Fukt

Igår var inte särskilt varm men så fuktigt att man försmäktade. Mitt halvtorra hår torkade inte på många timmar. Och jag hittade ingen luftfuktighet på smhi-appen så jag slängde den och laddade hem akkuweather för femtielfte gången. Jag återvänder alltid till den. Och det stod 100% luftfuktighet. Jawza, eller hur det nu stavas.

Idag är det bara 88% men det regnar å andra sidan. Säger appen, jag har inte tittat efter än.

Hur kan det vara mindre vattenmängd i luften när det regnar än när det är klart?

Mikael och jag kommer nog inte att sakna samtalsämnen i alla fall, när vi åker till Mjölby. Inte för att vi nånsin gör det.

Vilken dag

Alltså, vi fick storfrämmat idag och det var nice. Vissa saker var extra nice, som att lillprinsen frågat efter mig eftersom jag var i duschen när de kom. När jag väl gjorde mitt inträde i offentligheten gick han fram till sin mamma och viskade att jag hade fin klänning. Man dånar ju lite.

Men å andra sidan är Belle, en rödlätt bebis, brunare i hyn än jag.

Ups and downs, sånt är livet :)

Bästa Pinterest-nyheten

Har många gånger sett nåt jag gillar på Pinterest, men varit osäker på om den som pinnar det hittat det hos mig eller hos nån annan. Nu har de lagt till den uuuuuunderbara funktionerna att man får ett litet meddelande när man försöker pinna nåt och som säger ifrån att man har pinnat det förut. Har redan sett meddelandet två gånger :)

Rätt man på rätt plats?

Ja, eller rättare sagt fel kvinna på fel plats.

Asos hade denna anorektiska modell som ska sälja fläskepress-underkläder: Magic slim body. Inte ens jag går på den.

Jag vet inte hur man gör!

Jag har gått genom mitt liv och tyckt väldigt bra om mig själv. Förutom kanske i tonåren när jag var osäker, men vem är inte det. Men även då hade jag en känsla i botten av allt tonårskrafs som sa att om alla andra inte diggade mig så var det dem det var fel på, inte mig.

Mamma har också sagt, genom åren, att hon tycker bättre om sig själv ju äldre hon blir, eller kanske sa hon att hon bryr sig mindre om vad andra tycker, med åldern. Jag hade redan märkt att hon hade rätt.

Så hur kommer det sig då att jag är 43 och har en livskris? Att jag inte vet vem jag är (oj, jag började gråta när jag skrev det. Det var nog mer sant än jag visste om!). Nån ME-person sa på fejan nåt i stil med att hon älskade att spela tennis, men räknar inte med att nånsin kunna göra det igen. Är hon då en person som älskar tennis, eller är hon något annat?

Jag tyckte det var klokt, och kanske slog det an en sträng i mig. Jag har alltid vetat vem jag var, alltid varit förtjust i mig själv, trivts, men nu är jag villrådig. Jag tror inte jag älskar mig själv för att jag inte vet vem jag ska älska. Allt jag definierade mig som - älskar musik, böcker, resor, kläder, inredning, är intellektuell, kvick, empatisk, pålitlig, duglig, omtänksam, snygg, ett catch på alla sätt och vis, ja, den personen finns inte. Nu är jag en person som gråter för ingenting, får ont av att ligga i soffan, och dagligen tvivlar på sin mans kärlek på grund av egna nojor och kanske en släng depression. Eftersom jag vet att han är smart och jag inte hittar nåt hos mig själv att älska, så tror jag det är en tidsfråga tills han också kommer på det. Att jag bara är ett enda stort, sjukt merarbete.

Hjälp vad deppigt. Fyllde i några papper inför läkarbesöket i Mjölby på onsdag,(det var i juli, inlägget är lite efter, men fortsätt läsa får ni se.) och det stod nåt om ifall man upplever känslor av värdelöshet. OM!!!!! Jag äter ju redan maxdosen av Cymbalta för sömnen och smärtan, så då borde jag väl inte vara deprimerad? Är jag deprimerad eller är jag bara i en livskris?

Det är inte lätt heller att tänka på nåt roligt för att göra sig glad. Alla aktiviteter jag förr gjorde för att belöna eller trösta mig, är för jobbiga nu, och också förknippade med en känsla av sorg och förlust. Jag ser ju på ett sätt jättemycket fram mot sommarens stora event, bröllop i familjen med alla syskon på samma plats, på samma gång. Sen far en tillbaka till USA och en flyttar till Kina. Och Beth å bebisarna i magen får stanna hemma, men Bella och Mia ska jag få träffa, för andra gången på 4 1/2 år. Ser nåt så gruvligt fram mot både syskonen och syskonbarnen och bröllopet, och Ruth är underbar så hon få mer än gärna bli min syster, inte bara min sister-in-law. Men på samma gång önskar jag den veckan dit pepparn växer. Jag kommer ha det superjobbigt då, och länge efteråt. Så jag ser fram mot den veckan som man ser fram mot tortyr. Jätteschizo, jag vet.

---------------------
Okej, det här supermegadeppiga låg i Utkast. Tänk att jag kände så i juli. Men det gör jag inte nu. Jag tror jag har sörjt färdigt den jag ville vara och har blivit en ny. Och hon duger också. Hennes jobb är att ta det lugnt, röra sig långsamt, aldrig bli andfådd. Och det är ett heltidsarbete, ska ni veta. Blir andfådd bara av att ta på mig pyjamasen och lägga mig i sängen. Men jag arbetar på det, mycket för Mikaels skull. Han behöver se nån sorts framgång i mitt mående, eller rättare sagt i mitt hanterande av mitt mående.

Sen har jag även det otvivelaktiga nöjet att vara så kär i Mikael som jag bara kan. Älska honom i nöd och lust och for better och for worse (fast inte tills döden skiljer oss åt, nej, vårt band är oförgängligt). Göra hans liv lyckligare och bättre för att jag finns i hans.

Sen är det också mitt jobb att se till att Mikael kan vara en sån bra pappa han kan, och att jag kan bidra till hans barns mognad, insikt, glädje, stolthet, rättrådighet, tröst,  framgång. Och om det störta jag kan göra på den fronten en dag, eller två, är att äta upp de godaste bullarna som nånsin kommit innanför vår tröskel, så må det väl vara hänt... Fast jag ska verkligen försöka gå ner i vikt. Inte bara för att jag ska kunna se fin ut på folks bröllop utan för att jag vill må bättre. Bara gallan försvinner kan jag gå från gallstensvänlig kost till viktnedgångsvänlig kost. Fråga min Mikael om han redan har gått ner 15 kg!

Och mitt jobb är att alltid drömma lite, att spara filer på datorn med saker jag längtar efter att göra när jag blir frisk.

Och när jag blir frisk, då är mitt jobb att göra skillnad i världen. Det är det väl nu också, fast världen i princip är Ribby Allé. Men ju större den blir, desto fler människor kan man påverka, glädja. Kanske inte ska önska mig en stor värld. Har inte lärt mig sköta den lilla än.

Men jag är inte en som gillade musik, böcker, inredning, färger, mode, att sy. Jag är en som tränar sig på att leva, gott för andra, och gott mot mig själv. Jag tror jag vill bli lite mer hjärta, nu när hjärnan inte tar så mycket plats längre. Jag har ju lite folk att ta efter. Puss på er!

Och tack för att ni har hjälpt mig igenom dödsångest och identitetskris. Jag ska försöka sluta vara så besvärlig nu :)

Ellen, går det såhär då?

"Is Your Battery Half Full or Half Empty? - Cheezburger" http://feedly.com/k/162pNc0

Fortfarande?

Himla luntare.

Får kanske flytta tillbaka blommorna.

Lite uppjagad blev jag

Hade ätit flingor till kvällsmat och skrivit nåt mail. Hade börjat min mentala sängdagsrutin, som tar några timmar tills jag kan somna. Kände en lukt men inte förrän efter  någon minut reagerade jag på att det var en konstig lukt, det luktade nämligen eld klockan halv tre på natten. Ingen borde grilla då.

Öppnade ytterdörren och lukten blev starkare. Samma på baksidan. Ingen eld syntes dock, eller ens flammande ljus bakom husen. Vad gör man? Man kan ju inte ringa brandkåren och säga att det luktar eld. Eller kan man?

Jag läste på de tio första resultaten på När ska man ringa brandkåren. Men det stod inget om att ringa och varna för lukter.

Hur som helst tycker jag inte om att ringa 112. Det är aldrig goda nyheter. Och jag börjar tänka på andra saker som hänt i samband med 112 och fast Mikael sover sött så blir jag stressad. Det kan ju förresten vara en bil som brinner på motorvägen, den är ju inom lukthåll även om den inte är inom synhåll.

Usch, jag mår inte bra. När vi hade varit på Ullared med Ellen och kom till en bilolycka blev jag alldeles hispig och grät i timmar efteråt. Känner mig likadan nu. Onormalt uppjagad. Men sen sist har jag lärt mig att det är nåt med adrenalinpåslaget som det är fel på, fight and flight stängs inte av. Och den här gången känner jag verkligen så. Fastän det är minst en halvtimme sen jag tänkte ut logiskt vad jag skulle göra (öppna och lukta mera om en stund och då kunna släppa det) så är jag helt uppjagad fortfarande. Hjärtat slår som en hackspett, jag är helt darrig och spänd som en fiolsträng.

Somna? Jag får börja om. Vet dock inte hur jag ska få stopp på kroppen. Det är dock tröstande att veta att jag inte är fjantig utan att det är någon spak som pekar fel i min hjärna.

Det borde hursomhelst vara eldningsförbud på natten.

Inte idag, inte

Idag kan inget störa mig. Inte att jag inte orkade tvätta håret eller sminka mig lite, inte att jag i princip bara orkade hjälpa Mikael med en tiondel av middagen (men blåbärsmilkshaken blev god!), inte att allt jag orkade av efterarbete var att fylla på sköljmedel och diskpulver i maskinen och trycka på knappen, inte att jag var så trög i huvudet att jag knappt ens i slutet av spelet hade lyckats förstå reglerna, inte att jag var så snurrig att jag inte kom ihåg att fråga blåbärscornelia hur semesterresan varit, nej inte ens att födelsedagsbuketterna fortfarande är så fräscha att jag har fått flytta två av dem med liljor i till matbordet för jag får huvudvärk om de står bredvid mig på soffbordet. Nej, inte ens en sån grej stör mig en dag som denna. Ni förstår att jag har det där med positiv attityd helt under kontroll. Om inte ens blomdoft stör mig, alltså.

Sovit färdigt?

Vaknar exakt när sömnpillret gått ur kroppen, fast jag borde sova sex timmar till. Skumt. Varför hör jag Mikael? Sticker fingrarna i örondn, tomt. Har glömt öronpropparna. Jaha, då blir det att ta ett sömnpiller till och somna om.

Middagsgäster

Jag tänkte ha en middagsbjudning som de har på TV med sommarpratarna. Fast att alla fick skriva nåt lite mindre seriöst, omfångsmässigt sett, men som introduktion till personen. Och sen skulle man sitta vid ett runt bord och äta gudomligt god mat och prata intressant utan att ha ME. Jag väljer gäster, tre herrar och tre damer. Fy, det är svårt, jag känner inte folk och är värdelös på kändisar. Men jag tror att det skulle vara intressant att komma under ytan på Carla Sarkozy, och drottning Elizabeth, om hon nu skulle sitta och samtala på det viset. Sist men inte minst Sheri Dew, högdjur på ett förlag men allt annat än feminist, trots att hon är ensamstående med framgångsrik karriär.

Tre män. Nelson Mandela,, fast han är sjuk och fyllde 95 i veckan. Sen skulle jag vilja bilda mig en egen uppfattning om han som inte vann presidentvalet mot Obama, Mitt Romney. Är han kunnig, smart, klarsynt, eller behöver man bara vara rik och charmerande för att bli president? Sen skulle jag avsluta med en Nobelpristagare i litteratur, antagligen Mario Vargas Llosa. Var lite sugen på Hans Roslund också, men det får bli nästa gång.

Detta är bara första middagen av många. I mitt nya hus får vi bra plats vit matbordet, fast jag hade tänkt fyrkantigt, inte runt. Kanske får ändra mig på den fronten.

Vem vill du ha middag med? Levande, mer eller mindre kända kör vi på idag.

Hur man gör bort folk

När vi kom in på restaurangen idag sa Mikael att vi hade beställt buffe, alltså med betoningen på u och ä istället får långt e i slutet. Den ena servitrisen rättade honom då och sa buffé, och kom eventuellt på sen att han hade vetat det...

