Drömmar om resor

Får numera (spam-?) mail från Secret Escapes. Deras mail är fullkomligt dregelframkallande. Här är några av resmålen som presenterades idag.

Det här är lika läskande som en bild på en semla för en glutenälskare som jag.

Enjoy!

Bara goda nyhwter

Sicket flyt jag har! Feedly funkade inte på telefonen så jag tänkte starta om den. Och jag har visst slut på hjärna för jag visste plötsligt inte hur man gjorde.

Men efter fem minuter kom jag på att jag har en avstängningsknapp. Visst är det fantastiskt?!

22.10 ringde det förresten. Det är ju inte normal tid, och med hemligt nummer på displayen svarade jag ett extra tydligt Anja. Ingen där. Ringde igen. Svarade Anja lite barskt. Ringde igen! Då tryckte jag bara på och av på en gång. Sen tog Mikael telefonen och svarade hej en gång, ingen där på en minut. Och så en gång till, och en gång till. Den goda nyheten, undrar ni nu. Att ingen sov och ingen blev väckt. Och om vi har hjälpt några 12-åriga lymlar att känna sig coola, eller feta, eller vad det heter nuförtiden, så må det vara hänt. Bättre de tjuvringer oss än till 112. Tydligen är typ en tredjedel av deras samtal busringningar! Fy sjutton, när folk kanske håller på att dö eller bli våldtagna. Jag har säkert busringt nån gång i mellanstadiet, men där går gränsen. Man bråkar inte med polis, ambulans eller brandkår!

Idag klickade jag gilla på polisen i haninge på fejan. Vet inte vad det gör för skillnad, men det lilla jag kan, det gör jag (det låter lite förmätet att säga så, och ännu värre -- och såklart roligare -- blir det om man säger och lever efter devisen Det lilla jag vill, det gör jag.)

Vi får se hur hurtig jag kan vara imorgon. Inatt sov jag bara nio timmar och gick hemifrån, en alldeles olöslig ekvation. Så nu ligger jag i sängen flera timmar före läggdags och bara önskar mig en god natts sömn. Det kan bli riktigt goda nyheter. Eller nåt.

Två goda nyheter

Nej, tre faktiskt, eller fyra, ja, vi får se hur det slutar!

1) Att mitt örhänge som jag tappade mellan fotändan och sänggaveln var ett billigt örhänge från ebay och inte äkta eller present från Mikael. För jag kan inte hitta det alltså.

2) Så var det det där med att tappa kjolen, som jag gjorde förra gången jag var i kyrkan. Idag tappade jag bara strumpbyxorna. När jag kom hem satt midjan nedanför rumpan. Jag hoppas inte nån tyckte jag gick som om jag hade bajsblöja.

3) Att jag var i kyrkan får en egen rad. Men jag sjöng som en kratta! Övning ger verkligen färdighet.

4) Det var synnerligen roligt att ha vinröd klänning med tull under kjolen! Fast den tog evigheter att stryka. Men jag tittade på klockan med jämna mellanrum och hann. Men så säger Mikael att klockan är halv, och min stod på kvart över, och plötsligt hade jag en kvart tills vi skulle gå istället för en halvtimme. Men det måste väl anses som goda nyheter att jag hann! Tog på ena armbandet i hallen, det andra i bilen, och örhängena i min specialliggstol i kyrkan.

Och nu måste jag köpa nya. Om det inte kan bli så goda nyheter att jag hittar det förlorade smycket!!

5) Polisen efterlyste en båt på fejan, och skrev sist i tråden att de hade hittat både båten och tjuven. Om jag kommer ihåg rätt, jag läste det ju för säkert två minuter sen. Vad goda nyheter för polisens kompetens, allmänhetens vaksamhet, och tjuvarnas plasthjärnor.

6) Plötsligt när jag skrivit ett hemligt meddelande på min mans lapp inför söndagsskolelektionen som han skulle hålla, såg jag bästa besökarna! Mikaels två döttrar, varav en med make och två barn. N visade stolt upp nåt som jag inte hann begripa bättre än att det såg ut som en marshmallow, och söta B sträckte ut armarna och ville komma till mig. Alltså, jag förstår ju att hon har blivit indoktrinerad hemma, för hon är för liten för att känna en person hon inte träffat på halva sitt liv. Eller så kanske hon är social och öppen, och märkte att det var kramkalas all around. Hursomhelst så var det dagens höjdpunkt.

7) Sen fick jag på väg ut från kyrkan en komplimang av guds nåde. Jag visste vad personen hette, och jag har haft hennes pappa som chef, men det är väl ungefär så mycket vi känner varandra. Möjligtvis är hennes man lillebror till min kusins man. Hon hade nåt snyggt rött på sig och sa att jag har en sån bra blogg, och att hon typ läser den varje dag. Det kommer jag fortfarande ihåg, fastän det var en timme sen. Alltså, jag kan ju glömma saker fortare än en hund nyser, men detta kommer jag att leva på länge. Tusen tack, J.

Det funkar tydligen, det där med att leta goda nyheter.

Den sista goda nyheten var att när jag tappade balansen förut och tog emot med handen jag höll ett glas i, så rann inte allt ut utan bara hälften. Bara en sån sak!!

Yes, fo' shizzle!!!

Ramadan och fasta

Jag var på semester i Egypten för tio år sen eller så. När vi var där var det ramadan, och vi fick reda på lite om det. Medan månen under cirka en månad inte ser ut som en parentes, ) eller (, utan en leende mun, då har man Ramadan. Medan solen lyser ska man inte äta eller dricka, samt tänka extra på sin tro och ge mat till de fattiga. Man ger så mycket man kan, och är man gravid eller sjuk så tar man sina mediciner ändå.

Vi har nåt liknande i vår kyrka, förutom att det inte är under en månad utan under ett dygn den första söndagen i månaden. Då ska man avstå från mat och dryck, tänka extra på sin tro, samt ge mat till de fattiga (vi sätter in pengar snarare än hitta några specifika fattiga själva). Jag tycker om när man får reda på nån lärosats från en annan religion, och känner igen sig i den. Det gör att förstående och tolerans och till och med kärlek mellan människor ökar. Det man inte känner igen eller är van vid, kan upplevas som skrämmande. Och utan att fördenskull låta som en Sverigedemokrat, så har jag full förståelse för om man är rädd för muslima extremister. Och man ser oftast inte vilka de är, och så drar man alla över en kam. Men efter min vecka med ramadan är jag benägen att dra muslimer över en annan kam, nämligen att de är normala människor med en tro som är som min, ungefär. De går inte omkring med bomber i skorna.

Korsriddarna, någon?

Sunt förnuft

Läste nyss om några personer i Svenskarnas parti (nazister) som är dömda för brott (4 av 10 faktiskt). Partiledningen tycker inte det hindrar att de får representera folket i riksdagen.

Jag är helt chockad över att det inte finns en lag som förbjuder både politiker och tjänstemän från offentliga uppdrag om de är dömda för något.

Men i ett land där en herrtidningsflicka kan bli kunglig kan väl våra folkvalda vara brottslingar.

Jag trodde i min enfald att det förelåg en förväntan om oantastlighet för personer som får betalt av andras skatt.

Jag dånar lite

Här kan ni se ett par skor som jag föll totalt för! Jag är inte så inne på minimalism, om nu nån har tvekat om det. Min syster spyr nog lite av den här bilden, men vi är inte alltid på samma sida när det gäller design.

