När jag ringde för att gratulera min pappa på Fars dag ikväll var han kort i tonen och sa med illa dolt engagemang: Titta på Gunde på fyran, han har det som du!
Jo, där var herr Gunde himself. Gunde, Guden, som klarar allt och har mental styrka som kan dra en bil med tänderna.
Men jag hörde själv hur Gunde berättade att när inga prover visade nåt fel och läkaren ringde och sa Du kan ju inte tro att du kan prestera som i 20-årsåldern, då blev det för mycket för Gunde. Att inte bli trodd, att doktorn hade mage att föreslå att felet var att Gunde inte kunde känna skillnad på sjuk och trött. Då grät han i telefon. Han tror mig inte.
Och ända sen jag hörde det ikväll har det mullrat under ytan, åren av "ständig vakt", särskilt hos läkare. Måste bara kolla om du kommer att skratta åt mig, förnärma mig, eller bara säga dina egna inaktuella fakta och inte tro mina uppdaterade, för att "jag är ju bara en människa, och flickor förstår inte sånt. Dessutom är jag inte läkare så käften nu."
Min dröm för alla me-sjukas skull är att det här snart är slut. Att vi får vår biomarkör, att de miljoner me-sjuka över jorden aldrig mer ska bli skrattade åt hos läkaren, och att ett enkelt test avgör om du har me, och då får du empati och behandling.
Å, ljuva framtid! Jag vill bjuda Gunde till festen. För vad han har satt ord på. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar