Glad valborg

Började dagen med att duscha. Bara det! Var sen duktig och låg i soffan och vilade när Mikael kom hem. Bestämde mig för att ta kometen och titta på brasan. Den är alldeles här bredvid. Hjälp vad folk det var! En polisbil lockade barn och jag flög nästan i luften när den demonstrerade rutan. Köpte frimärken, såg min första tiggare i Sverige, släpade runt mig på hemköp, såg en kille med shorts (fast jag hade vinterjacka och handskar, det var ju bara tio grader ute fast 26.6 inne). Tyckte nästan det var roligt att köpa diskmedelssalt. Sånt behövs verkligen där vi bor. Duschen blir alldeles kalkig och det är jag inte van vid. På hemvägen såg jag två små moppetonåringar som körde på bakhjulen. Den ena stod dessutom på pakethållaren under tiden. Dagens upplevelse faktiskt.

Kom däremot på att det inte var jättekäckt av mig att gå hemifrån utan smink, med bara till nöds torkat och synnerligen ofriserat hår och gummidojjor. Jag hade helt glömt det där med att man kan vilja känna sig fin om man träffar folk. Jaja.

Precis när jag kom hem kom de första regndropparna. Det var tajming.

Har sett nyfallen snö också på facebook. Matchade inte skånesångarna på teve. Fast vårsolen luras bra. Inne hos oss är det närmast tropiskt.

Aloha!

Om min husvagn var en klänning

Lite bling har aldrig dödat nån.

Men Mikael kanske vill känna sig hemma?

Ett senare problem. Just nu är jag fortfarande bara på drömstadiet. Rätt otroligt att jag orkar ta mig därifrån. Men det är också ett senare problem. Som väl är är det jättemysigt med orealistiska drömmar, funkar jättebra för mig!

Pinterest-drömmar

Jag snöar in på olika saker på pinterest. Förut samlade jag idéer till ett gammaldags engelskt teparty, min senaste dröm är att skaffa en husvagn och rusta upp den. Då tänker jag inte fixa vattenskadad eller mögel, utan måla om, sy kuddöverdrag och blinga den.

Det finns en hel del bilder av gamla uppfräschande husvagnar på pinterest. Färgerna är oftast för gulliga för mig, men det är kul att glo runt.

Just nu lutar jag åt att inreda i vitt, luftigt, med nyanser av beige och grått. Och parkera den i skuggan och bada i en klar sjö. Ha blommor på bordet, spela spel med Mikael, läsa, äta sallad och jordgubbar.

Och nej, jag trodde ALDRIG jag skulle nämna ordet husvagn igen!

Goda nyheter

Jag tyckte väl att jag var smal i min lilla svarta klänning igår! Har legat still på vikten på 90.5-90.8 kg i fyra veckor, eftersom jag tagit den lätta vägen och ätit vissa kolhydrater för magens skull. Den här veckan har jag kört strikt LCHF igen, med det förväntade mag-/tarmresultatet. Vilket resulterade i det desperata beslutet katrinplommonjuice och lakrits igår.

Och idag vägde jag 87.5 kg!

Jag är så glad!

Jag har som drömmål att väga 70 kg och det innebär att jag har kommit halvvägs!

Är så glad! Förresten epilerade jag benen igår och det kan nog ha gjort sitt för viktnedgången.

Överväldigad

Mikaels äldsta har fyllt 30 och igår kväll var det fest. Han har fina avkomlingar!

Festens yngsta deltagare, Emmy på 7 månader, var den goaste bebis vi träffat på länge. Jag var alldeles lycklig när jag höll henne.

Alla var så snygga! Ser ju sällan festklädda människor. Det var kul.

Trots en rekorddålig vecka klarade jag kvällen förvånansvärt bra! Nu har jag bara de vanliga symptomen som vilken dag som helst, hoppas efterdyningarna blir hanterliga.

Några av de små söta 30-åriga tjejerna på bordet bredvid nämnde ord som takpannor och huslån. Lustigt.

Jag skämdes lite när jag kom hem för att jag varit så asocial. Har inte riktigt haft hjärna att konversera och kommit på att man kan ställa frågor till folk i konversationer, det är artigt och trevligt. Men, men, jag gör mitt bästa.

Vågade inte ha boan på mig.

Men den lilla svarta klänningen gled på och jag såg inte massiv ut!

Lite högt kanske...

Jag låg i sängen och vilade mig innan jag orkade gå upp. Tänkte ta mig en liten koll på vilopulsen. Kan ju vara bra att hålla koll på inför kvällens förlustelser.

94.

Ojdå. Liiiite högt. Det sägs att vilopulsen går upp när man blir dålig och att det är tecken på ens dagsform, ME-mässigt. Kan jag verkligen köpa. Men jag hade hoppats på lite bättre resultat. Nu vet jag i alla fall att jag måste förbereda mig ytterst långsamt, röra mig som Morgan i Ullared.

P.S. Den evige optimisten tänkte att det var kanske fel och mätte igen. Jag sitter upp i soffan. 104.

Kroppskrälle. Hon gör så gott hon kan, men ibland undrar man.

Dagens roligaste

Lilla Vanna som väl väger tre kilo och är en halvannan decimeter hög, är ju så entusiastisk när det ringer på dörren. Jag vet fortfarande inte om det är för att hon tror hon ska bli hämtad eller att vem som helst som kommer är ett skäl att vara livlig.