Jag kom då på att jag skulle fråga dem som är i dryckesbranschen hur de uttalar frappé. Ett snabbt och säkert frappe kom, alltså med betoningen på a och ä istället för långt e. Jag, eller Mikael, vi är lite besserwissrar bägge två så jag minns inte vem av oss som sa det, förmodligen jag eftersom det blev lite pinsamt, sa då att de säger så på TV men det är ju en accent på é:et och borde heta frappé precis som det heter buffé. Båda blev tysta och kände sig nog lite bortgjorda, fast det inte varit nåns mening. Men vi kan bara prata med lärde män på latin tydligen...

Men nu har det i alla fall blivit två läger, frappe eller frappé. 2-3 står det hittills, med den tredje rösten dessutom en auktoritet från tv-reklamen... Vems lag hejar ni på? (Och jag förstår att det egentligen inte går att svara frappe, nu när jag förklarat att det är fel...)

Födelsedagsmiddag

Ni som är från den här sidan stan (som om det bara finns en enda stad och det är Stockholm! Ursäkta klavertrampet) och längtar efter en utflykt kan gärna åka till Sundby gård. Det ligger om man åker från Jordbro till Huddinge, strax efter en minigolfbana, och området alldeles nära heter visst Gladö kvarn. Det bästa med stället är utsikten. Man kan nästan äta vilken mat som helst med sån utsikt. En hel sjö! Och de har byggt restaurangen så den sticker ut ovanför vattnet som alltså är rakt nedanför en. Och så finns där några jollar som man kan hyra, en flytande flotte med motor och ratt, och så en sandstrand och brygga. Hela området har flera gamla hus, varav nåt eventuellt är ett museum.

Vi hade beställt grillbuffe idag. Mmmmm! Potatissallad såklart, tomatsallad, rödbetssallad, couscoussallad, ceasarsallad,  grillade grönsaker, coleslaw, hummus, tabbouleh, bröd såklart, foliepaket med lax och nåt, revben, fläsk och nöt, lammfärsbiffar, små grillade färskpotatisar, små majskolvsbitar. Jag har nog glömt en del, jo, en matpaj med västerbottenost och en dragonröra. Det blev tyvärr bara en tallrik kallt och en tallrik varmt men bara för att magen sa stopp.

Jag upptäckte också hur konstig min man är. Eller jag. När jag äter buffemat smakar jag en liten tugga på allt, rangordnar sedan, äter upp det minst goda först och sparar det godaste till sist. Jag känner min smak rätt bra så av de kalla rätterna såg grillade grönsaker och ceasarsallad godast ut, och det var de också, tätt följda av pajen. Vad det gäller det varma såg jag att fisken och majsen skulle vara godast. Köttbitarna var inte väldigt imponerande, men helt ok. Och det fanns ju så man dånade av glädje trots att köttet inte var oxfilé, som en tioårig gäst kallade det.

Mikael beställde en flaska vin (sans serif eller vad det heter) som var så god till maten men som vi egentligen inte begrep oss på. Jag fick en cola i förebyggande syfte, och drack upp halva när jag fått hostanfall (är det väldigt svårt att svälja rätt eller? Jag tycker jag hostar i maten var och varannan dag) och migränhuvudet gick i bitar.

Det var dessutom kallt idag. Men jag återfick snart fattningen och blev egentligen lättad, och kom på att jag visst kunde ha kjol, och pälsade på mig ett par nätstrumpbyxor och kofta över blusen. Strumporna är beige så de är rätt mesiga, men jag fick mig en komplimang. Tur att han gillade det, med högklackat å allt. Men han körde så nära det gick, vi behövde inte sitta och vänta på att beställa, och musiken var bra (Cullum och Buble och nåt övrigt feltramp) och tystlåten, restaurangen var bara halvfull och sorlet var knappt ens ett minimum. Och så hörde man vågskvalpet nedanför genom de halvöppna rutorna. Och inte en mygga!

Dessutom hade jag gjort i ordning håret noggrannare än på evigheter (tog hela 8 minuter) och så hade jag både mascara och foundation, rättare sagt en ny bb cream, och allt vad det nu heter, tre färgers ögonskugga bland annat. Om den vita highlightern nu räknas som ögonskugga. Sminkningen tog nog 7 minuter, men mest för att jag har blivit så ovan att jag fick tänka efter mellan varje steg. Efteråt köpte vi mjukglass och sen har jag legat i soffan och darrat resten av kvällen, men jag har ingen feber. Är så grymt lycklig att jag klarade det och att det gick så bra. Och att jag var klok och lät bli att duscha för det är så jobbigt att jag nog inte hade orkat nåt efter det då. Jag begriper inte vad det är med just duscha. Kanske att man använder armarna så mycket, och faktiskt rör hela kroppen åt det hållet där tvålhanden är. Jaja, jag är en läskig gammal tand som inte duschar ordentligt före dejten.

Men jag hade i alla fall nätstrumpor, högklackat och smink.

Och jag är nästan människa fortfarande.

Sån generositet gillar jag

"The Mom of This Cancer Patient Asks for a Pizza, the Internet Delivers an Entire Party" http://feedly.com/k/16Jz9Zd

Kejsarens nya kläder

"When You Think About It, Statues Are Just Rocks" http://feedly.com/k/1dFaNDP

Hurra för idag

Vilken dag! Nybakade källarfranska till frukost, efter en härlig sommardusch och lite smink i ansiktet. Blommor, hela soffbordet fullt, vissa blad förvillande lika hundralappar! Kort med äkta kärleksförklaringar som rör mig, omtänksamma presenter, alltifrån ett äkta smycke till en flaska såpbubblor (Mikael känner mig). Recepttidning, massiv gräddtårta, sällskap, städad lägenhet, långdistansfika på bild. Dessutom så många underbara, varma, överraskande, omtänksamma sms, mail och meddelanden på facebook att det tog mig timmar att läsa alla och tacka. Dessutom inte ett enda telefonsamtal, vilket jag är så tacksam för. Jag är inte så bra än att jag orkar det på samma dag som det andra. Och så har jag fått en väska, och foton på syskonbarnen som väger ett pound each, och en rolig historia om vad Mia sa (en annan gång), samt löfte om postpaket och även om det "bara" är ett paket Läkerol är det så överraskande generöst att jag kommer att lipa av rördhet om jag blir för trött, vilket är närsomhelst. Fast läkerolen är inte bättre än nåt annat, allting med idag var så MAKALÖST. Jag känner mig så älskad, uppskattad, tänkt på, ja, underbar faktiskt. Det hjälpte också att jag hade ett armband på mig, lite smink, klänning. Det här var en sån fantastisk dag. Och fast jag inte somnade förrän halv åtta eller nåt, och trots att jag är allergisk i hela ansiktet (kan inte motstå nektarinerna), så väger det lätt mot allt det fantastiska idag. Har haft lite motvind på sistone, så att bli så överöst av kärlek och lycka idag var så skönt. Behövde inte kämpa för att känna mig glad, utan det fanns bokstavligen hundra saker som gladde mig idag. Så fantastiskt, så välsignat. Idag är en bra dag att vara jag.

