Det är svårt att inte låtsas om att världen rör sig kring min axel. Det senaste som drabbat mig är en förfärlig stöld. Man har stulit min horisont.
Från framsidan av vårt hus ser man ut över hela området. Bortom området ligger den vattensjuka ängen och sen, längre bort än man ser, motorvägen. Ofta har vi trolska dimmor på ängen, det mest sagolika jag sett. Nästan lika ofta är soluppgången rosa och andäktig.
Visserligen ser jag dessa syner genom det runda fönstret i vår ytterdörr bara för att jag inte har somnat än och morgonen stressar mig.
Men nu saknar jag den där stressen, älvdanserna och det rosa. De har nämligen snott min horisont, träd, buskar, äng och allt. De har smäckt upp hyreshus, de fräcka typerna.
Och jag som knappt varit tacksam för min horisont, nu saknar jag den nåt alldeles förfärligt.
1 kommentar:
Runt vad skulle vi vira världen, om inte våra egna axlar?
Självklart är det ett övertramt att smäcka upp hus på olämpliga platser! Nedanför vår gata fanns en gång en park och en mycket stor ödetomt där jag lekte en hel del när jag var liten (vi har tagit över mitt föräldrahem, så jag har liksom inte kommit längre i livet än till det här kvarteret). Nån gång på 80-talet byggde de en hoper pensionärslägenheter på ödetomten, men parken finns kvar. Det som tididgare var en gata mellan parken och tomten är nu en gångväg mellan husen. Jag har i alla år gått den vägen, det började jag med 1976 och tänker inte sluta trots att sura tanter kommer ut ocn hytter med näven och säger att det faktiskt är privat område och att jag kan gå parkvägen ett hundratal meter bort. Men jag var där först! Det är min väg sen innan de ens funderade på att bli pensionärer! Och den andra vägen är dessutom längre, vilket på sistone blivit en inte helt oviktig aspekt på det hela. Självklart är jag navet i den här lokala världen.
Skicka en kommentar