Varning för Gunilla Persson

Jag vet inte hur, men så fort ett klipp på duktiga fiolspelande Elsa var slut kom de där galna svenska Hollywoodfruarna upp, och innan jag hann fatta nåt sa nån Jag vet inte om jag kan få barn, och då sa Gunilla Persson Men var inte ledsen! Och då kastade hon-som-kanske-inte-kan-få-barn sitt vinglas på henne, eller rättare sagt vinet, inte glaset, och stormade ur rummet. Gunilla Persson kan inte vara frisk, eller så har hon världens smartaste strategi för att verka galen och hålla sig kvar i teve, för människan sa nåt om att där sitter hon med en klänning för 2000 dollar och makeup osv. Och hon kunde blivit döv, stum, blind, dödad, ja, det här var ett mordförsök.

MORDFÖRSÖK?!?!?

Helt allvarligt så måste kvinnan vara certifiably insane.

Så populärt i förnedringsTV.

Första gången

7 juli kontaktade jag tandläkaren pga att jag tappat en lagning och hade tandvärk. Förstod att min tandläkare kunde vara på semester, men eftersom tandvärken kom och gick och jag är livrädd för tandläkaren vågade jag inte gå till någon annan. Som vanligt gav de mig en morgontid (är det väldigt svårt att skriva in i journalen att jag bara kan efter 15.00???? Som jag bett dem göra alltså) och sen fick jag en tid först idag. Men den avbokade de! Första gången jag blir sur över att tandläkaren avbokar. Den psykiska anspänningen att gå och vänta på nåt man är rädd för, och som man dessutom vet blir ett ingrepp mer än bara röntgen osv, är mer än jag kan stå ut med just nu. Har varit på benen ett par minuter idag. Suttit lite på stol i köket för att jag stått upp och svalt piller så måste sitta ner innan jag går till soffan. Så just nu är jag görsur på att de avbokade. Ingen kan förstås tänka sig att det tar kraft att boka om en tandläkartid. Let me tell you about that!

Nyheter om mitt äktenskap

Tydligen dejtar vi andra. Nej, det är inte sant såklart. Men han ska i alla fall åka på båtutflykt med en kvinna. Fast hon är en änka på 30 eller 35 år äldre än jag och deras relation är inte av det slaget. Snarare är jag stolt över Mikael som är så omtänksam.

Annars kan jag meddela att Mikael och jag har varit sambo sen 2001. Det stod i hemtjänstutredningen som kom på posten idag. Jag försöker komma på om vi gifte oss 2011 och en etta blev en nolla, men det känns inte heller rätt. 12/9-09 gifte vi oss. 2001 hade vi inte träffats än på många år. Vet inte riktigt var "sambo sen 2001" kom ifrån.

För övrigt anser jag (praeteria censeo, för er som talar latin) att jag har den bästa mannen i världen. En lätt överdrift kanske, men jag kan inte tänka mig någon annan. Jag tycker inte ens att hans snarkningar är irriterande.

Äntligen inredningshöst

Kolla vilka färger jag stötte på på Instagram idag. Det första kontot heter nåt med Veranda, jag trodde jag skulle komma ihåg det tills jag kom till Blogger...

Jag är i alla fall jättenöjd med att hösten börjar komma i inredningen. Vi har fortfarande 27° grader inne men på kvällen blir det så kallt att jag måste ta på mig en pläd i soffan. Har varit så skönt att inte behöva klä på mig på hela sommaren. Det blir knappt nån tvätt heller om man har på sig en klänning tre minuter i taget, eller högst två timmar i undantagsfall.

Och ingen geting har vi fått in på hela sommaren!

Livrädd i onödan

Mikael håller ju kurser i 72-timmarsberedskap och Hjärt-/LungRäddning. Han har en docka som man kan träna på och han tog in den idag för att kolla den inför en kurs han ska hålla i morgon. Jag visste om att han skulle hålla kurs och jag har sett dockan förr. Men jag skrek högt när jag först såg den i köket och några timmar senare i hallen. Så tänkte jag att jag skulle komma ihåg att den låg i hallen så jag inte skulle skrika och väcka Mikael när jag skulle gå och lägga mig, Men då ligger den i köket igen och det var bra nära att jag blev rädd igen. Men vad är troligast? Att vi har en styckad kropp i lägenheten eller att Mikael håller HLR-kurser? Tydligen tror min hjärna genast det värsta. Det visste jag väl förr, jag kan ju vara väldigt teatralisk. Och dessutom har jag slarvat bort kortet jag kom ihåg att ta av torson, jag menar dockan, på väg till sängen. Här försöker man göra sig till och illustrera sina blogginlägg. Jaja.