Jag kan tänka mig en cerise klänning till de skorna, såg Hollands drottning Maxima i nåt cerise härom dagen som jag gärna hade kopierat rak av. Minus hatt.

Jag ska försöka orka gå till kyrkan på söndag, det är sista söndagen vi börjar kl ett, sen byter vi tider med en av totalt tre församlingar som samsas om kyrkobyggnaden. Om ett har känts svårt att klara så blir inte elva en förbättring, om man säger så. Till och med fem skulle vara för tidigt för mig. Jag hade en rätt bra period rätt nyss när jag har för mig att jag brukade somna två timmar tidigare än normalt, men så fick jag för mycket migrän, och dels somnar jag inte bra av triptaner, dels är det massa lågtryck som ofta skummar till det för min hälsa. Så jag kämpar för min sömntid , kämpar för mitt huvud, kämpar för att gå till kyrkan. Egentligen funkar det bättre att inte planera utan bara sticka när det känns som en okej dag. Det var så vi hamnade på dejt i stan för några dar sen. Men kyrkan passar inte sina tider efter min hälsa, det kan man ju inte kräva heller. Det var fint nog att våra hemlärare (det där sociala nätverket jag nämnde) gav mig nattvarden senast de var här. Det var så intimt, bara vi fyra i vårt vardagsrum, och orden i bönen som välsignar nattvarden träffade mig mycket mer personligt än när man är en bland några hundra i kyrkan. Det var som att Jesus själv hade kunnat sitta i min fåtölj och ge mig denna symbolfyllda "måltid". Ja, ursäkta, ni som inte är troende, jag vill inte pracka på nån min tro, men det är min blogg och jag har inte bara me och nagellack i huvudet.

Men apropå nagellack, så såg jag ett utförande jag ofta körde med för 20 år sen -- ha olika färger på naglarna. Bra för den som inte kan bestämma sig, bra om man vill ha rött en dag, rosa en annan, lila en, orange osv, och då inte behöver måla om naglarna. Jag älskar det här med olika fast matchande. Som människor, ju :)

Ännu fler goda nyheter

Carl Philip är förlovad och ska gifta sig nästa sommar. Vilket uppsving för Sofia, som startade sin karriär i det offentliga på Paradise Hotel. Och nej, det kommer jag aldrig över. Fast bröllop på tv är ändå goda nyheter.

Dessyttermera har vi tittare fått löfte om att ingen ska dö i nästa säsong av Downton Abbey. Det kallar jag goda nyheter!!!

Goda nyheter

Just nu har vi hela 6 plusgrader här i Hufvudstaden. Det är goda nyheter på två vis, som jag kan komma på nu i alla fall:

Man klarar sig med mindre "underhåll" på vintern, t ex målade tånaglar och epilerade ben är inte nåt man dör av att skjuta upp.

Sen hade jag tänkt byta på skorna dvs stoppa in stövlar och ta fram sandaler. Men det behövs ju absolut inte. Har fortfarande mina vår-/höstballerina och vinterstövlar kan behövas vilken dag som helst. Jag har i a f skinnhandskar i handväskan om det blir för kallt på kometstyret.

Fantastiskt tidsbesparande. Underbara nyheter.

Dagens skratt

Jag tyckte ju det var för mycket mord, våld och fotboll i tidningen och även att jag klagade så mycket på min sjukdom. Tänkte mig att jag kunde börja leta efter goda nyheter och roliga saker att berätta här. Det här är första försöket, och det finns rum för förbättring.

Fick det första i en lång rad av småsaker jag beställt på nätet på sistone. En flaska lösögonfransklister. Med instruktioner på kinesiska. Såklart...

Alltså, folk!!!!!

Läste nyss ett blogginlägg som jag inte tänker hänvisa till, men det brukar handla om mode eller inredning, jag minns inte ens under vilken rubrik jag hittade inlägget, men nu handlade det om att bli sjuk.

Personen beskrev hur hon vaknade sjuk och tyckte det kändes som streptokocker för det hade hon haft förut. Gick till doktorn och fick vänta i 97 minuter på doktorn, som gjorde nåt snabbtest, som var negativt för streptokocker. Men personen ville ändå ha antibiotika, och läkaren gav sig!!! Efter fem dagar med antibiotika kände hon sig fortfarande dålig, så då gick hon till doktorn igen, och det visade sig vara ett virus.

Jag blir fullkomligt rasande. Antibiotika som sockerpiller?! Mot virus?!

WHO säger att vi snart står inför faktumet att vanliga bakterieinfektioner återigen blir dödliga, eftersom bakterierna utvecklat resistens.

Jag tänker på de 27 fall av clostridium difficile som spreds på ett skånskt sjukhus och som 15? (minns inte längre) personer dog av. Och när jag opererat gallan fick jag lämna avföringsprov eftersom avdelningen haft problem med smitta. Jag hade inget, men med mitt skeva immunförsvar som inte funkar som det ska, hade det nog inte blivit en rolig historia att vara nyopererad, me-kraschad och med en i värsta fall dödlig och antibiotikaresistent sjukhussmitta.

Ja. Jag. blir. vansinnig.

När jag arbetade ideellt för min kyrka i min ungdom hade jag en kollega från USA, som fick en halv kur antibiotika på posten av sin syster. Hon hade ätit halva kuren och kände sig bättre, så hon skickade resten till systern, att ta om hon kände sig krasslig. What?! Är ni från ett u-land där folk inte går mer än fem dagar i skolan?

Är folk fullkomligt bakom flötet eller?!

Och att jag är så upprörd är också för att när jag blev sjuk i England -94 var jag hos läkaren flera gånger och fick under tre månader inte mindre än fyra antibiotikakurer. Men samtliga var på fem dagar, och när jag kom hem och blev utredd på infektionskliniken, sa de att mina kurer varit barndoser. Om nu me är beroende av en smitta, så dödade de där barndoserna inte några bakterier, och tog nog däremot död på mitt eget försvar. Jag var ung och okunnig, utan egen erfarenhet av antibiotikakurer och trodde bara på läkaren. Att tänka på hur de här 20 åren hade varit utan antibiotikan när jag blev sjuk, det är också en svindlande tanke. Kanske hade mitt immunförsvar klarat det. Men jag är inte bitter, det som händer händer.

Men att det fortfarande finns folk som tigger antibiotika av doktorn, det är skrämmande. Och förfärligt med ett sjukvårdssystem där patienten, som betalar, alltid har rätt.

Fy bubblan. Jag vill inte ha nåns resistenta bakterier!!!!

Sån sorts tant är jag...

...att om jag kunde gå och handla mat själv, så skulle jag ha en sån här. Uebercoolt!!

Shoppingväska på hjul, UPPTÄCKA http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/50212684/%3Fcid%3Dse%3Emaa%3Esm%3Emedia%3Eikea_app_share

Idag har jag

Idag vaknade jag och ville ha roligt, så jag tvättade håret, satte upp det, körde lite fusksminkning, tog ballerinor istället för högklackat, kom nästan två timmar försent till polisen, hittade parkeringsplats, gå över en tvärgata och få ont i benen, äta tre rätter. Komma ihåg att andas också.

Förrätt räckcocktail. Många skalade räkor, en varm körsbärstomat, isbergssallad, nybakat bröd.