Idag ringde det på dörren och min kusins man och en Mikael från vår församling kom. Jag låg i soffan och hörde (min) Mikael säga Akta er för kamphunden.

Jag var tvungen att tänka på det lite senare så jag kunde skratta tillbörligt. Då är alltså min kusins man flitig jägare och om jag inte minns fel åt de björn ett nyår som han hade fällt själv. Så den där hyperbolen om Vanna blir ännu roligare, för hon är varken ett rovdjur eller en kamphund. Hon spinner ju till och med när man klappar henne!

Igår skulle Mikael kolla nåt på telefonen och Google föreslog en "app menstruazoni". Jo visst, där träffade ni klockrent.

Har varit glad mesta delen av idag. Mitt huvud är inte så dåligt idag som igår, och inatt somnade jag inte förrän 10 på morgonen och det är alltid jobbigt emotionellt att vara sömnlös. Så då blir man lite lättad nästa dag, orkar inte bry sig om folk som lider eller hur jobbigt det måste vara att flyga hela dagen med flera byten och småbarn. Har man till sist somnat så är det allt som spelar nån roll.

De säger att den friska har tusen önskningar men den sjuke bara en. Gäller synnerligen väl vid insomni. Till slut blir inget i hela världen viktigt längre, och det enda som kan fixa det är mer piller, en lång kram från Mikael och tålamod. Och precis som inget spelar roll innan man somnar, förutom just att man somnar, så spelar inget nån roll efteråt än att man somnade. I såna stunder är livet för övrigt väldigt okomplicerat. Fast det är gruvligt jobbigt just då att utsättas för sömntortyr.

Idag orkade jag inte tvätta håret (orkade också bara ta ett par tuggor mat innan jag fick vila, det är ju följden av insomni att man vet att man med nöd och näppe kommer att orka gå på toa nästa dag) men konstigt nog börjar jag vänja mig vid en tanke som säger att jag inte blir dömd, bedömd och/eller älskad för rent eller smutsigt hår. Det är inte helt sant för alla, alltid, men det är ändå en inställning som man ska våga vila i. Lite som att våga doppa sig i kallt vatten, för badkrukan mig i alla fall.

Nu ska jag följa mitt eget råd och inte producera utan bara konsumera, slött och lojt och lyckligt.

Stor kram, underbaringar!

Skillnad på 25

Så är det där med vädret. Mikael hade shorts igår och jag fick klä av mig byxorna. Det var över 26 grader i sovrummet när jag vaknade, och jag hade givetvis kastat av mig vintertäcket. Men man kan ju klara sig en mellantid genom att öppna fönstret.

Tyckte dock det kändes kallt i rummet när jag lade mig för en kvart sen, bara 24,3. Vår normala temperatur. Ändå är tårna som isbitar.

Men jag kollade yttertemperaturen. EN YNKA GRAD. Folk säger att nu har sommaren kommit, folk säger att det ska bli kallt igen.

Det stod nåt om valår och trams, tror jag det var, i nån tidning. Jag har äntligen hittat själsfrändena nummer ett inom alla yrken: politiker och meteorologer! Mycket löften och det kan lika gärna gå tvärtom. Låt gå att politikerna har en grad mer av påverkan över sitt arbetsområde. Puh, valår ja.

Men först ska vi ha sommar med bara ben som måste gräsklippas och getingskräck. Och först av allt ska vi byta till sommartäcken. Men inte riktigt än. Trots att fåglarna sjunger tidigare och tidigare varje natt, så är det inte dags för sommartäcke än.

Så skönt att ha såna här saker att tänka på, när det finns annat som gör en ledsen. Det är synd om människorna.

Passar den?

Jag har en konstig klänning. Köpte den i London med kusin Rebecka, nån gång på 1900-talet kanske, jag minns det bara som väldigt längesen. Detta är en klänning som prickar i några av de där grejerna som min figur gillar, v-ringning och empirskärning. Jag minns inte om jag köpte den till nåt speciellt, men den är svart och fin och passar på fest, det kommer man ju till nån gång, vilket jag faktiskt också gjorde emellanåt förr om åren. Men tillfället kom aldrig, och jag minns inte om jag växte ur klännimgen eller om den växte ur mig. Jag har ju varit alla storlekar mellan 36 över rumpan till 52 över bysten, så jag vet inte säkert. Jag gav den till min kusin Terez som precis skulle på 50-årsfest där den skulle passa perfekt. Men så efter cancern gick hon ner i vikt och lämnade tillbaka klänningen. Jag har nog inte kunnat ha den sen jag gifte mig, den har varit en ynka storlek för liten, eller två när det var som värst, men jag ska ju på 30-årsfest på lördag och har nu börjat skärpa mig rejält på matfronten och jag hoppas, HOPPAS, att jag kan ha den på lördag och att jag känner mig fin i den. Det vore så roligt att kunna använda en gammal klänning för första gången 10 år senare, eller vad det nu blir. Som en dröm som plötsligt blir av. Sååå märkvärdig är den inte, men den är min och oanvänd, av mig i alla fall.

Sen kommer jag ihåg att jag har en svart boa. Tror födelsedagsbarnet eventuellt inte skulle älska om jag kom i boa på hans fest. Men det är en finklädd fest, och boan är inte från Butterix precis. Men festen är inte för mig. Får ha den på min 50-årsfest istället, jag saknar festligheter av skolklass i mitt liv. Inte ens på Nobelfesten kan man ha boa, det är för vulgärt för kungliga sammanhang. Men min kompis Sanne gav den till mig, hon är galen nog att ha boa, och jag märkte att jag gillade mig själv i boa! Nja, T, det här blir svårt att låta bli. Men, nej.

