Vad jag har

Det kan ju ha varit så att jag har varit tjurig i över veckan p g a avgiftningshuvudvärk.

Men den sjuke har bara en önskan osv.

Men alla de människor i världen som önskar sig vad jag har? Ett tak som inte läcker in, väggar som inte ramlar när det blåser (eller när ett vildsvin vill springa rakt igenom huset). Jag har vatten inne, som inte måste kokas före matlagning, och som det finns så mycket av att vi faktiskt slänger lite av det ibland, om vi inte orkar dricka ur.

Sen har jag mina favoritgrejer, apparaterna. Spis, ugn, mikro, fläkt, diskmaskin, handfat, tvättmaskin, torktumlare, dusch med reglerbar värme och bra vattentryck. Inget mögel. Man kan ha öppet här och var utan att få in kackerlackor, ormar, getingar, råttor. Vi har inga mördarsniglar. Inga myror. Knappt mer än nån enda liten spindel.

Inte att förglömma, vi har kyl, frys, skafferi. Vi har så mycket mat att vi knappt orkar laga den. Och om Mikael skärper sig lite så brukar det finnas fler saker än fläskytterfile dessutom.

Jag har dessutom två ögon, två öron, två händer, två visserligen svaga armar. Men jag behöver inte klä på mig med fötterna. Jag har en mun och en någotsånär välfungerande hjärna. Jag har skelett, hjärta, lungor, tarmar, körtlar, njurar, lever, blodådror, fettdepåer som gör att när alla andra har svält ihjäl blir jag den smartaste kvar och blir drottning.

Jag har en man som har seglat den sämsta, kallaste, regnigaste  juliveckan i mannaminne. Saker blev aldrig torra, sa han. Å, fy, jag är så nippertippig och avskyr att vara blöt. I mitt hus har man det förresten jättebra när det regnar. Regnar aldrig in, fryser knappt heller. Är det sol däremot så måste man öppna överallt och låta fläkten gå. Och lösa det där med flygfäna som vill in.

När jag bygger ett hus så ska det vara av betong, nåt rum i källaren i alla fall, så jag kan sova skönt.

Sa jag att jag älskar min dusch. På sommaren när fönstret är öppet känns det som att man är vid medelhavet och duschar, 25 grader ute, ställer sig på uteplatsen i handduk, nästan torr. Å, det är ljuvligt!!

Jag älskar faktiskt mina mediciner också. Vill inte behöva dem, men om det nu är så som det är, så är jag glad att de finns.

Mest av allt är jag glad för vykortet från Åland i fredags. Han skrev att han älskar mig. Får jag säga det? Det var i alla fall veckans trevligaste ögonblick. Och nästa fem, när jag läste om och om igen.

Tänk vad många människor som skulle ge allt de har för att någon skulle älska dem. Och det har jag. Fast jag önskar mig två saker i livet, Rituximab och Mikael. Det ena kanske inte funkar och den andra kanske dör. Men just de två. Vi får se. Just nu har jag hälften av mina drömmar. Inte illa!