And please, use Google Translate to receive my heartfelt thanks to each and every one of you who made this day great!

Jag älskar er!

Drömhus

Jag har typ två dussin anslagstavlor på Pinterest och sånär som på musik och böcker så har jag väl täckt de flesta av mina intresseområden.

Min senaste board heter Drömhus. Jag har redan sett ut tomten, har jag sagt det? Bara ett stenkast härifrån, på väg in mot Blåkulla som är ett ridställe, inte en häxboning. Kan inget om tomter och begriper inte hur stor denna är, men den är en ödetomt med massa uppvuxna träd och buskar. Inkilad mellan en y-korsning till Blåkulla på ena sidan och andra ändan av fem nybyggda villor på andra sidan. Typ, det är en perpendicular väg med det nybyggda och sen en motsvarande ett radhus stor tom plätt innan vårt snårområde börjar. Tomten är vad jag vet inte ens till salu och Mikael är inte särskilt intresserad av att bygga en villa som han sen får ta hand om själv.

Men på Pinterest, där drömhuset börjar frodas, är detta en trävilla med glasveranda för frukostar. Köket är ett ljust lantkök med rejält med skåp men bara ett litet runt matbord med plats för 2-4 pers. På nåt sätt är det öppet mot vardagsrummet där det finns ett massivt bord med plats för fyra på varje långsida, och två på kortsidorna om det kniper. Inga barn väger nu över 100 kg vilket är maxvikten på fällstolarna vi har som reserv, men det vore trevligare med riktig sittplats till alla.

Sen står det två ljusa Oxford-soffor mitt emot varandra samt två plus två fåtöljer på andra ledden. Ett fyrkantigt, lågt bord står i mitten. På väggen bakom de ena fåtöljerna hänger en TV. Nånstans finns bokhyllor som inte är smockfulla utan vackert fyllda, kanske också med nån och annan snygg pryl. Piano gör jag mig inte längre några fantasier om att ha och använda. Om Mikael vill (jag hörde honom spela härom dagen men det var första gången på nåt år) så visst.

Glasverandan kan med fördel vara samma som sittplatsen i köket. Men inte långt att gå med dukning.

Sen ska vi ha ett sovrum där man kan gå bredvid sin säng framifrån och inte bara vänd åt sidan. Vi har inte planerat att växa, men redan nu är våra rumpor generösare tilltagna än sovrummet, om man har en enååttisäng, vilket vi har. Det får gärna finnas plats för en skön läsfåtölj och en bokhylla. Tvekar om TV. Det vore lyxigt med två, men vi krockar sällan med programkraven.

Sen ska vi bara ha ett badrum på 40 kvadrat också. Dusch med glasvägg så man inte anfalls av kallt, blött, plastigt duschdraperi. Räcker med ett handfat, vi har så olika tider. En bidé vore kul. Sen ett rejält badkar med strålning så man kan bli masserad hemma. Och tjocka handdukar som alltid matchar. Och grymt med förvaring.

Sen en tvättavdelning med tvättmaskin, torktumlare, strykbräda och plats att hänga saker i midjehöjd. Dessutom en stång med galgar för tork av skjortor mm. Det ska finnas ett väggsystem med kuber, kanske sex st med två i höjd men bara till bekväm nåhöjd, där det ska stå markerat på varje utdragbar kub t ex vit 40. Ni hajar, här ska smutstvätten slängas bland sina gelikar direkt.

Och bredvid tvättdelen finns garderobsdelen. Så att man kan stoppa in kläderna i sina hyllor redan i tvättrummet! Ordentligt med plats för vikta plagg, för hängande, för skor, för scarfar, slipsar, smycken, handväskor. Och detta bredvid sovrummet.

Kanske kan man ha en gästtoa vid entrén också. Där ska det finnas en stol att sitta på när man skör skor, samt garderobsplats för övriga årstiders ytterkläder, och en byrå för halsdukar å vantar.

Sen hade jag egentligen varit nöjd så, om jag var tvungen. Men det är jag ju inte. Så då vill jag ha två rum till, varsitt arbetsrum eller om mitt rum ska kallas bibliotek. Fast jag vill ha arbetsyta för symaskin och korttillverkning också, och förvaring för attiraljer som hör till. Jag drömmer om att orka sy och pyssla lite, men bara om grejerna redan står framme.

Vi kanske kan ha ett rum med bokhyllor på hjul som på Universitetsbiblioteket. Där kan vi förvara sånt vi vill ha kvar men inte titta på jämt, och så kan man komma åt rätt hylla genom att rulla undan de bredvid. Och så stänger man bara dörren sen, så man slipper se det, även om det såklart ska vara ordning där. Men hur snyggt är det med gamla fotoalbum och Mikaels jobbpärmar som jag tror han måste spara i tio år.

Det var inomhus. Jag är inte säker på om jag kommer att orka med färger eller om det som nu bara blir vitt med beige och grå och naturmaterial. Vill gärna ha feta lister och kristallkronor i alla fall.

Sen kan jag tänka mig att ha en friggebod att förvara resväskor och sovsäckar i. Och inne i huset ska det finnas bra med plats åt glödlampor, batterier, tidningar, tomflaskor. Ett walk-in skafferi vore suveränt.

Utomhus ska det finnas en hammock, vilstolar med parasoll och gräsplan för kubb. Jag tror jag helst äter inomhus med tanke på flygfän, så kanske inte nån stor matplatsgrupp. Däremot en pool. Och det behöver bara vara en modell stor uppblåsbar.

Givetvis vore det fantastiskt med ett grönsaksland, bärodling, örter. Syrener. Rhododendron. Fläder! Rabatter. Men natur snarare än arkitektur om ni fattar. Inte en förfallen trädgårdstomt utan en äkta naturtomt, delvis i alla fall. Och med en gunga och en flaggstång och vackra stilleben på stubbar.