Jag håller också på med massa rullstolsbös. Liksom med kometen skulle jag nog ha fått den för många år sen. Tallinn-resan börjar komma närmare och Mikael skissade lite på tiderna när jag behöver vakna under dessa fyra dagar. Jag storknade och blev alldeles kall inombords. Jag vet inte hur jag tänkte, vet inte hur det ska gå till! Men om jag ska bli sängliggande i våldsamma plågor måste jag i alla fall ha njutit av det som putte mig över kanten.

Men först 30-årsfest. Mitt "styvbarn". Inga av Mikaels barn har bott hemma hos oss, de var ju i princip färdigvuxna när vi gifte oss, så jag känner verkligen inte att jag en enda sekund har fått rollen styvmamma till dem, särskilt inte när mamman är så mycket mamma hon bara kan. Jag är bara Anja. Men det hindrar inte att jag har utvecklat riktiga moderskänslor för dem. Tror ni T dör om jag skriver i födelsedagskortet att jag älskar honom? Han får tåla det! Det är det eller boa!

Drömmar

Idag har jag varit ensam hemma, nog för att jag sov bort de flesta timmarna som vanligt, men ändå. Jag behövde vila efter igår och nu har jag feber och migrän, samt är sådär konstig med mat som jag blir ibland. Klarade inte av att äta rökt lax, fast jag gillar det. Jag har inte kommit på vad det är, men när jag är övertrött så smakar mig inget, snarare tvärtom.

Men Mikaels mamma har nyss varit på Teneriffa och sa att man kan hyra rullstolar och allt möjligt. Det klickade inte när jag hörde det, men så fick jag en utprintad turistguide där de nämnde det där med rullstolar och handikappvänlighet och att behandlingshemmet Vintersol ligger där. Då plötsligt klickade det! Om ett ställe är extra handikappvänlighet kanske jag till och med skulle kunna klara att åka dit. Jag tänker på vår femåriga bröllopsdag i höst.

Nu fick jag nåt att drömma om! Tror ni Mikael vill köra runt mig på vandringsleder upp på vulkanen Teide :) Nej, men till nån strand kunde man köra rullstolen ända fram till vattnet typ. Jag kan ju gå, men inte det som räknas som promenadavstånd av normala människor. Ooo, så spännande att drömma om!

Övervikt

Man ska ju prata mer om det som är bra än det som är dåligt, och det behöver jag leva efter bättre.

Så angående idag kan jag säga att jag firat pappa som för sista gången fyllt nåt på 60. Jag glömde att ta av hälften av maten på bordet, men kom ihåg att ta tårta. Två gånger. Och jag hade min dyra älsklingsscarf på mig, som nog nästan redan har gett valuta för pengarna. Plus en fin ny marinvitrandig kavaj. Och jag skrattade men har inte ens träningsvärk efter. Man é ju så vältränad. Och tyckte fortfarande att mackan var dagens godaste dietfusk. Påskmusten var inte värd sockerintaget, men det var den hemmagjorda flädersaften. Hur kan man förresten ha flädersaft i frysen i många månader utan att gulpa i sig det? Jag har stark genast-impuls. Och så hörde jag att syskonbarnen, de stora alltså som kan gå, hade easter egg hunt hos mormor och nonno. Längtar efter dem. Försök se till att ingen ni känner ska bo i USA. Men det var ju det där med positivitet. Är glad att vi har flygplan och datorer idag. Det är inte så illa som när Kristina från Duvemåla flyttade.

Cancer

Ja tjohej vad det var livat på den här bloggen. Idag funderar jag på cancer. Läste precis i tidningen Hälsa att överlevnadsprocenten efter 10 år vid äggstockscancer bara är 37%. Riskfaktorer endometrios, att inte ha fött några barn, troligen övervikt och fetma. Ojdå. Men det fanns andra gyncancersorter där mellanblödningar var ett tidigt symptom, och undertecknad hade ju problem med det i en månad. Har tänkt gå till gyn i närmare ett år, men saker tar tid för mig. Först skulle jag stå ut med gallstenarna, sedan med operationen, sen med jul och nyår, sedan med hudoperationerna, sen lite diverse högtider som Alla hjärtans dag, påsk och några födelsedagar, släng in lite Botox och ett tandläkarbesök, lagom till det lättar ska vi till Tallinn. Så i slutet av maj bör jag vara redo, om jag inte ska klippa håret först, det var ju snart ett år sen.

När jag läste det där med 37% kände jag verkligen att jag vill leva. Jag är inte heller jättenöjd om jag bara får leva tio år till och sen dö. Nej, jag vill gärna leva 35 år till. Jag tror att det kommer ett botemedel mot ME inom några år, jag hoppas oerhört mycket på den norska cancermedicinstudien (rituximab) och blir jag frisk ska jag för sjutton slå klackarna i taket! Då ska jag ta igen för alla år och jag ska börja med att åka till Liseberg. Kanske behöver ett sällskap eftersom Mikaels balanssinne inte tål såna aktiviteter. Han har erbjudit sig att stå nedanför och heja, men i vuxen ålder vill man hellre ha sällskap att dela skrattet och åkturen med än nån som ser söt ut och vinkar till en. Och förresten så inser jag vidden av hans kärlek för mig när han överraskade mig med en tur till ängen vi är grannar med, när de hade resande tivoli. Det var längesen nu, men jag tänkte på det när jag skrev Liseberg nyss. Han åkte virvelvinden med mig men de fick stoppa den och släppa av honom, han var i djupa plågor och mådde illa i timmar efteråt. Och jag som bara satt och skrattade och njöt. Ja, då förstår man att nån vill göra en glad. Min bästa Mikael. Honom vill jag inte vara utan. Fast om jag blir frisk från ME och han dör så tror jag ändå att jag skulle vara så illojal och vilja leva. Kanske inte om jag fortfarande var sjuk. Och kanske absolut inte om jag var sängbunden med slangar för mat och kiss. Det är det eller botad som tävlar om tiden, eftersom jag har oturen att ha den typen av ME som 1/4 har och som är progressiv.