Huvudrätt stor biff, ojämn tjocklek så bara hälften var medium. Fel potatis, rättat till råstekt potatis som jag tyckte var som friterade rundlar av potatis. Köttet var inte imponerande. Men cheesecaken till efterrätt var gudomlig!!

Jensens böfhus är inget högklassigt ställe, men värre kväll kan man ha! Jag tyckte även att jag såg snygg ut i smink och det var roligt att göra sig fin.

Men kan inte somna nu. Får gå upp och reset:a mig och äta/dricka nåt. Känner mig febersjuk .

Så mycket bättre att gå ut en vanlig dag -- lite folk både i trafiken och restaurangen.

Fast det kom fyra italienare och satte sig bredvid oss. Efterrätt både i munnen och i öronen. De skulle till Skansen och Vasa. Hoppas de inte blev besvikna på att vi har vinter här.

Idag längtar jag till...

Liseberg
Kalabrien
Renovera en husvagn
Ha blombukett på bordet
Jobba, översätta och skriva böcker
Kanske, kanske springa
Passa barn
Gå till kyrkan
Laga middag
Sy
Hitta en kör att sjunga med
Måla tavlor
Sminka mig och ha örhängen och högklackat
Starta bokklubb
Gå på dejter med Mikael
Gå på bio
Åka skidor!
Läsa kopiösa mängder böcker från biblioteket och mina egna bokhyllor
Dansa till Electric Banana Band
Måla naglarna ofta
Baka
Flytta
Hälsa på Johan med familj
Tvätta lakanen ofta
Gå en sminkkurs
Pyssla, göra kort
Slänga massa grejer, sälja mer
Rensa förrådet och lägenheten
Starta bokklubb
Flytta
Ha en skrivarlya
Vara pigg!!! Sova gott!!!
Engagera mig i viktigheter
Kanske engagera mig politiskt
Åka på semester utan rullstol
Vara smal
Vara på gott humör jämt
Pussa Mikael
Skratta

Nu är det nåt som är fel

En man har blivit anklagad för att ha antastat elever vid fem olika skolor i Skåne. Inga av anklagelserna har gått att bevisa rättsligt, men skolorna har betalat läraren för att sluta. Han är nu uppe i en miljon.

Jag vet att man ska anses oskyldig tills motsatsen bevisats, men att ha förgripit sig på fem barn och få en miljon på kuppen, då måste nåt vara allvarligt fel. Det borde inte vara möjligt i ett civiliserat samhälle!

Den som själv utsatts tycker nog inte att en gång är ingen gång, men om nån anklagas en andra gång borde personen för evigt mista möjligheten att undervisa eller ens träffa barn i yrkeslivet.

Jag tänker också på om en person i detta läget går till doktorn och berättar att hen är deprimerad och blir sjukskriven. Pedofili är ingen sjukdom! Det är ett brott, både moraliskt och lagmässigt. Och sen kanske personen får svårt att få andra jobb, och ska ha a-kassa.

Om man själv är orsak till att man är deprimerad och utan jobb, borde det inte vara samhällets plikt att försörja en. Samhället har en skyldighet mot de svaga, men banne mig inte mot pedofiler. Borde få tillverka nummerplåtar för minimilön resten av sitt liv. För miljonen ska betalas tillbaka till skolorna, och barnen borde få skadestånd. Vem vet hur dyra deras psykologräkningar blir.

Men om det är ord mot ord, ja, vad gör man. Det är ju inte rättssäkert att döma folk till fängelse på lösa grunder. Men jag kokar när jag tänker på det.

Nattlig upprördhet

Nån Warren som numera räknas som man har fött ett barn, som myndigheterna därför kallar honom mor till. Och det är visst kränkande, eftersom han är man och därmed pappa till barnet.

Jag tycker att en mamma är en som har barnet i magen, en pappa inte. Man kan också bli mamma genom att nån annan har haft barnet i livmodern åt en. Mammor har ägg, pappor har spermier. Det behövs en av varje. Vet varenda unge.

Jag tänker på stävet äta kakan och ha den.

Män kan inte föda barn. Välj inte att vara man och barnaföderska på en gång, det är inte biologiskt möjligt. Mammor föder barn. Synd. Men alla har inte rätt till allting som alla andra har. Jämlikhet är inte att alla är likadana utan lika värda.

Feminismen är lika elitistisk som rasismen. Även HBTQ-rörelsen vill också ha vad alla andra har. Fast newsflash: Alla har inte vad alla andra har.

Undrar vem jag ska stämma för att jag inte har lika roligt som andra, eftersom blondes have more fun.

Och att jag inte har fått några barn, det är en allvarlig ojämlikhet som kränker mig för att jag inte får vad alla andra har. Vem ska jag vända mig till som fixar det åt mig? Och en barnflicka, och en större lägenhet, och avlastning på helgerna.

Det kanske är samma person som också är ansvarig för att jag är sjuk och inte äger en egen ö, eller kan köpa Häringe slott eller ens Ludvigsborgs herrgård. Allt det där är förfärligt orättvist och vi måste ändra den världsmaktsordningen.

Framförallt måste vi fira när vi fråntar en familj möjligheten att själva fatta beslut om hur de ska fördela föräldraledigheten. Min bror och hans fru har delat vården av små barn hemma på ett för amerikaner mycket oortodoxt sätt. Men som var ekonomiskt möjligt med tanke på jobb. Ska folk inte få anpassa sina liv efter sina jobb och sina barn, utan staten ska tvinga folk? Om ni behandlar tänkande, kännande, arbetande, älskande medborgare som lallande idioter, gissa vad de kommer att sluta som? Krutdurkar eller lallande idioter.

Och när vårdbidragets nihilerande är en vinst för då får vi fler i arbete, då kan jag knappt hålla nere pulsen. Vem säger att det inte är arbete att ta hand om sitt eget lilla barn. Vem säger att förskolan gör det lika bra, med de minsta som inte behöver socialisering eller skolsituationer utan trygghet hemma. Men att man förut kunde få rätt till samma (hrmf!) peng som kommunen la ut på dagis åt barnet, tycker jag låter fullkomligt normalt i en värld där vi är olika. Olika mogna, olika rädda, olika äventyrslystna. Olika mogna för dagis. Och skola, och gymnasiet, och högskolan, för thailuff, för yrkeslivet, för förhållande och giftermål. Och barn. Och när barnen ska börja förskolan. Och om inte föräldrar vet bäst för sina barn och snarare skadar dem som håller dem borta från förskolan och sig själva från förvärvslivet, varför ska vi ha mamma- och pappaledighet över huvud taget? Go all in, och ta ungarna till institutionen direkt från bb, helst innan mammans bröst ens börjar laktera. Så får staten indoktrinera dem, utbilda dem, skola dem, vårda dem. Och ingen finns kvar som älskar dem. Men det vore en seger, för då är åtminstone alla i arbetslivet! Och vi vet att Arbeit macht frei.

Really?

Jag ifrågasätter politiker som säger att vi gillar olika när det gäller allt som utseende, bakgrund, religion, sexualitet, kulturell tillhörighet, klädstil, drömboende, favoritmat, semesterpärla, favoritämnen i skolan (eller om alla ska med, favoritsysselsättning på ungdomsvårdsskolan), favoritdödsrappare, favoritförfattare, favoritblomma. Vi gillar olika!