Sämsta nyheterna

I lördags var det en ME-konferens på Stanford i USA. Ron Davis som leder världens mest avancerade ME-forskning och har en mycket svårt sjuk son hade bjudit in de norska läkarna Fluge och Mella, som är de som först upptäckte att Rituximab, som gavs mot lymfom, hjälpte mot ME. Deras stora blindade studie är klar nu i höst, även om det återstår mycket arbete med avblindning och att sammanfatta resultatet. De hade avböjt att komma på konferensen pga sin arbetsbörda med studien, som är inne på i princip sista andningen.

Ron Davis hade citerat Fluge och Mella och sagt att de gärna vill lura ut vem som svarar på behandlingen och inte. Dels kostar behandlingen hundratusentals kronor (om jag minns det rätt kostar en infusion 40 000:- och man ska få kanske 6 st) och dels måste den som ger behandlingen ha tillgång till akutsjukvård pga biverkningarna, så det är så långt ifrån att ge nån en Alvedon man kan komma. Så pga kostnaden och de potentiellt dödliga biverkningarna vill man gärna kunna säga vem som kommer att svara och inte. De försöker hitta undergrupper som gör att de kan förutsäga respons. Och nu kommer det. De har sagt att de som inte svarar är de med severe ME. Jag vet inte hur de kategoriserar severe, men så som jag förstår det brukar man mena de 25% sjukaste som är hem- eller sängbundna.

Dessutom tänker jag på när det gick rykten om att de inte hade nog med folk till studien i Tromsø. Eftersom de tar patienterna från sitt upptagningsområde kunde inte massa Oslo-bor åka till Tromsö och vara med där. Så jag och Mikael bestämde oss för att vi skulle flytta till Tromsø i 2-3 år, hur mycket det nu var, om jag fick en plats i studien. Men egentligen fick man bara ha varit sjuk i 15 år och redan då hade jag varit sjuk i 20. Det borde också ha tänt en varningslampa.

Men nu ser jag två knallröda blinkande ljus, 23 år, svår ME. Jag hänger ju upp hela min existens på att jag ska få effekt av Rituximab, kanske så att jag bara behöver vara sjuk i fem år till. Eller nån annan medicin som de kommer på under tiden.

Men nu inser jag att jag antagligen hör till dem som inte skulle få effekt. Jag har aldrig vågat tänka den tanken förr, alltid trott både att jag får pröva och att det hjälper. Men nej, så blir det nog inte.

Igår grät jag åtta gånger. Rättare sagt så började jag gråta åtta gånger men stoppade det med viljan varje gång. Orkar inte hantera varken själva gråten, sorgen eller huvudvärken som kommer om jag gråter.

Men man har gjort en mindre studie i Norge med Cyklofosfamid. Om man fick 40% respons på den skulle man prova på de allra sjukaste och det håller man på att försöka komma på formatet för nu. Men det är en "värre" medicin än Rituximab, det är cytostatika, och jag förstår knappt hur svårt sjuka ska överleva själva den behandlingen. 40% chans till effekt efter cellgiftsbehandling, det låter lagom roligt.

Jag kan inte ens klä i ord den kris jag känner inuti mig inför det här. Jag är bara 47, jag kanske har 25 år kvar att leva. Jag lär inte vara frisk om fem år som jag har hängt upp mig på. Rituximab är inget för mig. Alltså är jag kanske bara halvvägs snarare än en meter från målsnöret. Och ju längre jag varit sjuk, desto mindre krafter har jag kvar att härda ut, dvs i takt med att sjukdomen blir värre minskar också min förmåga att tåla den. Ljuset brinner verkligen i båda ändar. Och ändå är det sjukt mörkt.

Fast idag har jag inte gråtit en enda gång. Jag vill inte vara stark, jag vill få hjälp. Men kanske är jag starkare än jag tror.

P.S. Jag funderade på om det var rätt av mig att berätta om Fluge och Mellas tråkiga besked till de svårt sjuka. Men det här är inte en offentlig ME-blogg, det är min plats i rymden, och därför gjorde jag det. Citatet finns dessutom att se på YouTube, 449 minuter in i en åtta timmar lång konferens. Så det är public information och ingen hemlighet. Ron Davis tyckte det var nog säker information för att dela den.

Måndagsbuketten

Vad ska jag göra?

Jag tar ju ut saker i förskott och redan nu är jag nervös för vad jag ska jobba med när jag har blivit frisk. Jag vet.

Men jag vet i alla fall vad jag ska ha på mig när jag jobbar. Nåt sånt här.

Vad är detta?

Så här såg det ut varje gång man flög. På låg höjd såg man först skogarna och sjöarna kring Landvetter, sen själva staden Göteborg, sen husen där mormor och morfar bott så länge jag kan minnas, och sen även jag själv, på Norra Dragspelsgatan i Västra Frölunda, och sen öarna i skärgården. Hemma.

Vädjan

Vad skulle ni välja?

Jag har ätit två goda mackor med rökt skinka och gurka och druckit ett glas mjölk, så jag är inte direkt hungrig. Men jag längtar efter mat på nåt annat sätt. Vi brukar gå ut och äta ibland, för att det är en stillsam aktivitet och för att jag uppskattar mat så. Men nu har vi inte varit nånstans på länge för jag orkar inte sitta upp. Men så kom jag på att det är supertrevligt att läsa menyer! Det här är huvudrätten på Nynäshamns restaurang Hembygdsgården (jag kan inte hitta hur man länkar längre, är lite för trög, så här är länken www.restauranghembygdsgarden.se). Vi var där en påsk för rätt länge sen, jag tog lammet och det var gudomligt gott! Restaurangen ser bokstavligen ut som en hembygdsgård även inredningsmässigt, men maten var i alla fall den gången fantastisk. Vi var på ett annat ställe en gång på Alla hjärtans dag och det var också fantastiskt. Och så har jag läst menyn på Nynäs Rökeri nyss, hjälpes vad jag vill ha räkmacka!!!!!

Men blir ni sugna på nåt nedan?


Fiskrätter

 

Gösfilé

Smörstekt, serveras med pressad potatis stekta räkor och krämig gräslöksås

175,00

 

Laxfilé

Örtöverbakad, serveras med timjanstekt potatis och vitvinssås
185,00

 

Fiskgryta

Hembygdsgårdens egen gryta gjort på lax, gös och torsk
Serveras med aioli
165,00




Kötträtter
 

 

 Oxfilé tournedos

Serveras med rotfruktgratäng, madeirasås och chevréost

245,00
 

Hjortinnerfilé

Helstekt, serveras med friterad potatis och trattkantarellsås

255,00
 

Lamminnerfilé

Helstekt filé serveras med potatisgratäng och rosmarinsås

225,00
 

Oxfilémedaljonger

Grillade, serveras med friterad potatis, rödvinssås och bearnaisesås

215,00
 

Fläskfilé

Helstekt, serveras med stekt potatis och dijonsenapssås

175,00

 

 

Stöld?

Folk har visst kunnat tanka för 1:- litern nånstans idag, och blaskorna rapporterar om god stämning på macken. Kö såklart.

Men alla utom barn förstår att det är ett misstag. Är inte det att stjäla frön mackägaren? Att sko sig på nåns olycka? Nu kanske det inte är en enskild gubbe som äger en enda mack, och BP känner man ingen lojalitet mot, men ändå? Är det mer ok att stjäla från ett företag?

Slöseriombudsmannens rapporteringar må man säga vad man vill om, men om vi förväntar oss att våra folkvalda ska vara försiktiga när de gör av med våra pengar, så kan man inte ha dubbelmoral. Stjäla och slösa är inte samma sak såklart, men ni fattar.

Det är så rätt att vara självrättfärdig. Faktiskt lätt som en plätt.