Fast jag ska inte peppa er med sånt, det skulle ju handla om cancer idag. Kvinnan i reportaget fortsatte springa under hela behandlingen. Då blir jag lite sur å mina vägnar. Får man vara så frisk när man har cancer och så sjuk som jag är utan att det är nåt värre fel på en än att man "bara ska ta sig samman".

Nej, jag tar cancer på allvar. Min kusin dog av det, min andra kusin överlevde det. Flera av mina syskon har haft olika antydningar till det, och en god ungdomsvän har precis blivit cancerfri. Andra dör av det, inte några jag är nära (vad jag vet), men cancer är aldrig längre bort än vänners vänner. Jag har väl lite galghumor också, har alltid dragits åt att skämta om det jobbiga för då distanserar man sig.

Förresten kände jag mig dum igår. Konserten hade varit rätt lång och jag blev som jag skrev påverkad av mycket av musiken och var alldeles slutkörd efteråt. När fina kusin J kom och var alldeles slutkörd efter sin USA-resa och inte kunde hålla upp huvudet med nacken -- jäpp, hon har whiplash, eller vad Per (Dår-) Fink i Danmark istället diagnosticerar som psykisk sjukdom, liksom ME och FM. Han får gärna få nåt hårt i huvudet, så påsk det är. Jo, när Jacq kom var jag helt tom i huvudet och kom inte ens på att fråga Hur resan varit utan började bara babbla om att jag var borta i huvudet. Usch, man behöver inte skämmas om man åker rullstol, men om man blir handikappad i huvudet är det inte lika enkelt att tåla.

Men åter med en dåres envishet till cancer. I artikeln fanns en jättevacker vattenfärgsmålning av de kvinnliga könsorganen. Bilden är så vacker i färger och former, plus att jag är svag för vattenfärg.

Jag har ju inte cellon på väggen längre och vi behöver sätta upp nåt där. Vad tror ni om en stor målning av äggstockar, livmoder och vagina? I vattenfärg, som ju inte är lika konfrontativt som olja.

Nej, lås inte in mig, jag skojar bara.

Men det finns säkert dyra lägenheter inne i stan där man inte skulle bli inlåst för att man hade en livmoder på väggen. Men här på Ribby Allé tror jag inte man kommit fullt så långt.

Smärta?

När vi var barn var det nåt syskon (stereotyper borde det ha varit en bror) som puckade på nåt syskon och sa SMÄRTA baklänges, alltså atrems (så stavar jag det i alla fall, don't ask). Många syskon har väl ögonblick när de är mordiskt sinnelagda. Och så växer man (de) upp och man skulle ge dem både njurar och allt som behövs, nästan till och med sin man, men som tur är vill hon inte ha min, det brukar ju vara så.

Men jag har tänkt på atrems på sistone. Jag tycker själv att jag klagar ofta på ont i huvudet och nacken och benen. Benen är alltid mitt eget fel, och jag får som intensiv växtvärk när jag gått för mycket. Vad det är, är dock olika, men idag visste jag att det varit för mycket. Men inte som lite piller och sömn kan råda bot på.

Men jag undrar hur ont jag har. Inte på det navelskådande viset, utan hur ont är ont? När jag var på akuten med mitt största gallstensanfall skrek jag, grät jag, kallsvettades, men svimmade inte av smärta. Men det gjorde ondare än endometrios och blindtarmen, som jag sätter på 8, och gallan 9, bara för att 10 är när man svimmar (tycker jag) och det gjorde jag inte. Men när jag har ont i benen, hur ont har jag? Svårt att koncentrera mig, har svårt att stå ut utan värktabletter, men är inte helt teleporterad av smärta.

Och så har vi å andra sidan min senaste nära-döden-upplevelse, när jag kände en knöl stor som en stor vindruva eller valnöt och tror jag har cancer. Men så var det en varsamling, som min käre man dåktår Olergård klämde ut ur min kropp. En decimeterlång gul orm och inte tunn som en sytråd inte. Det gjorde förvånansvärt lite ont, och då har jag ju ändå klämt en och annan finne och svimmat till lite av det. Men detta, kanske var det lättnad över pus istället för tumör. För det borde väl ha gjort rätt ont? Jag var inte berörd. Hade kallat det en etta på skalan.

Så tänker jag på stackars L, som åker ambulans med kramper och de frågar om hon har ont. Hon vet knappt vad hon ska svara, menar ni nån speciell stans, att det gör ondare än vanligt, nä, jag har nog inte ont. Och sen fick hon ändå en tia morfin som hjälpte. Så hon hade ont utan att riktigt veta det. För att det var så vant.