Men vi får bara vara olika, vi får inte tycka eller göra olika. Olika som Breivik ska ingen göra, men ska hippiesar inte få bo i kollektiv? Ska lantisarna inte få bo på landet och stadsfolket på Söder? Ska föräldrar få välja sin mat för dagen (de får nu välja vems middagsmatkasse de ska prenumerera på...) men inte vem som lagar den? Det är fullkomligt sjukt att tro att olika inte har med livsval att göra. Och tro att regeringen gör dem de tjänar en tjänst genom att hindra deras valfrihet. Alla ska med. Fast vi gillar egentligen inte olika. Så om ni ska med måste ni göra som oss. --Ja, för sjutton bövlar, det heter självklart inte "som oss", men de som har sån otur med sina övriga logiska tankeförsök, kan inte prata korrekt heller. Jag ville bara poängtera det.

Eller så är det som jag misstänker. Det pågår en konspiration. De tänker stjäla våra barn. Varför går allting annars ut på att avvänja dem från sina föräldrar ju tidigare desto bättre?

Jag måste verkligen lugna mig. Det är slaveri när en person tvingar en annan att bete sig och agera på ett visst sätt. Slaveri, ojämlikhet, manipulation, besser-wissermentalitet in absurdum. Småpåvefasoner. Övergrepp. Jag bli upprörd och ledsen över de idioter som tror de gjort nåt bra, när de har skapat problem. För föräldrar, för individer, för barn som inte är skolmogna vid ett års ålder. Så. väldigt. respektlöst. gjort.

Goda nyheter och panna cotta

När jag vaknade idag försökte jag se på aftonbladet hur det gått med nioåringen. Fick googla och hittade till slut att hon återfanns inatt hemma hos en man i övre medelåldern som vittnen sett tillsammans med flickan. Det är såklart goda nyheter att hon är återfunnen och välhållen, och att eventuellt barbariskt beteende inte kan ha pågått mer än några timmar.

Men det är så tragiskt att försvinnandet är en toppmötet, men inte återfinnandet.

Bara för det tittade jag på vad aftonbladet skrivit om. Av de sex översta nyheterna är en om fotboll. Resten är om mord, försvunna människor, knivhuggningar osv.

Är det vad folk vill läsa? Tydligen, jag är väl folk och jag släntrar inte sällan in på aftonbladet och de andra tidningarna.

Det lär ju också ska finnas en tidning som heter Good News. En bra idé. Men den blir nog aldrig nån storsäljare.

Mikael förvånas av min inställning till mord eftersom jag ju är mer än intresserad av mord på film och bok. Men det är inte på riktigt. Om den sörjande mamman inte beskrivs så finns hon inte.

För övrigt gjorde jag panna cotta inatt, som förberedelse för att vi skulle till mamma på middag (pappa är i dalarna med massa amerikaner hela helgen). Det var väldigt enkelt och jag kommer att göra det igen.

Lägg 3 gelatinblad i vatten. Koka upp 5 dl grädde. Jag tog i en knivsudd vaniljpulver (alltså inte vaniljsocker utan brunt vaniljpuder) och ca 20 korn sötningsmedel (det stod bra mycket mer än så i recepten jag läste, men detta blev lagom). Ta av grädden från plattan. Ta upp gelatinbladen och krama ur. Vispa ner dem i grädden. Häll upp i efterrättsskålar. Låt stå minst två timmar i kyl. Om man tar plastfolie över undviker man hinna ovanpå.

Sen körde jag några jordgubbar i stavmixer och hällde på och dekorerade med en jordgubbshalva. Tyckte jordgubbssmaken tog över hela panna cottan, så nästa gång ska jag inte göra så mycket. Tänker att man kan ha vadsomhelst på, frukter, bär, fläder, choklad, mint, äpplekräm med kanel osv osv. Det tog några minuter för mycket att stå och röra, men det blev å andra sidan fyra portioner. Tänker nu att citron borde vara görgott !!!

Å nej

Nioårig flicka försvunnen i Stockholm http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19097115.ab

Jag hörde en helikopter när jag kissade för fem minuter sen. Tittade ut genom ytterdörrsfönstret men jag såg inget och gick och la mig. Öppnade aftonbladet, så står det att polisen letar med helikopter efter en 9-årig flicka som varit försvunnen i några timmar. Och nu hör jag helikoptern igen. Flickan är hemmahörande i Jordbro, nästa samhälle in mot stan härifrån.

Jag blir... jag vet inte, påverkad antar jag. Tänk att vara nio år och vilse nånstans, eller ännu värre tagen av nån våldsverkare. Och hur skärrade är inte hennes föräldrar nu? Kan och vill inte föreställa mig.

Usch, de senaste dagarna är det nån ny som blivit knivhuggen, skjuten, bombhotad varje gång jag öppnar tidningen. Jag vet att katastrofer säljer, men det är inte roligt med allt elände.

Det är synd om människorna.

Att jag har som en kniv i nacken är plötsligt sekundärt.

House of cards?

Vad är folkets åsikt om House of cards? Man får köpa bägge säsongerna på cdon för 399:- nu. Jag orkar sällan hänga med i filmer, men en serie med entimmesprogram kanske jag orkar med, om den är bra.

Borde egentligen nöja mig, jag har köpt 18 delar av han polisen på Sicilien, kommissarie Montalbano. Obs skryt, att jag köpte dem för 39:- per tre avsnitt. Och avsnitten är två timmar, men det klarar jag eftersom jag känner huvudkaraktärerna och allt går i lite lagom medelhavshastighet.

Stänger annars av tv:n just när Michel Roux, med ett för mig okänt antal michelinstjärnor, men minst en i a f, skulle börja laga mat.

Nu får diskmaskinens ljud vagga mig till sömns. Det, och några hästdoser sömnpiller. Jag hoppas på tolv timmar i natt så jag slutar här och försöker lugna ner mig. Är lite uppe i varv för att jag har gjort för mycket idag. När man gör nåt som man egentligen inte orkar (sitta upp under middagen -- jag hade t o m tagit fram iittalaglas och servetter! Det var som en dejt!), så tvingar man igång nån mekanisk extragenerator i kroppen, men den är så trög att den varken startar eller stannar särskilt snabbt. Så man är liksom igång i flera timmar efteråt, fast man är helt slut. Och igång inuti fast i soffan utanpå gör inte att man lätt kan somna. Så jag får skärpa mig här och vara långsam och lugn, så går det kanske att somna.

Men, ursäkta utlägget, om nån har nån åsikt om House of cards får ni gärna säga det. Tack!!

Less is more?

Alltså, att jag inte kan bestämma mig är inte ett okänt faktum. Apropå pionerna sa jag ju att less isn't more.

Men så kom den här midsommarfröken.

Vilket är det?!

Det är inte lätt att vara lagom.

Är det fel?

Min väderkoll i telefonen säger att det är ynka FYRA grader ute. Och imorgon vänder det till mörkare tider. What?!

Glad midsommar

Ja, det var längesen jag hade en kamel på bloggen. Med pompombollar.

Och bara för det så inser jag att jag glömde att väcka Mikael till midnatt så han kunde hoppa över gärdsgårdar och springa motsols naken runt en brunn.

Men det har kanske nån annan av er gjort? Jag har glömt vad det ska vara bra för.

Feluppskattat

Gick ut med en gammal gaffel och skulle gräva bort de där maskrosorna jag sett i ett par dagar.

