Icke barnvänligt inlägg. Mamma måste läsa först och ge dig lov

Härom natten när tokmamma och jag pratade till tre, kom vi in på hemska ämnen. Jag minns faktiskt när jag kom hem och hade hört ordet incest för första gången och undrade vad det var. Mycket har hänt sen dess. Har sett några program som visar far och dotter (allra oftast) numera gifta och pappan alltså morfar till sina barn och mamman syster till sina. Men hur knäppt sådant än verkar så är det förhållanden mellan någotsånär jämlika och någotsånär vuxna personer, och som frivilligt väljer detta. De verkar vara för övrigt normala familjer, som betalar sin skatt och borstar barnens tänder.

Jag hade sett Oprah en tidig morgon. Lucy Ling hade följt med i en barnporrutredning och såg på när poliserna slog till mot ett hem där man kommit fram till att mycket barnporr hade sitt ursprung. De konfiskerade 3-4 datorer och 8-10 hårddiskar som stod i deras tanige high school-sons sovrum. Föräldrarna var både oskyldiga och omedvetna. Filmerna de hittade på datorerna var barnporr som hade spridits i ett vitt nätverk. Ibland hade filmarna stängt av ljudet under inspelningen för att barnen skrek för hjärtskärande, men om de bara skrek lite lagom lät de det ofta vara på. Kanske skapar det ännu större maktkänsla om barnen inte vill, jag vet inte. Oprah själv eller publiken hade inte fått se filmerna för det skulle räknats som brottslig spridning. Men den ene huvudutredaren var på plats hos Oprah och berättade ingående vad som fanns på filmerna. Jag ska återge så grafiskt jag orkar. En fyraårig flicka ligger naken, bunden med silvertejp på en säng. Medan en man säger åt de andra nakna barnen på sängen vad de ska göra, med vem, och i vilken kroppsöppning, våldtar han den bundna fyraåringen upprepade gånger, alltmedan filmen rullar på i fyrtio minuter. Vem känner ni som är fyra? I vems hem är en säng tom och föräldrarna gråter sig till sömns av oro för sitt försvunna barn?

Sen var det en annan film. En kamera visade en bunden hunds könsdelar i närbild, röda och blossande. En åttaåring med en vuxen "coach" tvingas att göra, och göra om, och göra rätt, ni får själva gissa vad, med hundens kön i munnen.

Oprah sa: Alla borde se. Ingen borde vända bort blicken eller byta kanal. För när vi ser det, fylls vi av avsky, av förbittring, av en ilska som är så stark att den MÅSTE göra nånting. Hon sa också att barnporr inte är "barnporr". Det är den nakna, bundna fyraåringen som våldtas på film i fyrtio minute. Barnporr är en åttaåring som tvingas till sex med en hund.

Och jag undrar vad det finns för folk som kan se en bunden småflicka, och istället för att vilja släppa loss henne och ge henne till hennes mamma, så sitter de med byxorna nere framför datorn och ler förväntansfullt. Dödsstraff är för lågt. Vi borde uppfinna något värre. Som att en val ska ha analsex med dig, äckelgubbe, tills ditt underliv är söndertrasat och du gråter bara du hör vatten, för då vet du att han är på väg. Men ingen vill vara den valen. Jag ska skriva upp på en lapp att jag ska börja verka för barnens rätt i sådana här sammanhang, och för strängare straff för förövarna. Nåt måste verkligen göras, och jag måste göra _något._

Mamma hade sett dr Phil. Hans gäst var en artonåring som berättade om de första åren i sitt liv. Hon blev bortadopterad men vid två års ålder ville mamman ha tillbaka henne och det fick hon. Hon fick sova i en skrubb i källaren. Hon fick ingen mat utan lärde sig att hitta smulor och rester och leva av det som fanns i soprunnan. När hon hade varit duktig fick hon en filt att sova på. När hon hade varit stygg fick hon sitta under huset i nåt krypgrundshål, naken (hon hade inga kläder), på snön, tills föräldrarna behagade släppa in henne igen.

Det fanns två skäl till att mamman och pappan hämtade flickan från skrubben. Antingen för att slå henne eller för att våldta henne. Mamman och pappan, efter varandra, och gärna mammans vänner också som hon ofta tog dit och skrattade gott när de slog henne eller körde in kvastar i underlivet på henne. Om hon skrek Sluta eller grät fick hon sitta ute i snön medan blodet rann.

En dag ringde en granne polisen och sa att hon tror att det finns ett barn i huset. Poliserna åkte dit och undersökte huset, såg inte skrubben, men däremot andra småsyskon som hade kläder och inte behandlades illa. De åkte därifrån. Men grannen ringde igen nästa dag och stod på sig att det fanns ett barn till i källaren. Då hittade polisen flickan, som var åtta. I sex år hade hon levt med denna misär och misshandel dagligen. Hon såg ut som tre och var svältfödd. Hos adoptivmamman hon kom till åt hon maten som ett hungrigt djur och fyllde inte bara kinderna utan kläderna och så gömde hon sig i garderoben och åt tills hon kräktes. Det tog åratal för henne att våga lita på en människa, lita på att hon ska få mat igen. Pappan visade lite ånger, men mamman skrattade bara. Hon kallade barnet it. "Den ligger i garderoben."

Sånt här finns. Jag tycker att något är så kapitalt fel i personens hjärna som behandlar något barn illa, eget eller andras, att det måste vara ett sorts fel som inte går att resonera sig fram till hur de ska sluta med det. Och hur som helst så har man ändå i min bok förverkat sin rätt att vistas fritt i samhället. Brottsoffren har ALLT företräde framför den som skadar ett litet barn.

En kvinna hade utvecklat panikångest efter att en man förföljt, misshandlat och försökt döda henne under många år. Kostnaderna för hennes ångestmedicin och psykologhjälp borde bäras av en fond, där varje krona som de skyldiga uppbär ska hamna. Kanske kan internerna få löneförhöjning i fängelse, mot att de verkligen arbetar och producerar något. Och så går de pengarna till brottsofferfonden. Det låter så självklart att jag inte borde vara den första som tänker på det.

Jag ska undersöka saken och försöka tänka ut vem jag kan hjälpa och hur.