Det sorgligaste i den vägen är en liten pojke som hade nån tarmsjukdom med mycket, mycket smärta. Men det hade pågått i åratal och var vant för honom. De kom vid nåt annat tillfälle till en annan akut, där han efter undersökningen satt och byggde klossar eller rymdskepp med sina syskon. Personalen tittade på honom och sa att den pojken har inte ont. Han leker ju som vanligt. Men föräldrarna stod på sig (som så ofta) och räknade upp beteenden eller brist på beteenden som inte var hos friska barn som känner smärta, utan ett barn med kronisk värk som känner värre smärta. Ingen idé att låta det störa mitt torn, inget å lipa för heller. Så han såg ut som ett smärtfritt barn fast han var på 8 på skalan, för att fem var hans normal, inte noll.

Jag blir lite upprörd över att vårdpersonal drar alla över samma kam. Du sitter depressivt. Nej, jag sitter som en som klarar ca 10 minuter i en bekväm stol och först fick jag sitta i väntrummet och nu förmår jag knappt hålla mig i annat än flytande form, nej vad heter det, liggande heter det.

Jag tycker ju inte heller att Botox gör jättelångt, fast nån på teve ojade sig hiskeliga över denna plåga.

Men vill inte alla ropa andebesvärjelser när man slår i lilltån i ett stolsben? Vad är smärta? Hur ont gör ont?

Aj som #####, eller ojdå, vad händer här!

Upp till var och en att både avgöra och förklara.

En annan dag.

Vilken dag

Ikväll var det påskkonsert i min kyrka. Hjääälp, vad bra! Dels var det en konsertpianist från Oslo som spelade, Grieg, Bach, Beethoven. Hon satt liksom och lekte med pianot, allt lät superenkelt, fast jag själv bara plågar mig igenom första raden på Sonatha Patethique innan jag ger upp. Den lekte hon med som en katt visar upp en fångad råtta. Musik, alltså. Den griper tag i mig och jag känner massa känslor. Blev helt slut av kvällen.

Jag fick komplimanger för min viktnedgång. Värt ett eget stycke.

Sen hade jag blommiga strumpbyxor, örhängen och mascara. Kände mig fin. Och ett halsband jag fått av Ellen som nog är mitt favorit nånsin.

Sen var det också en hel del missionärer som medverkade. En herrkvartett med bland annat dem vi hade på middag nyss. Vilka röster. Helt fantastiskt. Sen var det en äldste jag hört förr som är så enormt skicklig på fiol. Det är som att han inte kan spela falskt, nånsin. Jag kommer såklart inte ihåg vad några av musiknumren var, men det blandades klassiskt piano med sång och instrumentalt av missionärerna. Dessutom sjöng Miranda J, som har en len röst som porlar ur henne som en bäck. Hon har lyckats hitta sin nisch i musiken och var rentav gripande.

Kunde inte ha inlett påsken på ett bättre sätt. Sitta (/ligga) bredvid Mikael och hålla honom i handen medan jag fick en kappsäck full med ljuvlig musik och en påminnelse om att Jesus är påskens sanna innebörd. Jag blev lite rörd också av att se en cello. Och ett av Grieg-styckena påminde så om morfars sätt att spela.

Jag är lycklig, så lycklig, för den här kvällen.

På tal om...

Vi talade om ryckningar, vi ME-sjuka på Fejan. Det mesta i den vägen är väl full blown epileptiska kramper, och det minsta så som jag har det, att nån hand rycker till ibland. Jag har klickat på nåt, spillt och tappat telefonen, men fångat den igen - det ni!

Och nu har jag då fått en liten nervsnedtändning medan jag borstade tänderna. Tjo-ooooooo.

Inte mitt vackraste ögonblick. Men varsågoda för det. Jag blir lite fnissig.

Kul med ord

Läste nyss nåt roligt på pinterest som jag tänkte berätta om här. Ni kan ju gissa hur det gick.

Men det var en amerikansk författare som sa om en annan att han inte var känd för att få folk att slå upp ord i lexikon. Ja, nåt ditåt.

Och med tanke på mitt senaste inlägg som var så gruvligt telefonändrat och slarvigt, så ska jag nu ge er ett lexikonord.

Tepid.

Betyder ljummen.

Fast både Mikael och jag är osäkra på om det bara kan användas om vätskor.

Vi nämnde det när missionärerna var här härom dagen. De såg lite ut som fågelholkar och undrade om det var engelska. Ojdå.

Ja, det är engelska.

Och ordet blev förevigat när Sheldon Cooper för första gången träffar Amy Farrah Fowler i The Big Bang Theory och hon beställer ett glas med tepid water.

Vi har älskat henne sen dess.

En bra kväll för Magda

Nånstans på nätet, minnet räcker ju inte därifrån och hit, har Magdalena Ribbing sin kolumn om vett och etikett. Är man lite gramse och gruppers till att börja med är det underbar läsning!

Eller vad tycker ni om följande:

På Facebook har inbjudits att ge en köksmaskin för 6000:- till en bekant som tar examen. Det bjuds dock inte till någon fest där presenten ska övertäckta.

Svärmor fick besök av sonen med flickvän och schäfer. Hon vägrade koppla den, skrattade bara när den hoppade upp på folk för att hälsa, bet på småbarnen leksaker, bet av alla knopparna i trädgården, bajsade rätt på gräsmattan och tog inte bort det förrän efter flera tillsägelser, samt slet en korvbit ur handen på ett tvåårigt barn.

Eller tanten som klagar på att hon minsann alltid bjuder på te och smörgås med frivilliga pålägg, medan väninnan minsann bara serverar färdigbredda smörgåsar.

