I bloggen Fashionista (och jag ber om ursäkt om länken inte stämmer, jag hittade på en trolig adress bara...) stod det att Helen Mirren hade på sig stripper heels. Jag blev så glad för det ordet. Jag har saknat det i tjugo år! Kallade det för prostitutionsskor en gång men det rullar inte så bra på tungan.
Tro nu inte att jag är emot högklackat. Nej, jag älskar höga, smäckra klackar och har tio par i garderoben. Tio par som jag inte har använt på 1-2 år (förutom mina läckra lacksandaler i den där mörkcerisa älsklingsfärgen jag hade på bröllopet. Dem har jag haft en gång i år och det gick illa) men inte har hjärta att skiljas från. Ska sälja dem på tradera, de förtjänar att få nya ägare som behandlar dem väl. Är så grymt sugen på att ha mina smalremmade bruna wedgesandaler på mig när M ska ta mig ut på födelsedagsmiddag. Jag besinnar mig nog. Idag har jag fått ont i benen av att sitta i soffan istället för ligga, så jag hoppas jag minns det sen. Förresten hade jag högklackat när vi firade min 40-årsdag på Sundby gård. Nån hade stängt grinden för bilar så vi fick gå sista biten. På den tiden kunde jag gå lite, fast en promenad i klackar var inte angenämt. När jag tittade på fötterna efter roddturen (och ja, se mig framför er i kjol och hjärntrött och med fotsulor som var helt uppsvullna i de stackars klackarna, så ser ni ett stort underverk att jag inte stod i spagat när jag klev i och ur båten). Var var jag? Uppsvullna trampdynor ja, så illa har jag aldrig haft det, och då har jag ändå varit storfotad och fåfäng sedan jag var 14. Så det blir nog plattfot på dejten.
Och det jag skulle säga är att det är en tunn linje mellan högklackat och fnaskklackat, om man säger så.
1 kommentar:
Det kanske beror på vem som är i skorna?
Skicka en kommentar