Det blir fina grejer, det! Välkomna. Förresten vore det trevligt med gästrum också, en nättare dubbelsäng, byrå, klädskåp, liten hylla med lektyr, och ett handdukspaket omknutet med sidenband. Och ett litet kit med handgjord tvål och små miniflaskor med schampoo och cremer. Mmm. Men det får nog bli kombinerat med gästtoan, för 2 1/2 badrum i ett hus för två personer känns lite väl ... amerikanskt överdrivet.

Man kan köpa en tomt på Muskö för 500 000:-. Men då tillkommer kostnad för brunn å sånt. Och själva huset. Och så ligger det så grymt fel till om det ligger på Muskö jämfört med "min" tomt med gångavstånd/elmopedavstånd till det mesta nödvändiga. På Muskö finns det nog bara tystnad tror jag, och även om det visserligen är åtråvärd valuta i min plånbok så räcker det inte.

Men ni är hur som helst hjärtligt välkomna när som.

Samma rubrik som alltid?

Vickans avslöjande outfit i St Tropez

Det är Sofis mode på Aftonbladet som kommer med denna sensationella rubrik.

Och jag frågar mig om det nånsin har funnits en annan rubrik som involverar den så kallade Vickan? Är inte det enda hon är känd för att visa sig i bikini på stranden i franska Rivieran? Ofta under Cannesfestivalen men tydligen också i miniklänning i Troppan på väg till en yacht?


Fattar inte varför jag läser skräpet, och varför jag upprörs. Ifall man stör sig på nåt ska man ignorera det.

[Kniper igen munnen]

Stripper heels

I bloggen Fashionista (och jag ber om ursäkt om länken inte stämmer, jag hittade på en trolig adress bara...) stod det att Helen Mirren hade på sig stripper heels. Jag blev så glad för det ordet. Jag har saknat det i tjugo år! Kallade det för prostitutionsskor en gång men det rullar inte så bra på tungan.

Tro nu inte att jag är emot högklackat. Nej, jag älskar höga, smäckra klackar och har tio par i garderoben. Tio par som jag inte har använt på 1-2 år (förutom mina läckra lacksandaler i den där mörkcerisa älsklingsfärgen jag hade på bröllopet. Dem har jag haft en gång i år och det gick illa) men inte har hjärta att skiljas från. Ska sälja dem på tradera, de förtjänar att få nya ägare som behandlar dem väl. Är så grymt sugen på att ha mina smalremmade bruna wedgesandaler på mig när M ska ta mig ut på födelsedagsmiddag. Jag besinnar mig nog. Idag har jag fått ont i benen av att sitta i soffan istället för ligga, så jag hoppas jag minns det sen. Förresten hade jag högklackat när vi firade min 40-årsdag på Sundby gård. Nån hade stängt grinden för bilar så vi fick gå sista biten. På den tiden kunde jag gå lite, fast en promenad i klackar var inte angenämt. När jag tittade på fötterna efter roddturen (och ja, se mig framför er i kjol och hjärntrött och med fotsulor som var helt uppsvullna i de stackars klackarna, så ser ni ett stort underverk att jag inte stod i spagat när jag klev i och ur båten). Var var jag? Uppsvullna trampdynor ja, så illa har jag aldrig haft det, och då har jag ändå varit storfotad och fåfäng sedan jag var 14. Så det blir nog plattfot på dejten.

Och det jag skulle säga är att det är en tunn linje mellan högklackat och fnaskklackat, om man säger så.

Aint nobody got time for dat

Källa: Martha Stewart

Jag har nåt på g

Ni vet när man var tio och fick kedjebrev som man skulle skriva av och ge till tio kompisar. Ja, nuförtiden finns de också, men handlar om ... ja, de orden kanske jag inte ska skriva här så min blogg förknippas med hängbuk fast en annan kroppsdel.

Hur som helst, jag är liksom inne på nåt känner jag, ni vet sådär som man vet när man håller på med nåt riktigt bra, snudd på genialiskt. Det är nåt med kedjebrev, fast med riktiga grejer i breven. Typ att man skickar en barnvakt (är inte jätteintresserad av just det), en tusing, en burk smärtstillande, en diamant eller så. En bok funkar inte, jag skickade en och fick bara en tillbaka.

Men jag känner verkligen att jag har nåt här, jag är på randen av mitt genombrott. Det luktar succé lång väg!

Dagens näst bästa tidningsrubrik

George Clooney singel -- igen

Jag tar honom gärna, fast kanske mest i 2D. Han är säkert hemskt stroppig och inte intresserad av en 43-årig styvmormor med dubbelhaka och elmoped. Och ifall han inte vill ha mig, vill jag inte ha honom.

Tur att jag inte vill byta ut den modellen jag har.

Dagens bästa tidningsrubrik

Läst nyss på Aftonbladet:

"Justin Bieber har fastnat i vinkelvolten."

Sug på den, SFI-lärare!

Livsinställning

Jag har alltid varit positiv, glad, optimistisk, förtröstansfull. Att viktiga saker kan gå ordentligt åt skogen och göra människor riktigt riktigt olyckliga var inte nåt som fanns i min världsbild förrän jag blev sjuk och inte blev frisk, och när min brors äktenskap rasade. Sen rasade ett till, för en annan familjemedlem, sen dog min systers man. Nu är jag akut medveten om att minsta lilla lycka kan vara borta imorgon. Man kan och ska inte ta nåt för givet. Pussas som om varje var den sista...

Men att snarare vänta sig att inget ska gå bra, med förklaringen att då blir besvikelsen i alla fall ingen överraskning, det tror jag inte på. Jag tar hellre ut glädjen i förskott, och blev det inget så har jag ändå fått njuta det en gång. Det är därför jag börjar med födelsedagspresenter en månad i förväg, eftersom att se fram emot är lika viktigt för mig som att få det. Det där knappa året vi var förlovade var just så, en present jag visste att jag skulle få och som jag såg fram mot. Men jag var faktiskt också nöjd med att längta, i alla fall nu när jag beskriver det i efterhand...

Min optimism har fått sina törnar. Till exempel vet jag inte om jag ska tro att jag kommer sluta bli sämre och istället bättre. Därför tror jag snarare på nån ny medicin de inte har haft förut. Men man kan ju aldrig veta. Jag är försiktigt hoppfull vad gäller ME:n.