Eller paret som vill gifta sig över sin förmåga och vill att gästerna ska betala festen.

Vi hade ju för sjutton kinamat på vårt bröllop! Så rika var vi. Är det inte själva vigseln, kärleken som är det viktiga? Nej, då ska man överträffa varandra i täckningslöst lyxfestande.

Jaja, man blir ju alldeles till sig av alla idioter som finns, nån blev slagen i huvudet när en kille med ryggsäck vände sig om. Han flinade bara, och skrattade när personen själv sa se sig för.

Magda föreslår att om nån inte lägger kundpinnen på matvarubandet ska man fråga om det gör nåt om man lägger den där. Pyttsan. Så gör inte jag. I mina hemtrakter är det ens eget ansvar att lägga dit pinnen efter sig, Dessutom att inte stå en meter bakom kassörskan med bandet rullande med en chokladbit på, och personen har effektivt stoppat den efter från att dels komma till kön istället, men då brukar jag knö mig och bara säga ursäkta, det är min tur nu. Och försöka att demonstrativt lägga pinnen där, kanske även titta lite på dem, och i värsta fall säga nåt om att de glömde lägga på pinnen.

Det verkar vara stockholmsbeteende. Hemma hos mig har det alltid varit ens eget ansvar.

Jag önskar mig av livet att reagera så coolt och lagom upphetsad att jag vänligt men rakt på sak kan kommentera när nån är lite tokig.

Fast vore jag Magdalena Ribbing skulle jag ligga nätterna igenom och frossa över vilka pucken det finns!!
.
Jag ska be Mikael bjuda in på Facebook till att ge oss en resa. Skitbra. Anledning: firar 20 år med ME i höst. Och jag fick ingen dyr köksmaskin för 6 laxar när jag tog examen. Här ser jag många möjligheter öppna sig! Fast de är väl mest för dem som inte förmår uppföra sig och får skäll i etilettspalten.. Äsch, så jobbar inte vi.

Övertrassering

När min syster och jag var i usa en hel sommar ringde vi hem och bad om mer pengar vid flera tillfällen. Ändå tror jag inte vi klarade oss utan den där nesliga övertrasseringsavgiften. När man får räkna om alla pengar är det lätt att små fel betyder övertrasseringar på kanske 1,19:- men det kostar ändå 90:- i avgift. Jaja.

Jag har nu personligen övertrasserat någon kroppslig valuta och sitter i sängen efter fem timmar och kämpar med att inte bli för deppig av att inte sova. Mörkläggningsgardinen gör inte riktigt sitt jobb längre och det starka morgonljuset sipprar in bredvid rullgardinen och stressar mig. Jag tog migränmedicin för att jag hade migrän, men den blir jag alltid kissnödig av, så då hoppas jag att jag somnar djupt innan jag blir kissnödig, alternativt blir nödig så fort att jag kan släpa mig upp innan jag somnar.

Det är ett evigt pysslande med den här kroppen. Jag är så trött på det att inga ord utan bara liknande erfarenhet kan förklara. Jag är en fri människa i ett fritt land, men ändå är jag fången både till kropp och sinne. Mikael och jag pratade länge och intressant idag. Jag hade inte hjärta att säga åt honom att jag inte klarade det, att min energi inte räckte till ett trevligt samtal i soffan,och nu ligger jag här osoven och smådeppig men så slut att jag inte ens orkar gå några steg och be om en kram.

Jag har ju i alla fall ett snarkande djur här, hon bryr sig mest om att bli klappad och när hon sover har hon inget nöje av det, så hur terapeutiskt det än är, är jag nu lämnad ensam med min kropp och mina svagheter, mina rädslor, min ledsamheter, min stress.

Nej, inte helt ensam. Jag har läst några minikorta berättelser från Liahona, kyrkans tidning, och det där att minnas att jag har en Gud som är på min dida, det hjälper ibland mot deppigheten om man har sörjt färdigt först och är beredd att gå vidare.

Jag antar att jag är klar för nästa steg. Klar att lämna tvivlet och nojorna bakom mig, lämna stress över saker jag borde göra men som tar sån lång tid att få ork till. Nej, det kommer jag nog alltid att stressa över.

Men vad var det jag skulle säga? Jag hade ju en fin tanke som jag tänkte berätta om, för att ta fokus bort från mig och hur kass det är, till er, som visserligen har problem som jag och alla, men som jag kände att jag ville göra nåt fint för, för att ni är underbara, och också i själviskhetens namn behövde ägna mig åt nåt annat än mitt alltid förestående sammanbrott.

Jaja, det kallas inte hjärna som ett såll, eller ens reptilhjärnan. Det heter faktiskt hjärntrötthet och är neurologiskt efter stroke eller sjukdom (som ME).

Jag ville göra nåt fint för jag mår så dåligt men jag kunde inte komma ihåg vad det fina var? Really? Ja, så jobbar jag, tydligen.

Men jag är på lite gladare humör trots att jag borde vara mitt i en härlig sömn nu. Men jag tror den kommer snart.

Annars, för att vara helt säker på att sömnmedlen börjar verka, så kan jag gå in på tradera och börja bjuda på lite grejer som verkar vara bra idéer nu men kanske inte imorgon. Jag hade sparat ca 50 prylar, mest scarfar i tusenkronorsklassen och väskor i tretusenkronorsklassen. Visst, sånt ska jag ju köpa. Nä, nu somnar jag hellre.