Hjälp, vilken felbedömning! Stod framåtböjd och gaffelgrävde, men fick inte upp hela roten på nån av maskrosorna, blev däremot så matt i benen att de knappt bar mig, och jag har legat orörlig i soffan i tre-fyra timmar sen dess.

Jag har inte rensat ogräs på tjugo år, eller kanske trettio, och hade ingen som helst aning om hur det känns i kroppen.

Men jag är lite tunn som däckar efter fem maskrosor.

Plötsligt får jag nån sorts insikt om hur mycket jobb det ligger bakom grannens mönsterträdgård!

Gott om blandat

Läste i senaste numret av Tara att man inte ska säga nåt om sig själv som man inte vill ska vara sant. Så klokt, och så svårt!

Jag var lite galen idag och tog kometen till posten på Ica. Köpte en bukett pioner. Finns nog inga vackrare blommor.

Köpte andra saker som jag inte ska nämna, för man ska bara säga sånt man vill ska vara sant.

Mikael ropade hejdå med Klockan halv åtta börjar jag bli orolig. Vi brukar ge varandra rimlig tid när vi är borta, men så att den andre inte behöver oroa sig i onödan. Jag har inte mycket katastroftankar, men jag tänker ibland på att Mikael ska dö. Nån gång. Men det kanske inte blir på hemmet när han är 85, antagligen inte faktiskt. Man behöver inte dö i förtid av diabetes, men man blir i alla fall i regel inte extra gammal. Och Rob "förstörde" det lite, jag kan ju aldrig längre tänka att det händer inte mig. Long story. Jag hade inte koll på klockan och åkte i ultrarapid på hemvägen för att jag var så trött. Mellan Konsum och Interflora kommer han cyklande mot mig. Klockan var kvart i åtta och jag hade dessutom inte svarat i telefonen. Alltså, här hemma låter den som ett brandlarm och väcker upp döda, ute låter den som en fjärt i vinden. Man ska ju inte belöna fel beteende, så jag ska försöka komma ihåg att ha telefonen på loud nästa gång. Fast det var så gulligt och omtänksamt att han åkte och mötte mig. Vi vill inte vara utan varandra längre. Det måste man ta vara på.

Sa jag att vi har pioner hemma! Less is NOT more!!!

När jag mådde så dåligt häromdagen fick jag många kloka råd och mycket kärlek och omtanke, och det kan jag aldrig tacka nog för. Jag tror att mamma sa att jag skulle läsa ett tal av äldste Bednar, (vi har tolv apostlar i kyrkan och han är en av dem), men det glömde jag såklart av.

Men på kvällen kom min kusin J hit med sin man. I kyrkan har vi ett socialt skyddsnät som går ut på att alla medlemmar i församlingen får besök en gång i månaden, i bästa fall, med ett andligt budskap och för att se om det behövs hjälp med nåt. Biskopen är ju församlingens herde, men han kan inte kolla själv att alla fåren mår bra, så han lånar folks ögon, öron, hjärtan och ben. Som sagt, kusin och hennes man J kom. Och Joachim läste ur precis det talet mamma tipsade om! Jag försöker inte pracka på nån min religion, men den här berättelsen kan ha relevans för ateister och vem som helst. Om jag nu kan fatta mig kort...

En man tjatade på sin fru om att köpa en fyrhjulsdriven jeep. Den skulle vara så bra i kriser och skulle komma till nytta för hela familjen. Jomenvisst. Men i det här fallet så "vann" han. En gång när han hade åkt ut för att hämta ved körde han fast. Efter många försök att komma loss, gav han upp och började lasta på ved. Det var det han hade åkt ut för och han kunde lika gärna göra det nu när han var fast. Men när han lastat bilen full med ved, hade bilen fått sån extra tyngd att hjulen fick grepp istället för att slira. Bördan hjälpte honom framåt!

Den historien visste var den satt! När jag inte vill smitta nån läkare med ME eller andra saker jag inte borde skriva om jag inte vill att de ska vara sanna, så kan jag se varför många av världsreligionerna talar om prövningar. I ett högst personligt perspektiv känner jag också att det är lätt att tappa fokus när det går för bra, lite motstånd håller en alert och på banan. Sen är det lättare, tyvärr, att vara innerlig när man ber om nåt jämfört med när man tackar. Och om vi aldrig har behov av Gud, så är kanske inte han den som tvingar på oss en relation med honom. Så att svårigheter förfinar själen, lär oss tålamod och empati, samt för oss närmare Gud, allt det visste jag förr, både med hjärnan och med hjärtat.

Men den där historien om veden visste var den tog! Det behövdes en börda på bilen för att den skulle komma loss och framåt. Och till sitt slutmål.

Jag är fortfarande inte så tokig att jag tackar Gud för mina plågor, men jag kom ett steg närmare att acceptera dem, inte som nåt nödvändigt ont, utan kanske, kanske som ett nödvändigt gott??

Och jag sa ju att jag inte precis var nöjd med passfotot, trots krigsmålningen. Jag sa till Mikael att det inte var kamerans fel, utan mitt, som vill att fotot ska se ut så som jag tycker att jag ser ut, inte som jag faktiskt ser ut.

Men ibland kan det vara bra att se sig själv i ett nytt ljus.

Just nu längtar jag desperat efter att känna mig sömnig, gärna snabbt, men vad som var en tjocksmock mage kom jag till slut på var migrän. Och jag får alltid svårare att somna av triptaner. Skönt att huvudsmärtan inte är så förfärlig utan att det är i magen jag förstår att jag har ett migränanfall. Botox eller Saroten? Vi får se om nån månad vad siffrorna säger.

Imorgon ska vi i alla fall äta tacos. Jag har syndat svårt mot dietguden och köpt tortillabröd. Sen dagen efter är det väl midsommar? Då vill jag ha sill och ägg, grillat kött och små små ugnsstekta färskpotatisar och en slatt bea. Och en rejäl sallad till. Och så jordgubbar. Längtar också efter att göra panna cotta, jag köpte med mig en hel femma grädde för detta ändamål. Och eftersom det som först skulle bli 20 nu ska bli 17 (grader alltså), så längtar jag inte efter ett dopp. Kanske orkar jag en liten tur med bilen. Jag behöver i alla fall inte drömma om min man, för honom har jag på armlängds avstånd varje natt. Men tänk er en krans fullsmockad med pioner! Det är väl det man får ta till om man har högre krav, vill ha en fotomodell eller miljonär eller så. Elitdejting-reklam! Jag baxnar.

Om jag blev frisk skulle jag städa, baka, sy, köpa skor i affär, läsa kopiösa mängder böcker, bada i Medelhavet, skriva böcker. Kanske översätta på halvtid så jag har tid att skriva.  Och så skulle jag gå på Liseberg med nån annan än Mikael, helst någon med lika outveckladt balanssinne som jag och som skrattar på virvelvinden, inte "gnyr å spyr"...

Och så skulle jag hångla med min man, ha fest för massa tjejkompisar, börja bjuda hem folk på middag, sortera ut saker och göra sig av med.

Jag såg en blaffig maskros i roshäcken. Vi får se om jag klarar av att gräva bort den imorgon. Det vore kul.

Livet är inte helt värdelöst ändå. Önskar mig bara lite mer och lite bättre sömn. Och pioner.

PS, man ska inte outa nån, men glassbilen kom när C hämtade Vanna idag. När hon stod i dörren och pratade med Mikael, gick Vanna in till mig i badrummet för C säger att hon är rädd för glassbilen. Lilla Vanna.

