Äntligen slut, knack knack ta i trä

När min systers man Rob dog i september blev min hälsa markant sämre under lång tid. Hade precis börjat få näsan över vattnet när jul och nyår kom och jag fick ta några månader att hämta mig från det. Men nu har jag känt i ett par veckor att jag inte är fullt lika dålig längre. Jag har tänkt tanken att det här låååååånga skovet är över nu. Jag är inte bra, men jag är inte jättedålig, bara vanligt dålig. Det är inte så att jag aldrig kan duscha eller laga mat, men jag gör det nån gång i veckan ändå. Det är som att jag faktiskt kan utan efterverkningar, nån gång emellanåt. Och det är ett underbart läge att vara i!

Så nu när det är vår har jag stampat på några envisa snöhögar här utanför så de ska smälta lättare. På vår tomt har vi bara snön som föll ner från taket kvar. Kanske får gå ut på baksidan imorgon och stampa. Eller hacka lite med kvastskaftet. Vad roligt, manual labor!

Annars är jag också rätt sugen på att ta kometen till Hemköp. Känna vinden i håret som en annan Hell's Angel, yeah.

Var också hos naprapat för första gången i förrgår. Igår? Jag vet inte vilken dag det är (huvudet är inte så mycket bättre, men det kanske ni har märkt själva här...). Duschade före, fixade håret, blev lite klämd och tryckt på, men har inte haft migrän på två dagar. Och nu har jag mest ont för att jag suttit upp vid datorn, inte av att hon masserade mitt nackonda. Fast på samma gång var det som om jag hade fått ett par procent mer i vridning, eller hur säger man, nacken hade blivit lite friare, jag kunde titta mer åt sidorna. Jag tror detta är helt rätt för min spänningshuvudvärk och mitt migrän. Hon var så kunnig och vettig, försiktig utan att vara mesig. Hon kände till att många med ME har behandlats med misstroende (och trodde det var slut på det, för nu VET man ju -- well...) och att många blir hjälpta av att sluta äta socker, gluten och mejeriprodukter.

Sen har jag några fler planer på behandlingar att prova, men vi nöjer oss så här. En dag i taget. En bra dag!

3 kommentarer:

Sara sa...

Sorg tar sådant på krafterna! Och att samtidigt sörja både den döde och för alla andras skull som också ska försöka överleva är en stor sak. Och så konfronteras man ju alltid med sin egen litenhet och dödlighet ... <3

Vad härligt att det vänder, jag såg just att det gjort det för en gemensam vän också. Det är underbart att få dela, för det betyder att det kanske gör det för mig med, och förresten kan nu få göra allt det jag vill så blir jag lite delaktig i alla fall ;-)

Jag vill också hacka i snön, men det verkar som att den kommer hinna smälta undan innan jag kommer ut och rör mig, så hacka lite åt mig är du snäll! Och så vill jag dika, det är nästan ännu bättre. Jag är helt övertygad om att vatten behöver hjälp för att rinna undan och att det är jag som ska göra det -hur ska det annars kunna bli några vårbäckar?

Såg en scilla i alla fall.

Anja Olergård sa...

Vad klok du är. Och ja, det för mycket för kroppen. Som frisk tänker man inte på hur jobbiga till synes små saker är. Jag fick mycket insikt, även om hela erfarenheten såklart inte var särskilt kul...

Jag använde husnyckeln idag och hackade lite hos grannen. Jag har fem steg till brevlådan och 10 till sophuset och jag tar mig en tur nästan varje day, i a f till brevlådan. Men vad säger du om dika?! Har aldrig hört talas om. Är stadsflicka får jag väl kontra med. Menman ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart...

Och vad är en scilla?

Sara sa...

Så är det verkligen, vårdikningen är det roligaste (tillomed roligare än vattenpölar!)

Scilla är de små blåa blommorna som fyller gräsmattorna från och med nu.