jag ska läsa på sjukhuset. Som en spavistelse, med hål i magen!

Nästan på mållinjen

Jag börjar visst vädra morgonluft inför operationen. Slarvar med maten -- åt bara några skedar glass till kvällsmat och tänkte inte på att då får fettet inte sällskap -- och visst fick jag en känning. Not nice!!

Så upp ur sängen klockan 3.40 och göra macka och te. Köttbullemacka med rödbetssallad och roiboste. Värre kan man ha det, och så ett sudoku på det.

Jag har klarat mig så länge från riktiga anfall, fick bara den där känningen efter 3 cm gurka, att jag sänkt garden.

Jag antar att det är bra att jag blir påmind om att operation är nödvändigt. Jag är inte rädd för operationen, men vet att själva vistelsen kommer orsaka en rejäl krasch. Så det ser jag inte fram emot. Men, som sagt, det krävdes bara en liten påminnelse i magtrakten för att jag ska bli ivrig igen.

Samma sak?

Snart är det Nobelfestligheter. Jippi.

Som vanligt skriver Aftonbladet att SD:S Jimmie Åkeson är den enda partiledaren som inte är välkommen. Däremot bjuder man in ambassadörer för åtta diktaturer, däribland Nordkorea.

Tomato, tomato? Eller kanske potato, tomato?

Nåt med grönsaker i alla fall.

Allt blir en nyhet

Gick in på min egen ... vägg? tidslinje? på fejan för att jag skulle svara på krubb-inlägget. Skrollar ner lite, ser att jag varit på Västerhaninge bygdegård för ett år sen. Det har jag INTE, kan jag meddela. Nånsin. Campofelice di Rocella däremot, där har jag faktiskt varit. Och Solresor ska åka till sydöstra Sicilien från och med i sommar, så nu har jag nåt nytt att drömma om.

Men det jag skulle säga var att jag också har skrivit att det är klart att det blir Downton 5! Hade helt glömt bort att jag ens hört det. Men vad fantastiskt roligt.

Fördelen med att vara som ett såll i hövvet är att alla trevliga saker får man vara med om flera gånger. Som bra filmer, roliga historier osv. Allt är nytt!

Downton ska komma med en femte säsong, har ni hört det :)

En applåd för min gamla morsa!

Min mamma (hon kallar sig själv för morsa, jag hade inte sagt det annars) har nu lyckats kommentera här på bloggen. Hon är smart, men inte särskilt tekniskt kunnig. Ryggen hindrar henne också från att sitta och lära sig.

Men jag tyckte detta monumentala framsteg borde uppmärksammas.



Och nu ska jag se på missade Homeland utan ljud. Igen. (Hatar datorer!)

Hejhej!

Psalmer

Jag har fått frågor, svarar ordentligt här. Hej igen, M!

------------
Det här skrev jag i söndags, men hade tänkt mig att jag skulle lyckas få igång ljudet på datorn så jag kunde lyssna igenom favoriterna nedan och inte bara rekommendera olyssnade länkar, men efter två timmar vid datorn blir jag GALEN och överlåter det problemet till Mikael. Och tackar min syster Ellen för hennes föredömligt korta svar. Men jag stoppar in det här ändå.
-----------

Förresten så har jag återigen brutit mot min egen regel om att inte skriva när jag tagit sömnpiller. Förra inlägget om advent ber jag lite om ursäkt för, det som var veligt och felskrivet. Jag vet inte hur jag ska börja tro på mig själv att jag är lite borta fast jag inte märker det.

I vår kyrka, min kyrka, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, använder vi samma psalmbok i hela världen. Den är grön och heter Psalmer, på olika språk såklart. Alla har på sitt modersmål.

