Hjälp eller stjälp

Hunden var här idag för första gången sen före jul. Som jag minns det i a f. (Vi har inte saknat henne. Vi är väl antagligen sociopater för det, men det kan vi ta sen.) Hon väckte mig med sitt uppfordrande skällande för att hon ville upp i min säng och Mikael var inte hemma. Vi kan inte få henne att fatta vissa saker, som att hon inte får skälla när dörren är stängd, så om Mikael glömmer att lyfta upp henne i min säng innan han går hemifrån, så skäller hon utanför dörren tills jag vaknar. Jag har försökt att säga nej, ganska barskt till och med, men då blir hon bara ännu ivrigare. Så jag var inte helt nöjd med råttjägaren, aka attackhunden, aka Baskervilles. Ni känner kanske igen hennes smeknamn vid det här laget. Fast de namnen använder vi oftast inte när hon hör. Vi vill ju inte traumatisera ett djur, så psykopatiska är vi inte.

Ja, men då låg hon på/bredvid mig och småsnarkade som vanligt. Jag hade nog blivit riktigt arg om jag fortfarande åt den där häxbrygden Gabapentin, men jag har inte tagit den på hela veckan, så den är ute ur systemet och jag tålde denna egentligen hemska morgonväckning. Till saken hör att jag vaknade vid åtta eller nio, och precis på håret lyckades somna om vid elva. Så redan då är jag ett antal timmar minus och vill inte gärna att de ska stjälas av mysmonstret.

När hennes matte eller husse kom, jag vet ju att C är en tjej, men jag har aldrig lyckats lära mig vilket som är hundmamma resp hundpappa. För övrigt har jag heller aldrig lärt mig babord och styrbord. Men jag har inga problem med höger eller vänster i trafiken, eller för den delen politiken. Jag vet dock inte längre var i historien jag var, så jag skadar nog ingen om jag skippar dösnacket och går till pudelns kärna. Ha!

Det ringde på dörren, jag svepte exotiskt min exotiska, cerisea kimono om mig och sa åt hunden att nu ska vi gå och öppna. Hon tittade bara på mig. Men jag ville gå och öppna först, eftersom C inte visste att vi var hemma och jag ville inte att hon skulle hinna sticka. Vanna skäller alltid nämligen väldigt fredligt när det ringer på dörren, men hon hade minsann inte förstått att det var slut på helgerna nu och åter till grottekvarnen, för hon var som sagt loj. Jag öppnade, och ropade på hunden, som också hörde C:s röst. Om hon inte är för döv för det. Eller loj. Kom kom, sa jag, och hon brydde sig mindre än en aggro tonåring. Det är inte en förfrågan, sa jag, det är så det blir! Men hon reagerar inte, så jag fick gå, inte bara in i sovrummet och hjälpa henne ner från sängen (den är fem gånger så hög som hon och ibland slinter hon på parketten när hon hoppar ner själv), utan ända runt sängen till precis där hon var. Och när jag är framme vrider hon sig lite snyggt och lägger upp kli-magen åt mig. Va? Vad får dig att tro att vi håller på med sånt nu? När matte/husse/C står vid dörren. Jag fick bära henne lite, sen dra och putta på henne, och till slut gick C in med full arktismundering och tog tag i jycken som vägrade gå längre än halva hallmattan. Alltså, den damen, hunden alltså. Delusional! Tror hon är prinsessa i nåt fint land och att vårt mål är att klia henne på magen, på huvudet, på nacken, you name it.

Jag erkänner att jag får glada minnen av henne. Men hon är verkligen inget sällskap. Hon ser aldrig ut som om hon fattar vad man säger, inte ens de kommandon man faktiskt vet att hon kan. Hon lyssnar inte på vad man säger om man är ledsen, hon är dessutom helt okänslig för hur man mår, och nån gång när jag verkligen hade velat gossa med henne så ligger hon vid mina fötter och jag kan inte nå henne. Så det där med människans bästa vän. Really?

Det är därför vi säger att vi är psykopater eller sociopater, ellerä vilka det nu är som inte tycker om djur. Hon är mer som en hot water bpttle som kan titta och visa var hon vill bli kliad. Och Vanna är en riktig stallböna, är massor i stallet. Och hennes matte/husse/C är sannerligen ingen mes och låter inte vanna mesa sig heller. Så jag förstår henne inte. Det kanske är så att jag är så långt ner på listan. Det är ju Mikael som går ut med henne, som hon vill vara med. Jag är bara nån som ligger i sängen. Hon visar inte ens mig att hon vill gå ut om hon är kissnödig. Hon har kanake förstått att jag inte kan gå. Och att det är för jobbigt t o m med kometen att rasta henne. Man vill ju inte misshandla ett djur utan ge henne god tid att lukta sig fram till rätt plats i naturen för her royal arse to do her business.

Nej, djuret och djur i allmänhet är inte min bästa vän. Kanske om man träffade nån som var mindre loj. Men nej, vi vill inte ha hund. Absolut inte. Vill nog egentligen inte ha denna heller, men Mikael tänker att han får daglig motion av det, och det är ju bra tänkt. Så att han lever länge och håller sig frisk och biverkningsfri.

2 kommentarer:

Sara sa...

Hjälper det om jag säger att matte betyder matmor och husse husbonde?

Anja Olergård sa...

JA, DET HJÄLPER MEST I HELA VÄRLDEN!