Måndagsbuketten

Varierar mig lite med att presentera måndagsbuketten en dag för tidigt och inte i form av en bukett utan en enda blomma, en rosa pion. Det råkar vara min favoritblomma. Detta konstverk heter föga förvånande Pink Peonies och är gjort av Surrey Botanic Artist Fiona Wheeler - Specialist in Painting Botanic Subjects - member of The Society of Floral Painters and has since enjoyed much success. She also exhibits with Guildford Art Society and accepts private commissions.

Min kompis Sussi har en pappa som gillar att se folk i ansiktet och säga vilken blomma de är. Han sa att jag var en pion, långt innan jag visste så mycket om blommor att jag kunde säga vilken som var min favoritblomma. Han sa att pioner är djärva. De skäms inte för sig och luktar gott. Jag kommer inte ihåg nåt mer, men har alltid blivit förvånad över hur bra det stämt. Men numera är jag kanske inte så djärv med mig själv, men det är ju sjukdomens och viktens fel. Jag kommer ihåg nån gång när jag var rädd för att träffa några från förr för då skulle de se hur tjock jag blivit. Ingen sån där kroppsaktivism här inte, bara kroppsvånda. Jag har eller har i alla fall köpt ett par böcker om att acceptera sitt utseende men dem har jag såklart inte orkat läsa.

Men just nu är ett sånt där tillfälle när jag borde klappa mig på axeln och säga att i morgon är en annan dag. "Om inte i morgon, så en annan dag", som Cecilia Ekhem sa.

Glad Pion!

Tvångsvakna

Jag har under åren börjar använda hemmagjorda namn på sånt som har med sömn och vila att göra. Som att eskimåer har många ord för snö, fast det bara är en vandringssägen. Men ett bra exempel i alla fall. Idag tvångsvaknade jag, dvs väckte mig själv fast jag inte hade sovit färdigt för att jag märkte att jag hade så ont i huvudet att jag måste ta medicin.

Fast normala människor tvångsvaknar ju varje dag för att gå till jobbet eller när telningarnas inre väckarklocka är satt på 06.00. Så jag säger inte att det är synd om mig. Jag bara har inget roligare att prata om just nu. Eventuellt ska jag epilera benen idag, men jag är inte säker på att jag orkar, och det är hur som helst inte ett uppslag till ett bättre blogginlägg.

Dagens TACKSAM!!!!!

Värmeböljan Lucifers hetta slår nu till. Upp till +46° i 11 länder i helgen. Flera länder hade 40° igår och nu i helgen väntas det alltså bli ännu värre. De drabbade länderna är Italien, Schweiz, Ungern, Polen, Rumänien, Bosnien, Kroatien och Serbien, men även delar av Spanien och Frankrike. Två personer har redan dött. Man ska dricka mycket vatten, hålla sig inomhus och undvika resor.

Själv har jag 25,2° i sovrummet och har faktiskt täcket på benen för det drar från det öppna fönstret.

Jag har ÄLSKAT den här sommaren. Det var varmt några dagar i början men sen har jag stått ut hela tiden. Fläkten var på lite härom dagen men det var helt ok. Egentligen vill jag bada, en gång i sommar, men blir inte frestad när det är svalt.

Så förlåt alla som älskar värme, i år är det jag som fått som jag vill, en sommar på 20°. Ljuvligt.

Ska det vara 25° ska man ha en pool och en italiensk servitör och bris från Medelhavet.

Jag minns när jag bodde hos Ellen i Bad Homburg/Frankfurt ett par månader i samband med att hon opererade sin handled. Det var en varm sommar. Kunde ofta vara 31° klockan 21 på kvällen. Hon bodde på fjärde våningen i en loftlägenhet med snedställda fönster. Det kändes som om solen sken in och fördubblades genom det där glaset. Sen hjälpte det ju inte att man fick gå upp för fyra trappor för att komma dit, det tålde jag inte ens då. Så när man kom hem drog man av sig alla kläderna, duschade kallt och åt glass. Och det var väl enda gången man var någotsånär nöjd. Jag hade köpt en Solero en gång på bensinmacken i slutet av hennes gata. I Sverige öppnar jag aldrig min glass med en gång för jag gillar att de hinner börja smälta lite och bli krämiga. Men plötsligt kom jag på att det var jättevarmt och glassen hade redan börjat rinna. På några meter. Vice la différence! Jag är glad att det finns varma länder att bo i för dem som. Kök ha det så. Och att vi andra slipper en helg med 46°. De har ju torrare värme än vi i vissa av de där länderna men inte i alla. Det kan bli riktigt plågsamt. Ska skriva upp dem på min post-it.

