Jag tänkte sminka mig lite mer än med rouge och nåt på läpparna, men jag började med det, för det drar jag på mig ibland även till vardags, när jag minns det. Men sen inser jag att jag börjat i helt fel ordning. Fläker på foundation, pudrar lite här och var, mascara på ögonfransarna (först?!), tänker att det var nåt med ögonpennor, hittar en, lite för dåligt vässad, målar ändå, lite aj. Hittar nån applikator till ögonskuggan. Symmetri? Överkurs. Tar en brun penna till ögonbrynen. Bara halva behöver färg och fyllnad, men denna penna, som visst var en mjuk, pigmentrik kajal, målade istället tvåfilig asfalt över mitt vänstra öga. Jag inbillar mig att jag fixade det, eventuellt inte. Ja. Och sen sprang jag iväg, nej inte sprang, men jag såg pappa i bilen utanför (Mikael hade några av barnen på middag), och gick. Med en hårdsprejad lugg, men matchande rödvitprickig volangblus och rödvitrandiga strumpor.
Fick komplimanger av goa Johanna (gift med kusinen Stuffe) om att jag såg snygg ut, både i håret och övrigt. Kanske har jag aldrig smink på Apoteket och det är nog där vi har träffats på sistone. Men jag kan inte riktigt tro henne. Har hon sett mig med fettigt hår och naturellt ansikte så många gånger att jag till och med är fin i denna nybörjarsminking/inträdesprov till circusskolan? Kanske är denna självtvivlande känsla sprungen ur kraschdepressionen. Jag måste genast återgå till att vara snyggast, bäst och vackrast. Jag är i alla fall fetast. Och ni vet inte hur högt det smäller, ni små unga, framgångrila sylfider som ser jättebra ut på folks bröllopsfoton. Usch, panik. -- Stopp! Fel mode.
Störst, bäst och vackrast. Jäpp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar