Goda nyheter

Bra saker har hänt i familjen, och fler hoppas jag på såklart. Till exempel utbrast pappas läkare på SöS "perfekt, perfekt" när han kollade hur läkningen hade gått. Nu har de tagit gipset och stygnen och satt på nytt gips. Så skönt att de inte upptäckte: Det här har läkt fel, vi får riva upp allt och börja om. Fy, vad skönt. Det var ju lite strul innan de fick ordning på det, men nu verkar det gå åt rätt håll.

Och så har Mia haft sitt årliga besök hos Marfan-specialisten. Det är ju mest hjärtat det handlar om, eller rättare sagt aortan. Hon har fått nån medicin som ska förhindra ... tja, vad kan det heta, utvidgning? Läkaren blev lite besviken och ökade dosen. Men Bettan, ljuvliga varelse, sa att om nu läkaren var besviken på hur det hade gått hittills med medicinen, då betyder ju det att det är både rimligt och troligt att det kan gå ännu bättre! Sånt positivt sätt att se på saken, och så rätt hon har!

Mia är också lång, hon sa några mått men de säger mig ingenting så jag minns dem inte. Mia är ju den "svenska tvillingen" och vi har alltid trott att hon ska bli lång och det är inget nytt där. Men Beths syster är svenskt lång så hon har dubbelt påbrå. Visserligen är det inte jättekul att vara längre än många killar, men mamma har säkert sagt: "Det räcker med en". Det låter som en sak hon skulle säga, och det är ju rätt. Mia och Bella ser inte längre ut som om de är från samma årskull. Lite festligt när de ställer sig rygg mot rygg på Skype. Tvillingar, jo visst...

Jag försöker att inte längta ihjäl mig efter dem. Och när de hade frågat efter när mina syskon kommer nästa gång försökte jag att inte bli för ledsen att de inte känner mig. Det är ju inget personligt, men jag har inte kunnat åka dit och då blir det så. Tänker att jag minsann ska vara med dem hela dagarna om de kommer hit, när alla andra är på jobbet, men så kommer jag ihåg att jag sover till 18. Grr.

Och när det gäller goda nyheter så säger Mikael att Belle inte skriker som Neo gjorde. Vad skönt för både bebis och föräldrar. Stackars kolikbarn!

När jag hade migrän igår och kände mig trött på att må dåligt och ha ont bad jag Mikael berätta nåt mer gulligt som Neo sagt eller gjort. Han hade tyvärr inget extra. Så jag tänkte på min favorit en gång till, och började skratta. Jag tror jag måste återge den för er:

Neos pappa är norsk/amerikan och pratar engelska med honom, hans mamma är svensk och pratar svenska, och på förskolan pratar de norska. Han är smart och klarar det bra. De har börjat med bokstäver på förskolan och hans favoritbokstav är O, för det är den de håller på med nu. (Bara det, att ha en favoritbokstav, vad gulligt. I så fall är min M.) Neo, som är tre år (Mikael visar hur Neo gör 3 med fingrarna), har visst en alfabetsbok, som är svensk, och den läser han. Han hade läst den för Mikael och kom till O, där det var en bild på en orm. Stackars barn, han läser: O som i slange. Och ja, jag garvar. ihjäl. mig.

Nä, nu ska jag återgå till att inte outa folk. Fast om ni vill ha nåt publicerat på nätet i hela världen i all evighet och evighet och evighet kan ni meddela det i kommentarerna, så ska jag försöka få med det här på bloggen