Beviset på min ibland av livet manglade men ändock sanna natur kommer här:

Vi hade älsklingsjonte här. Så trevlig och go. Alla vill ha grädde till glassen med hallonsås. Ingen orkar vispa. Jag reser mig i kärleksattest och tar fram visp, vispar, bytta. Grädde. Utgångsdatum 27 juni. Men det var väl inte så längesen? Och förpackningen är ju oöppnad. Men nej, den hade avvikit, om man kallar det så.

Men vi har ju resurser, så jag öppnade den andra grädden, 28:e, bättre i a f. Skruvkork, dem har jag respekt för. Luktade, inget, smakade, liten liten hint av surt bara.

Men...

Där åkte även den andra grädden i slasken. Vad säger detta? Att vi hemmmmskt gärna ville ha grädde (det var så lite glass, särskilt när jag tappat en del på golvet)? Kanske. Men framförallt att jag inte bara tittar på datumen och slänger saker utan in i det sista, förbi tio deciliter utgångna mejeriprodukter, på fullt allvar tror att vi kan få lite grädde ändå. Den var inte så gammal.

Min man brukar ropa överfall och mord när jag röjer i matlagningen med utgångna varor. Jag använder näsan och ögonen som datum. Han har jobbat i vården och är lite striktare med att inte stoppa gamla giftiga saker i folk. Så när jag tar nån gammal creme fraiche som är öppnad,  mögelfri, smakar gott och Mikael inte ser burken, då går det fint.

Men idag var inte ens min sedvanliga mejeripositivitet nog. En liter down the drainň. Det är för att jag inte vågat äta pannkakor (ägg) så då går inte grädden åt. Vi får se hur det går med den här olidligt spännande romanen. Jag skulle gärna hyra din skrivstuga, Sara! Eller är kruxet att man bara kan skriva tills laptopens batteri dör?

Mitt krux och det behöver inte påpekas ofta, är en viss kognitiv svikt. Idag har jag vid flera tillfällen inte förstått frågor som folk ställt mig. Men här sitter -- ligger jag i min ensamhet -- tillsammans med min sovande man, blev nåt alls ens rätt där eller?? Och då förstår jag i alla fall ibland vad jag säger. Gott så.

Kramar, alla!

Sammanhållning

Jag har träffat min brors tvillingflickor när de var sex månader. Det var för fyra år sen. Det är skandalöst dåligt. Men mina syskon och pappa har varit och hälsat på dem flera gånger. Sånt kan inte mamma och jag göra, jag orkar ju knappt åka så långt som till Ica Maxi. Därför var jag såååå glad när senaste barnbarnet kom hit och jag fick träffa henne och hela hennes trevliga familj. Men ni fattar att jag ser nåt så vaaaaansinnigt mycket fram mot att träffa brorsan, Bella och Mia. Är jag lite känslig en dag börjar jag gråta av det. Jag är så rädd att de ska tycka om mig minst, för att jag kommer att orka leka med dem minst. Och de känner redan de andra. Jag tränar mig redan nu på att inte ta det personligt.

Men så tänker jag på barnbarnsbesöket. Sötis somnade i min famn. Och Neo ville både kasta boll och leka affär och hundra fler lekar. Han tyckte inte mindre om mig för att jag inte har hälsat på hemma hos honom, eller att jag måste gå in efter två minuter. Han tar inte min sjukdom som nåt som har med min kärlek för honom att göra. På samma sätt har han inte en särskild känsla som gäller mig som är sjuk. Han bara gillar mig. Varför är jag så rädd att inte duga? Man blir inte omtyckt för det man gör eller köper, utan för den man är. Kanske kommer tvillingarna att tycka om mig också, fast jag inte hälsat på dem hemma och bara orkar leka två minuter. Barn kanske är såna, att man duger som man är. Innan vi har lärt dem vår vuxna skit. Usch. Tänk om jag alltid var såhär klok!

En bra dag, considering

Idag har jag varken vält nåt, krossat nåt eller förstört nåt. Fast när jag tappade en skiva lagomsmält glass (vad konstigt det låter, men det är väl skivor man skär ett halvliterspaket i??) på golvet, splatt,  fick jag inte vara med och hjälpa till längre. Klokt så.

Det här är min deckarvecka. Allt jag gör lämnar spännande dropplika spår.

Dagens uppmuntran...

...kom från Facebook:

DU ÄR VACKER!
Gå ner 4 kg i veckan med ...

Nästan osannolikt.

Fast dagens allra bästa uppmuntran på det planet är när pappas kommentar från förra veckan börjar sjunka in. Han frågade om jag gått ner i vikt och fick helt oförtjänat ett gapskratt till svar. Men nu börjar jag misstänka att han hade lite rätt. Jag känner nämligen midjan när jag sätter händerna i midjan sådär som tonåringar gör. Fast jag himlar inte med ögonen på samma gång och säger inte Meh! Nej, jag garvar bara min farsa i ansiktet när han ger mig en äkta komplimang. Ska försöka komma ihåg att be om ursäkt för det och istället tacka honom.

Smart idé

Tänk att köpa några random grejer på loppis, gärna saker man gillar att använda (älskar den gamla kameran!), och spraymåla dem i en gemensam nyans och använda i inredningen. Nu har vi ju fler böcker än vad som får plats i våra bokhyllor, men jag har en känsla av att det kunde bli jättecoolt.

http://www.babble.com/crafts-activities/21-budget-spray-paint-ideas/colorful-tsotchkes/

Folk! Mållös.

http://lilluna.com/wp-content/uploads/2014/05/Out-of-this-world-White-Chocolate-Lemon-Bread-Recipe-bread.jpg

Såg en god citronsockerkaka på pinterest. Med vit choklad. Skulle kolla receptet innan jag pinnade den. Är så irriterande nämligen när folk pinnar tomma länkar.

Jag trodde jag skulle hitta ett vanligt kakrecept med citron i, vita chocolate chips i och glasyr på (vi talar ju jänkare, så glasyr är ett måste). Men nejdå. Jag hittar en lång harang om att personen inte kan baka med jäst (vilken sockerkaka har jäst i?!) men att mamman nu äntligen hittat ett recept utan jäst. Det är makens favorite bread. Hoppas inte de menar att de äter det till frukost bara för att de kallar det för bread och/eller loaf...

Men så skrollar jag ner till receptet och de första ingredienserna är 1) citronkakemix, och 2) vit chokladpuddingmix.

Kallas det verkligen att baka?!

P.S. På Martha Stewart finns det recept på vispad grädde.