Hur man är sjuk

Jag blev tipsad om boken How to be sick av Toni Bernhard och köpte den. Sen har jag inte orkat läsa den, men den här veckan har jag lyckats läsa några sidor om hur författaren blev sjuk. Jag behöver stirrvila efteråt, ca 5 min för 1 minuts läsning. Stirrvila betyder att man ligger blick stilla och bara möjligtvis stirrar i taket. Men tömmer, alternativt stänger av, hjärnan och låter kroppen göra av med så nära noll energi man kan. De första kapitlen är berättelser och det är rätt enkelt att läsa. Sen när man går vidare i boken kommer det nog att vara information snarare än en berättelse och det kan bli knöligt att läsa. Men tydligen är det första man behöver lära sig att livet innebär lidande. Inte bara lidande, och inte likadant lidande för alla, men ingen kommer undan. Så om man har besvikelser och lidande i sitt liv är allting precis som det ska. Jag ska tänka på den tanken i några dagar. Att allt är som det ska med mitt liv. Hade det inte varit ME hade det varit nåt annat. Hade jag föredragit att bli förlamad i en trafikolycka? Födas utan armar? Ha så svår psoriasis att lakanen varje morgon har stelnat ihop med blodet som kommit av att man kliat sig blodig i sömnen. Eller vara fotomodell och få höra att man behöver gå ner fem kilo, att man inte är nog snygg. Eller att nåt av mina barn dör eller blir svårt handikappad. Att jag är sociopatisk och ingen i världen älskar mig. Att min man dör, eller min systers man. Att skiljas.

Nej, av alla de där lidandena väljer jag nog mitt eget, om man såg alla med en lapp på och fick välja fritt bland samtliga montrar.

Så boken har redan hjälpt mig. Men jag ska fortsätta låta tanken ta rum i mitt hjärta, att allting är som det ska. Livet är lidande. Jag är inte orättvist och oskyldigt drabbad. Jag lever, och då lider man ibland.

Precis detta pratade en programledare och Åsa Nilsonne och två män jag inte kan namnet på på ett program på Kunskapskanalen i kanske förrgår. Superintressant. Att livet innebär lidande eftersom vi är känsliga för relationers och livets förändringar och ändlighet. Vi bryr oss och då lider vi. Alternativet, att ta ett chili pill när ens barn kommer in gråtande och har ramlat av cykeln, låter inte lockande! Eller när man får missfall och gråter och ens man kommer in, chillpillad, och säger Men det är väl inget att hetsa upp sig för. Nej, vi vill inte ha relationer med människor som inte bryr sig. Och bryr man sig så finns det inbakat att lidande kan orsakas av vad andra gör eller inte gör eller vad livet/naturen gör eller inte gör.

Kanske kan jag tänka i samma banor när det gäller mitt svåra med rädslan för sondmatningsstadiet. Blir det så så blir det så. Så är livet, trist varar länge.

Annars hade vi inte haft dikter och jazz och expressionistisk konst. Lidandet föder också kreativitet. Tänk, vilken bra författare jag kommer att bli.

Säljsamtal A-kurs

Jag är lite veritabel idag.  Och härom dagen ringde en försäljare på min mobil. Jag svarar aldrig i telefon men gjorde av nån anledning det. Han presentera de sig och frågade om det var Anja ... ??? Klaaa-rinn? Nej, sa jag, jag heter Anja Olergård (å nej, han fick mig på första frågan, man ska ju aldrig börja kommunicera!). Å, har du bytt namn? Jag orkade inte med att ha den diskussionen så jag frågade bara Vem är du? Då drog han sitt namn och hela den där presentationen om att jag hade varit med i en tävling på Internet och därför ville Världens historia nu belöna mig med ett fint erbjudande. Jag försökte hitta en paus i hans monolog och säga att jag inte var intresserad. Då svarade han surt och jag la på.