Tack, Sömnens Gud, och Alla Sömnmediciners Gud, om det inte är detsamma. (och nej, jag tror bara på en, men han blir nog inte ledsen av lite konstnärlig frihet)

Zzzzzzz: )

Fredagsdejt

Man ska visst äta tacos och se på Let's Dance på fredagkvällarna.

Men så jobbar inte vi.

Mikael cyklade (jättebra investering i hans trasiga korsband, och jag tittade på tills han försvann i horisonten, typ) och köpte kinamat. Och sen spelade vi Vem vill bli miljonär, som jag hittade billigt på tradera. Det var inte en analog variant utan en dvd-skiva med ljud och allt.

Så kul med dejt fast jag inte kan lämna soffan.

Undrar när de kommer hem med miljonerna vi vann.

Eller fattar jag dåligt?

Underbara Clara säger att man ska köpa ekologiska ägg för hönsens skull.

Men betyder ekologisk verkligen nåt som har med producentens livskvalitet att göra? Jag säger inte emot, jag undrar bara om det egentligen är två skilda saker. Ekologisk betyder för mig obesprutad. Och ingen besprutar väl sina hönor. Är etisk och ekologisk alltid samma sak? Det trodde inte jag i alla fall.

Vardagsbilder

Jag vill helst inte bli taggad i att sätta ut fem vardagsbilder, men här får ni en freebie.

Påskmat

Såg en kul grej på Facebook. Tänk er följande konversation:

Hur går det med bantningen?
Dåligt.
Vad åt du till frukost?
Ägg.
Det är väl inte farligt. Stekta eller?
Cadbury's.

Fy vad kul. Cadbury's gör chokladägg om nån inte kunde räkna ut det.

Fördomar

Idag besannades allas våra fördomar om amerikaner och varför så många är feta. Vi hade några av missionärerna på middag (två amerikanska killar på 20 år) och Mikael gjorde en bär/grädde/yoghurt-efterrätt. Han ställde fram vår enorma burk med stevia som kommer att räcka tills scheherazade är färdig med sina tusen sagor. När jag tar Stevia i mitt te tar jag bokstavligen fem korn. Det är ju typ hundra gånger sötare än socker. Den ena åt lite och tog sen Stevia på sin portion. En stor tesked! Hade det varit riktigt socker hade han klättrat på väggarna efteråt.

Fast han kanske inte visste att fejksocker är görsött, och åt upp av artighet fast det smakade illa. I så fall säger jag inget om amerikaner och deras matvanor. Då handlar inlägget om en ung mans artighet.

Fast jag har ätit isglass i USA. Både min syrra och jag hade lust att kasta ut dem genom bilfönstret. Och det var ändå när jag åt socker som vanliga människor, inte som nu när man har blivit lite mer medveten och restriktiv med sockret och vant sig vid mer naturligsmakande mat.

Tror som sagt helt klart att det är sockret som är boven, inte fettet. Men mer om det på en annan blogg nära dig!

Onödigt att skrämma upp sig

Jag var lite nervös över min knöl igår. Försökte hålla tankarna i schack, men de rusar ju lätt iväg om man är en sån som jag.

När jag gick upp bad jag Mikael titta på den. Han är ju delvis sjukvårdsutbildad. Först såg han att det var som ett hål i huden, och började misstänka en infektion, fast inget var rött eller varmt, så jag hade inte tänkt på det. Efter lite poking and prodding med diverse verktyg fick han ut seriösa mängder gammalt var. Ursäkta, det låter läskigt. Men jag är så glad att min knöl var en böld. Nu är jag ännu ömmare men vem bryr sig?!

Känner mig också lite fjantig för att jag förstorade upp det hela. Men det är ju lätt att säga med facit i hand att jag inte skulle ha oroat mig. Men knöl är inget bra ord. Jag är väl inte jättekär i böld heller. Men bättre en äcklig knöl än en farlig.

Enough!

Jo, jag hittade en knöl. Orkar inte behöva bry mig om en sak till! Minns att jag har känt den ett tag men inte reagerat, typ märkt den i duschen men trott att det är förhårdnad efter borttagning av de där växande leverfläckarna. Men nu tittade jag efter noga och det är inte på samma ställe. Fattas bara detta också.

Är så kraschad efter i lördags. Sover dåligt, tycker den här sjukdomen är skit!

Dessutom blir jag så grymt upprörd över hur dåligt behandlad söta Geten blev idag. Hade jag varit en ordentlig vän hade jag bakat nåt gott och åkt förbi med. Eftersom tröstätning löser alla problem.

Ibland är det bara lite mycket. Tycker att det räcker nu!

Hör jag fel?

Jag hör en maskin som åker i området mot vårt hus. Ljudet försvann och nu kom det tillbaka. Låter helt klart som en traktor.

Men säg för allt i världen inte att det har snöat igen inatt. Varför måste våren tveka?

Hade filt på benen, vanliga mockahandskar (dvs inte svarta insulate modell skidhandskar) samt ingen mössa på mig igår på väg hem från Hemköp. Och frös gruvligt! Så kallt som det var kan jag gott tro att det snöar nu.

Vi har i alla fall 27-28 grader i skafferiet. Och nej, vi leder inte torktumlarluften ut genom skafferiet. Bara 24 grader i sovrummet. Hårt å bo i lägenhet. Som barn minns jag förresten alltid hur varmt det var hos mormor och morfar (hyreslägenhet). Jag är ju villabarn och tyckte de hade det så lyxigt.