Ifall ni vill ha till er hembakade kaka.

Det var det det!

Har idag bara vält ner en kruka som gick i bitar.

Men det finns tid kvar.

Påverkad. Bestämma själv!

Sovit dåligt två nätter i rad. För kort, jobbiga drömmar, mycket vakentid. Jag blir så trött och sur då.

Att jämföra med två nätter tidigare i veckan, när jag sov närmare tolv timmars drömångestfri sömn. Var på supergott humör, tänkte ut små saker att göra hemma, som jag orkade.

Nu ligger jag och är småsur i sängen, barnljud utanför irriterar och stör mig, tv-ljudet överfaller mig fast M har låååågt, kroppen gör ont, huvudet dunkar, jag orkar med nöd och näppe hålla telefonen och slösurfa.

Det värsta är att jag känner mig så maktlös. Vill vara söt och glad, inte sur och överkänslighet. Men det är övermäktigt om jag inte sover. Och HUVUDVÄRKEN!

En del säger att deras sömn blir bättre med LDN (medicinen jag hoppas att specialisten i Mjölby skriver ut när jag ska dit 31 juli) så jag hoooooooooppas. Men det är farligt att hoppas. Jag vill inte bli ledsen och besviken.

Vi får se. Antagligen kommer jag att känna mig utvilad efter galloperationen i a f, även om att sova en natt på sjukhus efteråt INTE lockar mig alls. Kan knappt sova på tyst och bekvämt hotellrum med Mikael bredvid mig. Ett fyrabäddsrum med personal och provtagningar låter förfärligt, ärligt talat. Önskar jag fick komma hem med en gång. Det kanske går att diskutera.

Fast just idag ska inget diskuteras. Idag är allt pest. Ge mig lite tiopental!!

Rent golv i a f

Tur att jag hade spillt massa vatten på golvet när jag stoppade in fem saker i diskmaskinen. För då var golvet både torrt och rent på det stället jag tappade mackan en minut senare.

Vet knappt om jag vågar anförtro mig med nåt flytande. Det finns både mobiltelefoner och fjärrkontroller inom en meters avstånd från min kopp kvällschoklad.

I'm such a rebel.

Okej, en bra sak

Igår såg jag ett visitkort på Mikaels säng. Det var från Aleris fysiologlab. Visitkortet såg gammalt ut och jag frågade honom om han kom ihåg var det gällde. Det stod Riddargatan, men det säger såklart inte mig nåt. Men han minns att jag både gjort sömnapnetest och ultraljud av hjärtat hos dem.

Grejen är att Danderyd inte vill bekräfta min ME-diagnos utan sömnapneresultatet (hur knäppt det är orkar jag kanske skriva sen), men jag har inte några uppgifter om var jag gjorde det, mer än att läkaren hette Gunnar Unge, och han är pensionerad nu, det har jag redan googlat fram. Men så ligger visitkortet på Mikaels säng, inklusive mailadress och allt. Jag som har telefonfobi och inkompatibel dygnsrytm är hemskt glad att kunna maila om det på min eftermiddagstid, dvs nyss.

What are the odds?

Jag tror på de små tingens Gud.

Inte på att det måste ha varit han som tog fram visitkortet. Helt absolut säkert är det nämligen att Gud inte har varit här hemma det senaste dygnet. Det troliga är att visitkortet har valsat runt bland min käre makes pappershögar, och igår låg det underst i en hög som han la på sängen när vi fick besök, och att han sen tog med sig nästan hela högen tillbaka till matbordet och det blev kvar. Han har dessutom röjt i gamla högar den senaste veckan, så det är ju naturligt att det är så det har gått till. Men jag väljer att sända ett tack till Gud för att Saker Råkade Bli precis som jag behövde. Det känns trevligare att tacka Gud än Ödet. Vem är ödet?! Jag tror på Gud och regeringen. Nästan i alla fall. So sue me.

Känner mig dum

Inte nog med att det är en rosa fläck på skjortan, det är en större "fläck" runt den på det området där jag använt Klorin. Känner mig klantig och korkad.

Idag lagade jag middag och tappade grytan. Som väl var var det efter middagen så det mesta var uppätet. Dessutom landade den på bänken och inte på golvet, så det räddade ju en del spill. Och det blev bara lite snygga skvättprickar på en av köksluckorna, sådär så kriminalteknikerna hade kunnat avgöra riktning och hastighet och allt sånt. Två sprut med kökssprutflaskan och en kvadratmeters avtorkning var allt det krävdes. Så jag hade tur. Precis som när nagellacksflaskan spillde på parketten. Vi kunde haft heltäckningsmatta eller nagellack över hela soffan.

Men det är inte alltid det där positiva tänkandet fungerar. Ibland är man sur för att man klantar sig, inte glad för att man inte klantar sig ännu mer.

Mikael är i alla fall en bra man. När han hörde kastrullbraket sa han glatt Spillde du nagellack?

Som vanligt lovar jag att inte utföra någon känslig kirurgi när jag är sån här. Och för den delen så låter jag nog också bli att sy igen hålet i ugnsvanten ikväll. No sharp objects. Kan ni se mig för er, med tummen fastsydd i vanten :)

Men det är svårt med självkänslan. Duglig, presterande, kvick, rolig, smal, till tjock trögfattad klantskalle? Man får omvärdera hela sig själv från görare till vilare till förstörare. Inte helt enkelt. Jag ska i alla fall inte tröstäta...

Rak

Min man är vad man brukar kalla rak. Ibland är han nästan burdus, men oftast märker man att han är snäll och inte menar saker så som de kanske låter. Han kan dock svara rätt på frågan om jag ser tjock ut i den här...

Ibland önskar jag att jag vågade vara lite mer rak. Man behöver inte låta tyken utan kan vänligt säga till telefonförsäljaren som vägrar lyssna när man sagt nej: Jag tror du förstod mig nyss när jag sa nej.

Hörde om nån som på telefon fick frågan om han prenumererade på en viss tidning. Han svarade: Vad har du med det att göra? Försäljaren stammade fram några ööööö och la sen på. Jag är alltid för artig och har först på senare år kommit på att säga i alla fall en del saker rent ut. Ett nej tack, jag är inte intresserad, kan inte såra nån. Om det inte är svaret på ett frieri förstås...

Jag läste en gång om hur man kan göra när folk frågar saker som de inte har med att göra. Och då pratar vi inte telefonförsäljare utan när folk blandar sig i personliga angelägenheter.