På engelska är den lite tjockare (det är ett stort språk och man har ansett det värt pengarna att ha en lite tjockare variant) och på svenska finns det ca 300 psalmer. Precis som i svenska kyrkans psalmbok finns det olika sorters psalmer, jul, sommar, psalmer som handlar om sakramentet dvs nattvarden osv. Förutom de psalmer som är universella har varje land ett eget urval, och då är Bereden Väg, Hosianna, En vänlig grönska och några Lina Sandell givna favoriter, bland annat. Jag har köpt norska och danska psalmböckerna också för att se vad de har för inhemska favoriter och det var intressant.

Vår psalmbok har SATB-noter också, inte bara  melodin, vilket jag gillar. Jag sjunger alltid alt, eller tenor, eller bas, eller vad som helst förutom pipig sopran.

Våra kyrkor har orglar, inte så mäktiga som de stora statskyrkornas, men inte såna där jazziga keyboards i alla fall. I de allra flesta församlingarna i Sverige spelar i princip den som kan bäst, för vi har inga anställda för några uppgifter i kyrkan. Så ibland är det riktigt skickliga organister som spelar, och ibland såna smått värdelösa som jag. Min syster spelar med både händer och fötter, men det gör inte de flesta.

Jag tror inte jag vet vilken psalm Ye Elders of Israel är. Är inte jätteförtjust i psalmer i folkmusikton, utan jag faller mest för orgelbrus. Carolas Sandell-CD är på samma gång ljuvlig och förfärlig, när det blir för mycket popmusik. Jag är musikaliskt konservativ, fast a capellagrupper passerar.

Just det, våra psalmer i kyrkan är just kyrkomusikkonservativa. Vi har bara orgelkomp till den gemensamma psalmsången, och det är sällan (eller aldrig!) jazzigt eller popigt. (Ofta är det ett musikframträdande också under mötet, sångsolo, eller instrumentalt, eller liten eller stor kör, och då är det lite friare, även om gitarr och sax inte riktigt är vår melodi.) Vissa av de amerikanska psalmerna, som stammar från kyrkans början när det var lite mera frikyrkokänsla över kristenheten överlag, tycker jag är lite för hurtiga. Jag gillar bäst det nordiska soundet, det molliga, sakrala. Jag tycker inte Gud eller Jesus är ett hurtigt ämne, men sån är jag. Jag hade nog inte passat i en frikyrka, även om min ibland anses vara det. Min mamma älskar Var glad (Gå, Sion, din konung att möta), men jag får lite krypningar av den. Om inte organisten är nog sakral.

De två vackraste psalmerna jag vet är just två svenska, Bereden väg och En vänlig grönska. Sen har jag ett par favoriter som är nyskrivna i USA, och så är jag generellt förtjust i Lina Sandell, även dem som vi inte har i psalmboken. Fast julsånger i allmänhet är min absoluta favoritmusik. En nutida kompositör är John Rutter, från England, och han skriver fantastiska, andliga julsånger, med mera Jesusbarn än bjällerklang. Några av mina bästa musikminnen är från när jag bodde i Borås och jag sjöng ett par av hans sånger i SSAA-variant tillsammans med en god vän och hennes två döttrar. Vi började sjunga tillsammans när tjejerna var små, och nu som vuxna har de avancerat till att kunna hålla en stämma själv tillsammans med tre andra. Det var härligt att se den utvecklingen. Rutters sånger hade jag dessutom översatt till svenska också, så det var väldigt mycket skapande. Härliga tider.

"Gör portarna vida" var en trevlig påminnelse, S! Det är lätt att börja rysa på jul! Jag tålde både sopranerna och frisyrerna bra :)

Tänkte avsluta med några länkar. Jag är så bakom vad gäller teknik att jag inte ens använder Spotify, så jag får se vad jag hittar på YouTube, för det vet jag hur det funkar.

Förutom att jag har slarvat bort ljudet på min dator, så jag har hämtat de här varianterna ur minnet.