Glädja och glädjas

Jag läste att Schumacher inte ligger i koma längre. Ett halvår i koma, och jag klagar på mina minnesluckor... Jag blir lite glad över att höra det i alla fall.

Sen måste jag skryta. Inte för att jag gjorde nåt bra, utan för att jag kom på att göra det. Jag ansökte om pass hos polisen i måndags. I väntrummet stod en polisman i varselgul väst. Han hjälpte till, svarade på frågor. Han var jätterolig också, och skämtade nåt om Hemliga polisen, vilket ju gick hem hos mig som är Ture Sventon trapped in a woman's body. Sen gick jag till luckan och Mikael fortsatte prata med mannen.

Förr hade de som regel att den som kom innanför dörrarna före 19 skulle bli expedierad. Ibland kunde de jobba till elva! Så det här med tidsbeställning för pass har underlättat för både poliser och passansökare. Visserligen fick jag vänta lite på min tid, särskilt när jag ville ha en tid sent på dagen, men om man inte är ute i sista sekunden gör ju det inget. Det kanske tog en månad.

Det kom också fram att mannens roll är att hjälpa till, svara på frågor osv. Och att han är pensionerad polis som gör detta frivilligt när polisen har kvällsöppet. Utan lön! Jag blev helt chockad! På väg ut skämtade vi lite mer om att jag inte hade några fingeravtryck, och jag blev väldigt deckarsugen. En så trevlig, glad, hjälpsam människa. Imponerande.

Men det jag är så glad att jag kom på är att igår skrev jag en insändare under Veckans hjälte i Mitt i Haninge och tackade honom. Jag blev glad för att jag som knappt kan göra nåt själv och är beroende av hjälp, kunde göra något för nån annan. Själen förtorkar om man inte tänker på andra.

Så nu har jag en blomma inuti, som är vattnad och fin och gläder mig. Så härligt!

Ny människa

Jag tog liter mer av alla mina sömnmediciner igår, och det var rätt strategi, för jag har sovit tolv timmar inatt och känner mig bokstavligen som en ny människa. Fortfarande har jag förra veckans sömnskuld i kroppen, och jag har inte gått upp ur sängen än och förväntar mig inga storverk, men sömnen har gjort underverk med mig.

Sömnen och all go omtanke. Fy sjutton vilka fina människor ni är! Är överväldigad och tacksam. Ha! Vilken skillnad mot igår. Det där med att imorgon är en annan dag är nog klokt att minnas.

Nytt rekord -- i elände!!

Kunde med stor ansträngning förstå och utföra polisens uppmaningar: "Titta i den blåa ringen så tar jag ett kort." "Skriv din namnteckning". Den har jag glömt av hur jag skriver, så jag skrev anja som jag brukar och sen Ole[kludd]. Efter fotot: Är du nöjd? HECK NO!! Har inte klippt mig på ett år, visserligen fullspacklad, men nöjd är nog ändå att ta i. Men vem bryr sig!!!

Såhär kognitivt handikappad har jag aldrig varit förr. Svårt följa med handlingen i filmer är en sak, med blixtrande bilder och namn att minnas. Men långsamma, trevliga böcker, näpp, inte sen två år. Och nu, vanligt tal. Vad Mikael än frågade så fick jag fråga om, fattade fel, undrade när han sagt Jag vill inte ha pizza, vad det var meningen att jag skulle svara då. Helt borta. Vi sitter och diskuterar folk i fem minuter innan vi kommer på vad de heter (lite pinsamt när det är mina kusinkusiner i församlingen till och med.) Men som vanligt blir han inte irriterad på mig. Han märker väl att jag inte krånglar med vilje, surar eller är lat, utan att jag inte kan bättre än så. Ibland kan jag fortfarande vara smart, fem sekunder eller så, men det räcker ofta för att hålla beundran och kärleken brinnande en dag till :)

Jag är faktisk trygg med Mikael, om jag nu blir sämre och kan göra ännu mindre än nu. Han är en blandning av läkare, saklig och kunnig och sköterska, omtänksam och vårdande. Mikael har en kompis som vårdar sin sängliggande ME-fru. Jag tror han klarar det, även mentalt. Jag vet inte om det kommer att kännas väldigt svårt för mig men jag är ännu inte säker på att det ger mig nått att tänka på det, nu. Nästa fem år kan bli jobbiga. Vi börjar känna oss tvungna att lösa saker som rullstol, färdtjänst, sjukresor, hemsjukvård, handikapp-parkering.

Jag vill inte ligga i sängen och vara labil och ha ont. Såklart. Jag vill jobba, resa, gå på bio, idka samlag till och med åka hem och på små utflykter och se saker. Jag vill fortfarande skicka ut ett roligt julkort. Jag vill kunna ta mig utanför huset.

Fy, jag är deppig nu. Lip å lip å lip. Men inte med hela huvudet, för migränet försöker få fäste i mig och tårar får man ont i huvudet av.

Jag är så trött på att ha de här behoven, behov att skriva av mig, behov att tycka synd om mig själv, behov av att äta nåt riktigt gott, så blir jag i alla fall glad en stund.

Nej fy och usch vad jag är ovän med ME nu. Dra dit pepparn växer. I've had it. And then some!!!

Ja, ikväll har jag tjutit. Lipattacker för att det var så jobbigt att tvätta ansiktet efter det där påmålningsförsöket. Lipa när jag ser icareklamen (var det gräddglass för 5:-?) antagligen för att det är så fruktansvärt svårt att vara fysiskt kraschad efter som idag t o m stor överansträngning, och jag har inte hittat nåt som lindrar den paniken, den ångesten när lådan man är inlåst i visar sig vara ytterligare mindre än man trodde. Väggarna kryper ihop runt dig. Den ångesten botar jag bara med mat och bakverk och malaco. Jag tvivlar inte på att Mikael kan ta hand om mig om det värsta händer och som jag försöker värja mig mot ikväll. Jag har glömt meningen. Jo, det är nog inte honom jag är orolig för utan mig. Nej, jag är rädd.

Ja, den här dan vill jag gärna glömma. När man mår superdåligt psykiskt för att man använde alla motmedel till att stå ut med The physical torture, ja, då blir man sån här, lipar, orkar inte röra sig, orkar inte vara duktig och hjälpa nån utan bara äta nåt gott, för musik och läsning som förut var mina belöningar, det orkar jag inte. Jag vet ju att godis inte botar psykisk utmattning, men det hjälper tillfälligt.

Jag har tagit tag i bantningen igen, men är så helt borta i huvudet att jag inte vet om jag klarar att låta bli att skicka Mikael efter nåt gott bröd. Gluten är väl antidepressivt?

Kit å käp å kokalalla, ska visst stå för skit och skräp och kokalalla, som jag inte vet vad det är. Men det låter bra!

Rekord

Idag har jag nog slagit dumrekord. Sov väldigt mycket för lite i natt, plus att jag var på Ica i förrgår. Jag har nästan inga minnen från idag, så blir det och det är lite läskigt emellanåt, men... Ja, nu tappade jag tanken. M har varit tålmodig med mig idag. Han tar det bra när jag frågar om, och ändå inte fattar. Och har glömt igen efter fem minuter. Men jag skar lite gurka utan blodvite. Sån där färdig sallad är så lyxigt! Skulle gärna ha såna till middagen och variera extrainnehåll och dressing varje dag, det var det jag skulle säga.

