Påsktankar

Tydligen har två palestinier knivskadat en israel idag. Den ene palestiniern sköts ihjäl medan den andra låg skadad på marken. Ambulansen kom och skulle ta med sig den skadade israelen, när en israelisk man går fram och skjuter ett skott i skallen på palestiniern. Hans eget liv var i fara uppger han, men det är säkert inte sant. Snarare är det "han skadade min kompis så nu ska han få betala."

Och det värsta är att i det landet så har alla inte bara en bror som fienden sårat, skadat, dödat, utan alla har en mor, farmor, dotter, man, hustru, kusin som är död. Och allas döda skriker om blodshämnd.

Är det verkligen ingen som begriper att detta kommer att sluta med att de två folken tar ihjäl varandra, tills berget Hebron och de en gång gröna fälten vid Galileiska sjön bara pyr svagt av slocknande eld.

Jesus var visserligen jude, men han skapade en ny religion, en som både judar och muslimer i området skulle kunna ta till sig.

Ha sa att om nån slår dig på högra kinden, så vänd också andra till. Vad då, ska man låta sig bli slagen, misshandlad, sårad, utan att stå upp för sin egen rätt? Självklart inte, och den som opponerar sig sålunda visar att hen inte lyssnade så noga. Jag har själv hört den berättelsen sedan barnsben men inte förrän i vuxen ålder förstått den.

Så här. Tänk dig att du står mittemot en annan människa. Du tar högra handen och ger honom en rejäl smocka på käften. På vilken sida av ansiktet hamnar slaget du just utdelade? Jo, på vänster sida. Om nån slår dig på vänstra kinden, det säger Jesus inget om.

Hur ska man då slå någon på högra kinden om man är högerhänt? Tänk dig att du just har tagit av dig handskarna, du håller dem i högra handen och dischar till din motståndare med lite av en knixning i handleden, på ett något omanligt 1700-talsvis med trikåer och vit peruk. Så slår du honom på högra kinden. Ganska olika bilder, de två.

Att bli slagen på högra kinden är inte en fråga om våld. Det är snarare att bli förolämpad, kanske förnedrad, retad, förlöjligad. Kanske förföljd för sin kristna tro. Den behandlingen ska man tåla, vända andra kinden till också, kanske som för att säga Det där stang inte, vill du försöka igen? Nehej, då glömmer vi de här dumheterna.

En kvinna i min kyrka, har glömt vem, har sagt: If somebody drops an insult, don't pick it up.

Jag tror att världen behöver mer fördragsamhet.

Mikael och jag såg en snutt på Jesus Christ Superstar idag. Den betydde mycket för Mikael när han var ung, för den fick honom att för första gången tänka på Jesus. Och trots att filmen inte speglar det största, att Jesus är Frälsaren och uppstod på tredje dagen, så har den givetvis sina poänger ändå. Jag minns nån sång där Jesus kände sig trött. "Jag har predikat här i tre år men det känns som nitti, varför skulle det gå bättre om jag dog?" Så har jag aldrig sett det, men självklart kan Jesus ha vacklat i sin ork och entusiasm att predika evangeliet och frälsa heeeela världen. Det lät som en bra idé först, men när han kom ner hit till jorden, var det till en fattig, sandig plats där folk var hetsiga och förstockade, kanske eller kanske inte av solsting och den 40-gradiga hettan och sandaler som alltid skaver mellan tårna. Det var nog inte lika lätt som han hade hoppats och trott. Lika väl är det inte alltid så enkelt för oss när det väl kommer till kritan.

Man fick i filmen se hur Pilatus tvådde sina händer i folkets åsyn. Det var väl att fega ur kanske. "Ni har inte makt att korsfästa honom, men det har jag, fast jag tycker inte han har gjort nåt fel. Men gör som ni vill." Både Pilatus och Herodes undrar varför Jesus inte försvarar sig, varför han låter det ske.

Det där INRI, Jesus av Nasaret, Judarnas Konung, som spikades upp på hans kors, var inte en hyllning utan ett skämt. De försökte göra Jesus till en driftkucku, men vet ni, han vände faktiskt bara andra kinden till. Han bar det, liksom han bar våra synder, skulder, svagheter, sjukdomar och sorger.

Han bar det, och dog. Och vi behöver inte dö för honom, men vi behöver leva som hans efterföljare. Och världen är i desperat behov av sådana som säger Jag förstår att du känner så, det gör jag också, men vi stryker ett streck över det, kom, så tar vi i hand på det. Följ med mig hem på middag. Ta med din familj, så kan vi prata mer om hur vi kan gå vidare.

Jag läste om en kvinna som arbetade som sfi-lärare och frustrerades av att eleverna fick så lite träning utanför skolbänken. Så hon började kalla sig Middagsministern och startade ett program där svenskar och invandrare matchades ihop över en middag. Vi gör köttbullar, kan ni ta med nåt som är typiskt för er? Det är nämligen så man lär känna människor, lär sig bry sig om dem, lär sig vilja dem väl. Precis så är det med Mikaels barn. För varje gång de är här på middag så lär jag känna dem mer, bryr mig om dem mer, vill dem mer väl, älskar dem mer.

Jag tror kanske att det var så Jesus tänkte när han låg till bords med folk från sin hemtrakt som inte alltid sågs som lämpliga. Men efter en middag är man vänner.

Det sägs ju att man aldrig slutar älska den som räddat ens liv. Jesus Kristus har räddat mitt, och även om min mat inte räddar liv, så kan den rädda kärleken. Och det är nog så gott. Så vänd andra kinden till och bjud hem nån på mat, så går du i Jesu spår. Vi löser världsproblemen därifrån. Fast faktum är att om nog många går nog väl i Jesu spår, så tror jag många av problemen löser sig av sig själva. För även om det var menat som ett skämt är

Jesus av Nasaret

faktiskt både

Frälsare och Kung.