Come, Thou Fount of Every Blessing. Gammal väckelsepsalm i mäktig variant med Tabernakelkören. http://www.youtube.com/watch?v=gPKpkrqBwNs

Adeste Fideles/Dagen är kommen. Ryser även av Josh Groban. Och orgeln på vers 4 och 5. http://www.youtube.com/watch?v=gPKpkrqBwNs

En vänlig grönska. Real Group. I'm in heaven. http://www.youtube.com/watch?v=M3GkxawK2X0

Lina Sandell. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Jesus för världen givit sitt liv. Bred dina vida vingar. Carolas CD är faktiskt bra. Här kommer dock Sissel, som ju är bättre tycker jag. Men hon har inte gjort så många Sandell. http://www.youtube.com/watch?v=0ZOAwApMG4s

En relativt nyskriven psalm i vår kyrka: Because I have been given much (finns på svenska men inte på YouTube) http://www.youtube.com/watch?v=9X23r4ATlUA

John Rytter, Candelight Carol. Det är "hans" egen kör som sjunger, Cambridge Singers. http://www.youtube.com/watch?v=SMKYbSCXh8c

Och till sist, Christmas Night, också av Rutter. http://www.youtube.com/watch?v=o3w94WFrgl0

 

Världens vackraste julkrubba

Jag har ett tag samlat delar till den vackraste julkrubban jag vet, Susan Lordis Nativity för Willow Tree. Så här ser den ut i sin helhet.


Mitt problem nu är att jag inte har någon plats för den. Vi har en liten tvåa och jag har inte haft framme delarna mer än en gång, och sen har den legat nerpackad. Jag har fattat det tråkiga beslutet att sälja den.

De delar jag har är följande, och priserna som anges är vad de kostar idag att köpa från en svensk sajt.

Nativity (759:-)




















Three Wisemen (629:-)


Metal Star Backdrop (299:-)




















De ligger väl skyddade inne i frigolit i originalkartongerna. De är inte särskilt tunga, men jag har inte vägt dem och kollat portokostnad.

Om nån är intresserad av att köpa ovanstående för 850:- plus ev porto, säg gärna till. Jag lugnar mig ett tag och försöker sen få till att sätta in dem på tradera, om ingen bekant kommer först.

1 advent

Eftersom jag är så dålig och knappt tar mig ut ur huset annat än för nödvändigheter som läkarbesök, och absolut inte för såna roligheter som kyrkan varje vecka (skulle gärna gå dit helt ensam, så skulle jag kunna ligga i bänken eller i min specialstol och blunda när det passade -- det ser ju annars aldrig särskilt artigt ut att blunda när nån talar -- och sen kunna gå så fort det var slut utan att det tar tio minuter från min plats till bilen för att man inte träffat folk på så länge och alla vill säga hej. Den kärleken är jag tacksam för, men den passar rätt så illa efter att ha duschat (krasch 1) och sen lyssnat koncentrerat i över en timme (krasch 2). Nu senast kom min snälla namne (men hon stavar annorlunda), och tur var väl det, för benen höll mig knappt, jag stammade när hon frågade mig nåt, och höll på att sätta mig utanför  bilen. Blev ledd som en mycket gammal tant de tio meterna det handlade om.

Så, eftersom jag inte får höra Bereden väg när jag vill, så tänker jag härmed -- i mitt eget forum -- predika julens sanna budskap så mycket jag har lust till. Och ni kan räkna med att jag tänker spela Bereden väg, tyst så inte Mikael vaknar, när jag rest mig härifrån. Sjung gärna med, den är ju så man får ståpäls. Sverige genom generationerna, rätt in i mig och mitt hjärta, det är vad den är!

Här kommer mitt första adventsbudskap:

Julefröjd har vi rätt bra pejl på, i alla fall de som har barn. Det är ringlekar, presenthandling, pepparkaksbak, lussebullsbak (och jag dömer ingen, men bullarna blir faktiskt hel objektivt sett torrare om man har saffran i. just saying.)

Julefred har vi rätt bra i vårt land, men det finns ack så många människor att hjälpa. Inte bara Syrien, men de många drabbade i Philippinerna. Min kusin har bott där när hon var ung och jag tror hon blev kär i landet, som man lätt blir när man blir en av dess egna. Röda korset har basar imorgon. EN påse bullar som du inte orkar baka själv vore väl en utmärkt gåva, till dig och till Röda korset som får pengarna. Jag skulle sååååå vara där om jag bara orkade.

Julefrid däremot, nu börjar vi snacka allvarligare grejer. Känslan inuti. Stressar vi fram och åter i samma ekorrhjul? Bryr vi oss mer om nåt som kanske kan ge mer? Mer till och med än den där Gerog Jensen-staken som jag så hett begärt, men nu släppt för vidlyftigare önskemål. Jag vill mer ha frid, kärlek, medkänsla med människor, att jag kunde göra nåt för nån i jul, kanske ge nån ett gapskratt i julklapp, kanske ge svärmor nåt hemmagjort, eller ett dyrt läppstift (använder hon det, Mikael?), kanske hitta en fin burk åt plåtburksknarkaren. Inte kuta runt som en dåre med feber och ont i kroppen bara för att få till presenter till alla. Alla är i detta fall 10 + 11 st. 21 presenter, 21 personer, bara de närmaste, inte en kusin eller moster ens, som jag gärna skulle ge paket åt också. Och inte en enda kär vän, bara rena syskon, föräldrar, ingifta, i plastkonstellation och i blodsordning, för Mikael och mig.

Jag är så kluven vad gäller gåvor. Det är halva nöjet att ha tänkt ut en sak som man tror att nån verkligen kommer att gilla, som min syster gjorde i år, när hon för ett år sen la vantarna på en signerad RG-julskiva som jag inte har. Jag har inte ens kunnat lyssna på den än, för jag bara skjuter upp det, knowing how glorious it will be. Det är en riktig gåva.

Men när jag en jul, av en mindre nogräknad bror, fick Michael Jacksons Thriller, ett par år senare. Och jag har aldrig ens varit ett Jackson-fan, och blev det inte av den presenten heller. Det var nog ett felköp eller så, hrm.

Om man bara köper såna där beautypacks som Kicks och Åhlens är fullt av, och som Sofis Mode hade en hel bilaga med, produkter från kreti och pleti som ska hjälpa mot kreti och pleti, var är omtanken?

Eller ska man vara tydlig med vad man önskar, så folks värdefulla pengar inte köps på något man inte vill ha? Ja, då är det risk att jul handlar om att den med mest pengar köper vad de andra vill ha. Mikael är nästan löjligt generös, men jag tycker det är fjantigt om vuxna människor ska köpa dyra saker till varandra. Och det förtar glädjen att man vet att om den inte är fin eller rätt nog, så byts den. Det retar de ju t o m Rachel i vänner för. Jag vet inte vad som är den fullkomliga metoden.

Jag har ett par mål den här julen. Att min syster ska få nåt hon kan ta med sig till Kina och ha glädje av, att vi i (den delen av familjen) ska känna närhet och gemenskap trots att vi firar på tre ställen i år. Att ge en god vän ett gott skratt, ett asgarv, faktiskt, hoppas jag, och sen att träffa nästan hela Mikaels familj på annandagen. Mina bröder firar i USA med sina fruar och fyra tvillingar, det är de värda allihop.

Men julen handlar om gåvor, fast inte så mycket om att få, som att ge, guld, rökelse, myrra, till Jesusbarnet i krubban. Vi behöver förbereda de gåvorna också. Vad vill du ge till Jesusbarnet i jul?

En gång hade vi en aktivitet, där vi på små lappar skrev en sak vi lovade att göra för en älskad person, vi vek in den och la den i en tändstickask som vi slog in som en vacker present. Mikaels och mina har legat vid fötterna av Thorvaldsens Chrisus i hyllan i köket och har påmint oss om vad vi lovade. Har du nåt du kan tänka dig att ge som present åt Jesusbarnet? En tjänst, en attityd, ett snällt kort? Det är julklappar till Jesus.

Dagens avslutning är en bild och en tanke:


Wise men still seek him.