Och det där med nåt annat, vad var det? Jo, att. Nehej , borta. Jag har i alla fall sagt prosit till Mikael två gånger, precis efter att Andrew Davies på Qi sa att en del blir sura om man inte säger grattis, jag menar..., vårflod? Varsågod? V:et ska nog bort, b kanske, fritz! Nej. Kliv ur min hjärna nu,... Tomgång, racket, plantera, nåt med p, post, pPROSIT! 

Som ni förstår har jag inte fått betalt för mina tankar idag. Jag har inte heller utfört något som helst arbetsliknande, om det inte räknas att jag skar 1/6 gurka till salladen. Och så har jag klätt på mig, och av mig, det är sällan rätt temperatur hela dygnet.

Men jag känner mig så trygg med Mikael. I mig själv om jag blir sämre känner jag mig inte trygg, men att Mikael kan ta det, kan lösa det, kan fixa, kan duscha och tvätta håret på mig, kan ge mig mat på sängen, mosad om det behövs. Det är rätt skönt att han är så factual. "Bara så här är det nu, då utgår vi från det helt enkelt."

Tyvärr har jag inga roliga felsägningar från idag.

Men det har vi snart glömt. Jag har lite svårt att skriva på tangentbordet på telefonen idag, men nåt dravel kommer det ju ändå!!

Jag känner utveckling i vårt förhållande och i mig själv i vårt förhållande. Bra det.

Fast jag vet inte om jag hade tänkt komma fram till nåt. Det är borta, men här är ljuva snarkningar (ja, faktiskt) och en Tara som väntar på att bli bläddrad i. Livet på en pinne! Och jag fick några suuuupergoda svenska jordgubbar idag med berg av vispad grädde. Något minne skapade jag visst, trots seriös strejk på kontoret!

Och till alla mina medsystrar/ME-bloggare, Sara, Mireille, Linda, Nilla, Cecilia: Kattis får gärna börja igen. De jag säkert glömt!! Ni betyder så mycket för mig. Kontakt med omvärlden på ett minst energikrävande sätt. Fint så.

Må så fint, era krämbullar (jag har sett att folk ibland kallar folk för finskorpor, men jag tycker det är väldigt poetiskt, men kulinariska tydligt underkänt. S om det är nån som undrar, så är det krämbullar ni är. Vadå sockerabstinens? Vem?

Det har jag glömt.

Men hörna, jag fick tidernas snilleblixt!! På den där byt/donera-sajten på fb kan man lägga ut vad man vill ha. Jag har urväxta kläder, tänkt om jag kunde byta dem mot något hembakat! Jag blir hög på tanken!

Men med hänsyn till min nya fetmedicin, som jag absolut bara tar två av, inte tre, och som redan förra veckorna eller två har gett mig fyra kilo, så blir det inte än på ett tag. Men om jag skärper mig nu, går ner 17 kg till, det kan jag gå ner på två månader om kroppen funkar som den ska. Då kan jag vara vitast på stranden men inte fetast! Drömmer om att åka bort när vi firar 5-årsdag, och tänk om jag då väger (fort, vad blir 87-17 kg, jo 70. Och då säker jag gärna bort två kilo till så man kan äta efterrätt på data utan att spräcka byxorna.

Men 70 kg låter underbart. Då är jag hel normalviktig, kan köpa vad som helst. Normala storlekar i normala affärer. Eller, som jag säkert gör också, fyndar på ebay. Både blusen och kjolen jag hade idag är från ebay och jag äälskar dem. Fast jag har klätt av mig så det blir inga bilder.

Men nu är det slutfört. Ni fattar, man slutar ju aldrig att... Osv

Förresten har jag tänkt mig att köpa mig ett attefallshus när Mikael dör. Om jag inte bor kvar här. Då skulle jag ju få hemtjänst, det är annars det tilltalande med attefallshus, att de har både kök m diskmaskin, toa m dusch, sov- och samvarodel. Som är så litet att man faktiskt skulle kunna sopa golvet själv! Så lyfter de ner huset helt klart på nån tomt. Jag har bara ingen tomt just nu, men det är ett senare problem. Jag längtar inte till Mikael trillar av pinnen, men jag har alltid drömt om hus och inredningar och stilar osv. Och för en me-sjuk är ett attefallshus nog rätt bra. Ytan räcker får det man behöver den till, men slösar inte ytor och lister som hemtjänsten måste damma.

Nu har jag ingen aning om vad jag tänkte skriva, men ni har fått nog idag.
Hejhej, finskorpor och andra bakverk!!

Mammor

Jag tänker på några mammor nu. De som har barn på den där förskolan med manlig pedofil.

Men jag tänker också på pedofilens mamma.

Är tacksam att jag inte är varken eller.

Givetvis

Jag känner mig tjock idag. Alltså, det är inte inbillning eller depp eller så.

Läser i fass på saroten, som jag har börjat ta mot nervsmärta/migrän.

Vanliga biverkningar: viktuppgång

Ovanliga biverkningar: viktnedgång.

Tyckte jag varit duktig som gått ner mina mianserinkilon och fått stopp på den viktökningen.

Men jag får bli asket igen. Så här kan det inte fortsätta.

Men varför är det aaaaaaaldrig vanligt med viktnedgång av medicin?!

Två gånger fyra

Hqr inte vägt mig på en månad. Har däremot ätit som en häst, eller kanske snarare som ett småbarn med full lördqgsgodispåse. Jag har samlat mig inför att skärpa mig igen, och idag har jag officiellt slutat med kolhydrater. Igen.

Och resultatet är att de fyra kilona jag gick ner senast måste jag nu gå ner en gång till. Surt, men det är ju mitt eget fel. Mitt och malacos. Jag har också, om jag ska skylla ifrån mig lite, känt mig mer labil på sistone. Migränet har varit jobbigt och det tär på mig. Och ibland behöver jag tröst och/eller förströelse och jag har inte så mycket sånt kvar att välja på. Men nu har jag bestämt mig. Igen.

Fast om jag ska se det från den ljusa sidan, och det ska jag ju, väger jag två kilo mindre än när jag gifte mig.

Nya tag. Mera fett. Heja mig.

Heja Sverige

Jag vaknade och mådde dåligt. Orkade gå upp efter tre timmar, och då klädde jag på mig min fina scarf från Ralph Lauren och lite smink och så åkte Mikael och jag på äventyr. Vi firade nationaldagen på vårt lokala pizzahak och jag drack en Fanta dagen till ära, fast mest för att jag ska ta nya tag med lchf med början på måndag. Sen köpte vi lösgodis, i alla fall gjorde jag det, och varsin Magnum som vi åt bland får och hästar en minut utanför Västerhaninge. Det blev en liten, liten tur men jag orkade inte mer. Det var nog med intryck och kalorier och jag är nöjd. Grattis, Sverige! Och tack för att vi får ha det så bra här!

Bara för kappans skull...

... kunde jag tänka mig att vara på kungliga uppdrag.

Kate i Jonathan Saunders och Goat Fashion http://kungligamodebloggen.svenskdam.se/kate-i-jonathan-saunders-och-goat-fashion/

Skavanker eller företräden

I en blogg jag läser om stil framför författaren stilexperten åsikten att en stylist viktigaste uppgift är att framhäva. Skavanker har alla, det viktiga är inte att dölja utan att framhäva.

