Tyvärr hade Mikael planer på annan ort idag (och det här låg kvar i utkast så jag vet knappt vilken dag jag talar om. Söndag tror jag, söndagsmiddag med julbord!, så tjejerna led omväxlande lika mycket som jag. Ruth var också och firade sin mammas födelsedag på eftermiddagen, men kom till sist. Vi tog syskonfoton. Det händer inte för ofta att vi är alla här. Och "alla" var vi ändå inte, för pojkarna och Bettan var inte här, och Hampus och rut har bara varandra, öh, det har Mikael och jag också och det är helt i linje med våra planer att inte få några barn. Ellen har inte precis sin älskade på en färja till Åland, om man säger så. Tuffa syskon, och vad de går igenom. Jag gav alla syskon, Mikael och mamma och pappa en bok av en favvoförfattare, Michael Wilcox, som skriver om adversity, prövningar. Mina syskon har haft så många svåra prövningar, död, olycka, skilsmässa, kris, arbetslöshet, bli lämnad, vem duger jag åt då? Och så har vi ju en del mer eller mindre svåra kroppsliga prövningar flera stycken av oss, förhoppningsvis blir mias hjärtoperation den första och sista.
Jag är verkligen glad att våra föräldrar har lärt oss hur man beter sig när allt faller, går åt skogen, blir värdelööööööst! De har visat att man håller sig lugn, tänker efter, sträcker ut händer efter de som verkligen älskar en, och framförallt tar Guds utsträckta hand. Bitterhet, klagan (Oh well, jag försöker i alla fall), negativitet om andra, allt det där händer lätt när man själv är sur, arg och bitter. Men att möta motgångar på ett värdigt sätt, det tycker jag mamma och pappa har lärt oss barn, och att vi har fått i vissa fall mer än vår beskärda del, men att alla fortfarande är glada, hoppfulla, trevliga, omtänksamma. Jag kanske redan har skrivit allt det här, men det berör mig, nu när alla syskonen är här. Jag önskar dem så gott, de har alla olika drömmar. Om jag hade ett trollspö.
Ellen sa att om man stör sig på nåt hos en person, en man är gift med t.ex, för att hen är sävligast i världen och alltid kommer sent, då kan man fråga sig om motsatsen vore bättre, dvs att han är smått kolerisk, studsar som en boll mellan aktiviteter, påbörjade och icke-avslutade, renoveringar, nya hobbies, och att du kände pressen att åtminstone intressera dig för alla planerna. Tack och lov valde jag en man som passar mig rätt bra. Jag är väl inte dum heller :)
Tjejerna tog kål på mig idag. När de leker med varandra och en vuxen, och vi andra pratar vid matbordet, då vill jag både stänga en ljudisolerad dörr till vardagsrummet och köket, där de är. Ljudvolymen tar knäcken på mig, energin, alla rör sig hela tiden. Ingen har nåt begrepp om vad vara stilla är. Det passar inte att ha ME då.
Men ändå är jag alldeles genomlycklig. Jag älskar dem så mitt hjärta brister. Jag har lätt att älska, lätt att bli kär, lätt att beundra, lätt att vara naiv :)
De lät så underbara när Oskar berättade att han hade bajsat på pottan. De var oerhört stolta och stödjande, så fint att se den kärleken dem emellan.
Och när vi tog foton så tog Bella min hand, och det gömde jag i mitt hjärta. <3<3<3
1 kommentar:
Tänk att få en dag då man är genomlycklig i hjärtat! Det låter underbart! Ni är verkligen tuffa syskon.
Det är något jag ofta tänker på, att om jag tar och räknar motgångar av de slagen du nämnde så kan jag fylla ett helt A4 bara för mina syskon och deras barn och mina föräldrar. Går jag ett steg längre och inkluderar kusiner då smäller jag av! Och det bär jag med mig när jag möter andra, att det är troligt att de har det likadant. Mycket lite av andras motgångar får man ju veta om med mindre det är uppenbara amputationer... Heja alla i världen som kämpar vidare!
Skicka en kommentar