Tekniskt sett har Jesus redan fötts på bilden. Men vi kan alla börja vårt personliga sökande efter Jesusbarnet och vad han kan betyda i vårt liv och i vår jul. Och inte att förglömma, ge honom lite guld, eller annat som vi kan få tag på på nätet eller så.

God första advent! Bereden vägen för Herran!

Downton spoiler alert, plus annat

Jag är så glad att jag äntligen ska opereras nästa vecka.

Banan och päron är det jag längtat mest efter.

 
Trodde jag blev lite deppig, men nu inser jag att det bara var migrän.

Har nämligen stoppat i princip alla "vänners" uppdateringar på fejan, jag orkar inte läsa allt. Men så skulle jag säga en sak till en person, och klickade mig vidare, och såg sen en bekant som skröt om utbildning, arbete, bostad, aktiviteter och kultur och restaurangbesök och träffar kändisar osv, plus hade modellsnyggt arbetsfoto, och på samma gång som jag blir så irriterad på att folk köper det där med att ytliga yttre saker gör en person bättre, så önskar jag att jag åtminstone hade nåt att skryta om. Om jag blev tvungen alltså.

Men som sagt, jag kom på att jag alltid blir deppig när jag får migrän, så jag avskrev mina känslor. Förresten är det mesta man känner på natten fel.

Särskilt när Mr Bates börjar prata om hämnd.


P.S. Har i alla fall satt upp en stjärna, sladden är även i, plus en stake, inkl sladden i, och en stake står på ungefär rätt plats men lampan är inte bortflyttad så sladden är inte i. Men det har gått framåt med julen idag, fast jag har haft ont i benen sen jag vaknade och inte ränt omkring med mening.


Inte mitt foto. Källa

Dagens hjälte

Vem tror ni skadade sig på innebandyn igår, jo, min älskling. Vem haltar och har ont, ja, samma såklart.

Vem har varit på sjukhuset i flera timmar inför operation, jo, jag. Vem blir körd runt mellan avdelningarna i rullstol av en vaktande man, ja, densamma. Vem tar totalt slut efter bilresa, provtagning och en halvtimmes väntan i en stol med TV bredvid huvudet? Jag såklart. När läget är sånt att jag får mer ont i kroppen för varje sekund och nästan är beredd att lägga mig på golvet, vem stapplar iväg och hämtar en bår? Ja, ni fattar. Jag är så trött att jag inte ens orkar bry mig om att alla i väntrummet tittar nyfiket på mig. Mikael rullar ut mig i korridoren, HEJDÅ TV!!! Stappel, stappel. Jag har kofta och jacka på mig och fryser ändå. Han går och försöker få information om tidsplan, han får mer än så och jag rullas snart in till sköterskan, som känner till ME lite grann. Får träffa narkosläkaren omedelbart efter det. När vi diskuterade mitt migrän kom vi fram till att jag skulle få glukosdropp före op, eftersom man ska vara fastande och jag är känslig förmått blodsocker för huvudets skull (längtar efter att detoxa mig efter operationen, fast först ska jag frossa i bananer och päron).

Se rullar han ut mig igen, och jag känner igen alla i väntrummet. Lite orättvist att jag kom sist och går hem först, men de verkade kunna sitta upp, så jag får tåla att bli positivt särbehandlad utan att tycka det är pinsamt. Både sköterskan och narkosläkaren var jättebra och jag känner mig tacksam. De verkade uppriktigt intresserade av att göra detta till en uthärdlig upplevelse för mig.

Till slut står britsen där han tog den, och han haltar tillbaka till väntrummet för att hämta rullstolen. Ja, och genom korridorer och hissar, framkörning av bilen. Jobbig dag, stirrigt. Pizza från grabbarna i centrum. Den tog jag nästan intravenöst, och sen var det sängen direkt. Var hemifrån fem timmar. Hade bara sovit fyra före det, och för lite flera nätter dessförinnan. Jag är inte i mitt bästa skick, men jag hoppas hämta mig lite inför operationen nästa vecka. Både narkos och saline-dropp gör gott, så jag kanske skuttar hem!