Så frågade hon om vi inte skulle ha lättare att hitta tio skavanker hos oss själva än tio företräden. Jo, men visst skulle man. Här får ni se hur jag tänkte.

SKAVANKER
Mascaran rinner alltid. Och har numera veck att lägga sig i.
Stora fötter
Bred midja
Tjock
Tjock
Tjock
Ryggvalkar
Dubbelhaka
Mörka långa hår på benen
Dragningskraft i kombination med tyngd i brösten
För liten rumpa
För stor över-rumpa
För avlångt ansikte
Hög panna

Det var alldeles för lätt. Räknade inte till tio, men det bara flög skavanker omkring mig och som jag lätt kunde smasha in.

Nu får jag tänka lite mer. Vad synd att det är så!

FÖRETRÄDEN
Långa ben
Fin byst
Leende ögon
Ibland rör jag händerna graciöst
Min hårfärg och inte mycket grått
Alabastervit hy (nåja, har väl önskat mig en fin bränna ett otal gånger men nu gillar jag läget som vitast på stranden, vps.)
Mina färger passar med starka, livfulla färger
Jag kan gå i högklackat, eller kunde i alla fall.
Mjuka, långfingrade händer

Det var mycket svårare. Man borde ge sig själv fyra komplimanger för varje kritik. Så säger man väl i barnuppfostran också. Och ska man inte behandla sig själv lika bra som ett barn?

Ojdå

Min mamma (also known as Modren) påstod att hon hade kommenterat nåt med en myra, och jag trodde bara jag var senil som hade glömt av det. Men nej, det fanns ingen sån kommentar, fast på bloggen hittade jag den. Går in på inställningar, klockan är mycket och jag fattar knappt nåt, men allt verkar rätt. Ser till slut att junis kommentarer ligger i spamkorgen! Illa, så jag börjar svara.

Men jag får be om ursäkt, jag klarar inte så många kommentarer på en gång. Ni är käcka och trevliga och uppmuntrande, och jag har både läst och skrattat, men jag hoppas att ni förlåter mig om jag bara erkänner er väna existens, eller åtminstone bloggkommentarer, på det här viset.

Förresten finns det snart anledning att utbrista: "Prisa Gud för skatteåterbäringen!" Det hade jag helt glömt av. Fast pengarna ska direkt in på sparkontot, jag har tullat på det förut. Men ändå.

P.S. Min nesa var i söndags att jag blandade ihop Gustav Fröding och Nils Ferlin (Jag är ganska mager om bena). Jag kan inte heller skilja på Edith Södergran och hon som skrivit Visst gör det ont. Men jag kan klockan. Alltid nåt.

Ironi eller bara avundsjuka?

Dagens sommartips

Jag är populär hos mygg och knott. Och det är ju snart sommar, kanske, jag har i alla fall fått mina två första myggbett. Hittade bägge när jag kliade till på en random fläck och kände med fingertopparna att det var ett myggbett. Jag är inte allergisk eller överkänslig eller så, bara normalt irriterad på att det kliar.

Men jag har hittat världens bästa knep. Tea tree oil. Man stryker på på myggbettet och sen gör det inget som helst väsen av sig. Inte ens om bettet sitter precis där strumpan smiter åt. Funkar verkligen jättebra. Mitt bästa försommartips.

Sen har jag hört att det är ont om bin i allmänhet på jorden. Synd att det inte gäller getingar. Dem tycker jag verkligen inte om.

Blev biten eller stucken av en blinning när jag bodde på Gårdskullavägen, det vill säga när jag var tio eller så. Tydligen flyger de fortare än människor springer, bara det gör en ju nervös. Sen hörs de inte, och för det tredje så gör det ooooooont. Gjorde i alla fall. Jag minns hur jag sjåpade mig i plågor flera timmar den kvällen.

Och ett par gånger blev jag stucken av en geting, minns hur mormor baddade med salubrin på Dragspelsgatan.

Detta sammantaget gör att jag är livrädd för getingar. Det var kanske 35 år sen jag blev stucken, men rädslor är ju som sagt inte resonabla.

Och förresten såg jag den längsta och fetaste geting jag nånsin sett härom veckan. Det måste ha varit en mormor till flocken. Vågade inte vara kvar och se vart hon tog vägen. Förresten har jag haft ett bo med getingar inne i min lägenhet i England. Vi hämtade en kille på vår gata, usch, det var läskigt. När man slutar räkna efter åtta. Och på Ekängsgatan hade jag haft en papperssäck på balkongen, och när jag tog in den i slutet av sommaren så vaknade en geting ur sin vintervila. Den var helt irrationell och flög inte som den skulle. En typisk anfallare! Fick hämta hjälp då också. De åren jag bott i den här lägenheten, som är supervarm på somrarna och man bokstavligen smälter bort om man inte har öppet överallt. Var var jag? Jo, jag har snittat tre getingar inomhus per sommar. Är jag ensam hemma lyckas jag antingen döda eller fösa ut, men annars tvingar jag Mikael. Nu nu nu!!! Jag vågar alltså inte vara i mitt eget hem om det är en geting här inne.

Usch, nu har jag skärrat upp mig själv, så det kliar och är spindlar i varje ögonvrå.

Pappa har förresten hittat sin andra orm! Denna gången inte inne i lägenheten men ändå. Fy sjutton.

Och så tänker jag på Rob. När han gick i typ mellanstadiet brukade de roa sig med att ha sprinterlopp med skorpioner som de förvarade i lådor. Jag blir alldeles adrenalinstinn bara jag skriver om det.

Nej, jag har inte ett sunt förhållande till småkryp.

Jag känner däremot en som hade spindelfobi men blev helt botad med KBT. Fantastiskt att man kan bota en sån grej. Jag tyckte det var modigt att ge sig in på en sån grej. Att frivilligt utsätta sig för det man är livrädd för, det kräver sin man. Jag tycker det är obehagligt att till och med se bilder! Tycker inte om att röra vid en bok- eller tidningssida där det är en geting, spindel eller så. Ibland gör jag det ändå, för jag inbillar mig att det är nyttigt för min fobi.

Men som sagt, jag är inte helt frisk i huvudet.

Men använd gärna tea tree oil.

Dagens senil

Hittade vetelängden (så kallar jag min sån där avlång tygpåse med isytt vete som man värmer i mikron) ovanpå mikron i morse, eller det kan lika gärna ha varit igår morse, jag lyckas sällan pricka in sånt som veckodagar. Jag vet att jag inte brukar låta den ligga framme, i köket i alla fall, den har legat på golvet bredvid sängen ett antal gånger, men ovanför mikron är dessutom skåpet där vi förvarar vetelängden. Jag borde inte ha lämnat den där. Jag frågade Mikael om han hittade den i mikron när han gick upp, och så var det ju. Jag letar då lite i minnet och drar fram nåt som liknar vetelängden i mikron. Jag hade tänkt stoppa mikron efter 1:20 nu när det är så varmt i lägenheten. Men på knappt en och en halv minut har jag alltså glömt av vad jag håller på med. Konstigt att jag inte hörde mikron tjuta när den var klar.

Men jag har inte riktig demens. Jag tog ett hobbytest i nån tidning och man skulle t ex rita en klocka med visare och siffror och ställa klockan på 10 i 2. Det kunde jag, så än har jag lite hjärna kvar. Alltid nåt.