1. Upprepa frågan med klädsam förvåning, "ska VI ha barn?!" utan att svara, så kanske personen kommer på att man inte kan fråga vemsomhelst en sån sak.

2. Om det inte går in, säg tydligt: DU vill alltså veta ifall MIN MAN OCH JAG ska ha barn? Andra gångens övertydlighet brukar räcka. Men annars:

3. Var rak, säg som det är, men snällt: Nu frågar du om en väldigt personlig sak. Jag vill gärna välja själv när och med vem jag pratar om det som rör bara mig.

Jag försökte det en gång, men personen blev mycket märkbart sårad, upprörd och kanske också konfys, för jag hoppade direkt till nummer tre som svar på en fråga som inte rörde henne. Det kanske bara funkar om man går via ett och två först.

Men jag anser att vi inte har rätt att lägga oss i andras liv, att fråga vad folk tjänar, varför de inte har fler barn, få veta folks förhållandestatus medan det kanske inte ens är helt klart för de två inblandade ännu, osv osv. Det visar inte på omtanke om andra. Det visar på dålig uppfostran och sen en liten hjärna som inte kan förstå att information ska ges, inte tas. Att visa omtanke är att undra hur personen mår och har det, att kanske erbjuda en viss tjänst: Ska jag ta med nåt till dig när jag handlar nästa gång? Inte att fråga ut dem av egen nyfikenhets skull.

Ja, ni märker att det här är en brandfackla för mig. Men med mig i det dåliga skick jag är och Mikaels yngsta barn fyller 21 nästa månad, så frågar folk åtminstone inte om vi ska ha barn. Ifall nån frågar kanske jag svarar att det vore trist för den stackars studenten att ha festen på långvården...

Och man ska väl inte bli morfar först och sen pappa igen. Så gör de bara i Hollywood.

Det bästa svaret på den personliga frågan Ska inte ni ha fler barn kom nog från mer sydländska grader, för hon svarade den äldre mannen: vet du vad, nästa gång min man och jag har sex, och jag känner att det tog, då ska jag ringa dig först av alla.

Dock vet jag inte om något av det egentliga svaret: "Du har inte med varken mitt sexliv eller våra familjeplaner att göra" gick fram. Synd om en sån praktsarkasm gick förlorad.

Eller om nån frågar och man börjar störtlipa och säger tack för att du frågade. Jag har precis fått mitt tredje missfall och vi har det jättekämpigt. Så du erbjöd dig verkligen i rättan tid. Jag kommer förbi med barnen imorgon bitti så kan du väl ge dem lunch och lämna av dem hemma igen vid halv sjutiden? Tack, verkligen, för att du frågade!

That'll teach them. En fråga är menad att vara omtanke, om man är fostrad rätt. Är den inte det så kanske nån nappar på erbjudandet som borde varit...

Nu ska jag sluta ondgöra mig över folk. Bryr jag mig så mycket?!

Nya kompisar

Hade ytterdörren och balkongdörren öppna idag som vanligt. Det kom grannbarn medan jag pratade med M i telefon. Och jag hade ingen kjol på mig, så jag ursäktade mig och tog på mig. Vid dörren stod fyra söta tjejer, två som bor i huset bredvid och två jag inte känner igen. En av dem hade bara badrock på sig, luvan uppfälld över det blöta håret men för övrigt helt öppen. Vad fin du är, sa hon andäktigt till mig. Jag hade cerise blus och vippig kjol med blommönster i fina färger. Småflicksfin, bästa sorten. Var är din man, undrade de. Gulligt. Han är på jobbet, men han kommer snart hem med pizza, sa jag, men de var för små för att imponeras av en Hawaii. Har ni en hund, frågade de sedan. Jag förklarade att vi lånar en hund på dagarna när hon som äger den är i skolan. Pekade ut hennes lägenhet. Vi har klappat den hunden. Jaha. Sen sprang de och hämtade en vacker pinne som de hade fått av hon som har tre små hundar och bor dääär. Hunden hade bitit på pinnen och tjejen visade bitmärkena. Då gick jag och  hämtade Neos bräda, men den var ju inte lika fin. Får förklara nästa gång att den faktiskt är från bygget. Men jag betvivlar att ett gäng tjejer skulle smälta av det. Sen sprang de, och hon med badrocken hämtade sin gåcykel, satte sig och småsprang. Badrocken öppen och fladdrande.

Jag gick in och var alldeles fnissig. De var så underbara, så knäppa som bara barn är. Om jag blir bättre ska jag erbjuda mig att passa dem. Yeah, dream on.

Bara lite nagellack

Tog sömnpiller och insåg sen att jag bara ätit en gång idag. Så jag fick en av mina smarta idéer och kokade snabbmakaroner mitt i natten. Som jag tänkte måla tånaglarna medan jag åt. "Stilnoct" betyder "inga varningsklockor ringer, nånsin". Men jag åt lite makaroner med köttbullar, bearnaisesås och ketchup. Målade vänstra foten, o, så fint. Så var det nåt med locket. Jag skulle bara ta några tuggor - oj, jag har lämnat makaroner i kastrullen, stapplar med nymålade tår och hämtar resten, tar ett par stora tuggor. Det här går ju bra. Ska börja måla höger. Tar flaskan, som inte sitter ihop, hjälp, locket är löst. Grattis. Modern konst på parketten. Och på händerna, där jag fångat flaskan i flykten. In på toa, ta bort med aceton eller vad det nu är i flaskan. Löjligt små bomullstussar. Fipplar, en av aceton och nagellack genomdränkt tuss flyger mig ur händerna, landar på Mikaels nya skjorta som ska tvättas första gången. Tar bort dutten, men det är aceton och nagellack på skjortan. Försöker suga upp det, går inte. Sköljer bort med vatten för att ta klorin. Stinker, hjälper inte. Stoppar in den i tvättmaskinen, ber en stilla bön. Hans nyaste skjorta, använd en gång. Och parketten. Jag lägger inte ens bildligt talat undan knivarna, jag törs inte peta på dem. Och golvet får vara som det är, så tar jag spisskrapan imorgon och hoppas att det går bort.

Jag stinker klorin, aceton, nagellack och bearnaisesås.

Och bredvid mig ligger en synål. Jag går genast och lägger mig innan den hoppar på mig. (Synålen sitter på en trådrulle i en påse, jag är inte hur vårdslös som helst, fast man skulle kunna tro det).

Kör försiktigt, folkens!