Helt klart är ändå att dagens hjälte inte har skuttat. Men han har räddat den här dagen från katastrofisk till genomförbart jobbig. Och han har själv varit halt och lytt. Han är så totalt ueberseriöst min hjälte idag.

Och alla dagar.

Så små

Tvillingarna, de senaste, är snart tre veckor gamla.

Tänkt att mäta hela sin livslängd i veckor.

Ungefär som att mäta hela sin vikt i gram.

Per.spek.tiv.

Bekräftelse

Var hos naprapaten idag. Man blir lite kär i folk som botar en. Fast det som verkligen slog mig idag är att hon pratar till mig som en som har ont. Jag brukar ju inte gå med på att jag har fibromyalgi och tycker inte att jag har så mycket problem med värk och smärta, i alla fall inte jämfört med andra som verkligen har ont. Men naprapaten verkar se min smärta i musklerna, inte sådär som att hon vill tjäna mer pengar på mig så kom tillbaka, utan bara rent faktiskt som att min smärta syns i kroppen och den inte är att leka med. Det är egentligen rätt sorgligt men jag är fortfarande, efter nästan 20 år som sjuk, inte van att bli bemött av vården som att det är nåt större fel på mig. Så det är riktigt befriande att bli bekräftad.

Dessutom pratade jag med mamma i telefon och hon utbrast att jag lät trött. Också bekräftande.

Det är tydligen viktigt att känna sig bekräftad. Kanske kan jag tänka på att bekräfta dem i min närhet lite mer. Är inte riktigt säker på vad man ska göra, men det kan ju bli nåt att fundera på och experimentera med. Tack och beröm måste väl vara en bra början?

Väcka-Mikael-gapskratt

Jag tänkte lite på julmusik när jag satt ehm på toa nyss.

Förresten måste jag börja i en annan ända, nu pun intented -- really!

Bella är min brorsdotter och är snart fem, eller fyra 1/2, jag vet inte vad man säger. Johan är väl som en vanlig Klarin, begåvad på instrument och sång, men ingen särskild skönsjungare eller yrkesmusiker. Dock har vi rätt många musikaliska ådror i både mammas och pappas släkt, och förutom böcker så är musik ett gemensamt intresse som vi alla har.

Hans fru, Beth, däremot, har en röst som skulle passa i betalande kretsar. Vi är musikklåpare, jag i alla fall, om man jämför med hennes familj. Syrran spelar piano som en konsertpianist och pappan har spelat jazz hela sitt liv. Valde bort det som yrke för att han inte fick det att gå ihop med fru och barn.

När tvillingarna, eller tjejerna får man säga nu när det finns ett par tvillingar till, var små bodde de hemma hos mormor och nonno. De tillbringade mycket tid med nonno (morfar på italienska) vid flygeln och vi har hört en del om att särskilt Bella ska ha ärvt Bettans röst och perfect pitch.

När de var här i somras och vi lekte, hörde jag att Mia sjunger som en Klarin, dvs väldigt rätt och begåvat, men inte välsignat vackert. Om Mia lät som ett barn så lät Bella som ett proffs som ännu inte hittat tekniken. Och givetvis dömer jag ingen efter varken musikalitet eller sångförmåga. Man kommer inte till himlen på varken eller.

Men så var det en kvinns som sjöng på bröllopet i somras. Hon hade fin röst men letade ibland i gehöret efter tonerna. När hon var klar utropar Bella, högt och ljudligt, That wasn't very good.

Som väl var var det bara en handfull Klarinare som visste att bakom Bellas fyraåriga stämma döljer sig en riktig musikkännare och inte bara ett barn som kanske inte har tålamod med kärlekssånger. Hoppas vi i alla fall.

Men när jag kom ihåg det där, "That wasn't very good", så skrattade jag så högt att det ekade i badrummet.

Hon tyckte tydligen att kejsaren var naken.

Och visst är kejsaren oftare naken än vad historien tillåts förtälja.

Tjoflöjt!