Apropå mormor och morfars lägenhet, så såg Mikael och jag nyss på TV hur nån slängde sopor i ett sopnedkast men sån där grå lucka med handtag. Å, vad jag älskade att slänga sopor i den. Sån skulle vi ha här. Aldrig behöva klä på sig varken jacka eller skor för att gå bort till sophuset, det vore tider, det.

Förresten tyckte jag som barn att namnen Grace, Faith och Hope var så vackra. Nyss hittade jag påskliljor på pinterest och mindes att jag brukar tycka att ordet daffodil är så fint. (Hmm, min telefon ändrade just daffodil till Fabrizio. Skottpengar på det!) så nu ska mina tre döttrar heta Daffodil, Rose och Lilac. Jepp, de kommer att vara 75 år när de föds.

Nu kommer traktorn igen. Jag har kollat ut och det är ingen snö. Kan det vara grusbilen som ska städa? En sån såg jag till salu på blocket för 55 000:-. Fast man hänger den efter en traktor och det äger vi ingen. Annars hade det varit en rolig present till Mikael. En egen kvastbil!

Mikael har fortfarande ont i knät. Så fult av universum när han bara skulle motionera. Det är orättvist att folk som är värda nåt bra inte alltid får det. Som barnen i Biafra eller så. Ingen förtjänar att svälta, eller, det som är närmast mig, att bli sjuk.

Förresten köpte jag katrinplommonjuice på Hemköp igår. Det är det pensionärsvarning på.

Yttermera var det en som blängde på mig i rondellen igår. Jag antar att hem blev sur när jag körde i rondellen med kometen. Men sekunden innan hade en cyklist kört i samma rondell. Jag trodde det var ok. Hen kanske blev sur för att jag kör som om jag inte har körkort, vilket jag ju inte har.

Har mer jag kan betrakta denna afton, men jag försöker somna. Det går sådär, eftersom jag slog knut på mig själv igår och nog har lite post-adrenergt syndrom. Eller som det kallas med lekmannatermer: jag mår dagen efter.

För många påminnelser

Blev påmind om min mans sjukdom. Min egen stod inte hänsynsfullt på sparlåga för det.

En bebis tittade på mig länge. Jag har aldrig haft nån bebis. Mycket av mitt försvar raserades i den blicken och längtan brände ett litet hål i mig.

En gammal vän har precis opererats för cancer.

Folk dör, folk blir sjuka, livet är svårt för så många.

Ändå har jag sett mig i spegeln och varit nöjd. (Vilket säger mer om min generellt positiva inställning än om mitt utseende.)

Sett på många foton av dem jag älskar och saknar.

Pratat länge med Mikael.

Varit i kyrkan.

Bara idag alltså!!

Livet är som det är, både underbart och hemskt på samma gång. Fast ibland kommer bara alla känslorna på en å samma gång.

19 av 20

Så har det kommit ett nytt ordtest från högskoleprovet. Fick nitton rätt, eller egentligen sa telefonen 18, men på en fråga stod det att jag hade svarat en annan sak än jag hade. Eller trodde att jag hade. Jag vägrar att räkna det som fel. Även om jag hade fått fel för det på provet. Jag tävlar ju med mig själv bara.

Men jag ska inte avslöja ordet jag inte kunde, så ni kan göra det själva om ni har lust. Men det var inte ens nästan så att jag kunde det. Det var mer att jag inte ens vet om jag har hört ordet förr.

Måste komma ihåg att fråga Mikael imorgon. Jag tror faktiskt att han kan det.

Minnesförlustshopping

Jag har ju lärt mig att jag inte ska blogga eller maila folk när jag har tagit sömnpiller. Men jag tappar också minnet när jag sovit för lite. Det har jag dock inte lärt mig ännu, även om jag hade gjort chokladpudding utan att veta det för bara en månad sen. Men nu har jag köpt en svart kajal och två vita. Slapp vinna en grå som jag också budat på.

Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte budat på nån av de 10 klänningarna, fem jackorna och sex par stövlarna som jag hade lagt i bevakningslistan. Eller tre parfymer och tre kavajer, fast den ena "vann" jag.

Jag kanske börjar lära mig. Som väl är var några kajaler inte så dyrt. Jag vet inte vad jag håller på med riktigt... Skulle behöva nån sorts barnspärr på tradera och eBay. Jag har i alla fall inte köpt en sidenscarf för 500 spänn. Eller, det har jag ju, men inte en gång till.

Dagens översättning

Ser på Law & Order: SVU och en man, ung och snygg, säger att han var på jakt efter a treadmill.

På textremsan stod det trampkvarn.

Inte precis kaka på kaka

I förrgår sov jag inte riktigt, bara slumrade, och kunde inte ens sitta upp när jag åt middag utan fick lägga mig ner och vila.

Igår hade jag minnesluckor och ont överallt, tog till och med kodein. Plus fick ställa in en sak jag längtat läääänge efter.

Idag är jag så ledsen och överkänslig och godissugen att jag känner mig som en drogberoende.

Ifall jag faller för suget och åker till centrum kommer jag att må dåligt imorgon också, eftersom jag har göront i benen redan innan.

Förutom att jag behöver skärpa till kosten så jag går ner i vikt igen. Min syrra var så snygg i sina skräddarsydda kläder att jag blir galen av kroppsavundsjuka. Hata fet! Vill tröstäta. Skevt.

Vilken rolig blogg det här är!!