VEM GER DIG RÄTT ATT FÖRSÖKA SÄLJA NÅT TILL MIG OCH SEN LÅTA SUR NÄR JAG INTE VILL!

En kille som han förstör telefonsäljarnas goda rykte. Ha ha! (Notera den bitande sarkasmen!)

One of these days tänker jag göra nåt av nedanstående:
1) På frågan om man vill köpa vilken skit de nu säljer, svara ett superentusiastiskt JAAAAAAA och sen bara lägga på.
2) Bara svara: "Tindra, kom, det är jultomten i telefon till dig!"
3) Upprepa allt de säger tills de lägger på. Kan varieras genom att man använder olika dialekter, t ex skånska, eller hemmagjord utländsk brytning, t ex Silviatyska. (Så tog jag mig igenom många dödstrista historiesidor i gymnasiet. Man lär sig inte jättemycket, men man har kul under tiden.)

Om nån faktiskt har vågat svara icketraditionellt eller har ett roligt svar på lur får ni gärna berätta om det.

Alltid värst

Allt är ju en tävling för mig, nej, inte allt, men mycket. För mycket. Men härom dagen "vann" jag rejält.

Några hade diskuterat hjärntrötthet i en me-grupp och nämnt ett självskattningatest för hjärntrötthet utarbetat av Göteborgs Universitet. De hade fått 23-24 poäng och man skulle visst prata med läkare om man hade över 10,5. Jag hade 38. Jippi, jag vinner!

Mm, just det. Den enda frågan utan solklart svar var en om företagsamhet. "Kan du sätta igång saker eller tar det emot?" "Jag behöver hjälp med allt", var ju mitt svar, även om jag klär på mig själv och äter själv, så behöver jag hjälp med att skaffa maten och laga den, och ofta klär jag inte på mig alls. Men det är ju verkligen inte pga oföretagsamhet! Jag kan ju lätt hitta på fem saker att göra idag och börja göra nån av dem. Men oftast blir jag ju medveten om att jag inte orkar så fort jag prövar. Men det hindrar ju inte att jag prövar, alltför ofta. Idag kom Mikael hem vid fyra och jag gick upp för att säga hej och göra så han känner sig välkommen hem. Men jag orkade inte gå upp ur sängen märkte jag när jag redan gjort det, så jag fick vila på en stol för att orka gå och lägga mig igen. Min företagsamhet är intakt och skulle må bra av en liten dimmer. Max var förresten 14x3 på testet, så jag svarade inte bara på tre poäng per automatik för att "vinna".

Förresten hade mamma gjort ett test på Facebook där man bara kunde stava alla orden rätt om man var an English teacher. Visst. 32/32 och då är engelska dessutom inte mitt modersmål. Have you considered a career in linguistics? Sicket smörande!!!

Tydligen måste jag vinna i allt, men när jag gör det så klagar jag på att det är för lätt. Inte lätt att göra mig nöjd.

Hon till vänster!

Jag var bara tvungen att dela den här bilden. Vet inte vem det är på bilden, förutom Sofia i mitten, men tjejen till vänster har den snyggaste lilla jacka jag sett på år och dag! Älskar de ovanliga ryschningarna!

Så här skulle man bo

Vilosamt?

När jag åkte komet nu senast kom jag ju ihåg att det som för friska människor ser ut som vila, dvs att sitta på kometen istället för att gå, inte är vila för mig utan en stor ansträngning. Att man ska behöva påminna sig om såna saker efter nästan 23 år.

Samma sak gick upp för mig idag när jag inte orkade nåt mer efter att ha blivit duschad och serverad middag. Duschen verkar ju som en plusminusnoll-aktivitet, eftersom det enda jag gör är torkar mig lite efteråt. Men jag pratar med hemtjänstpersonen och jag sitter upp och håller i huvudet. Nu när jag är sämre efter veckan med Mikael borta så tar en dusch mer på krafterna än innan. Och på nåt sätt blir jag så förvånad hela tiden, som om jag hade glömt bort att jag är sjuk. Jag skyller det på att jag liksom aldrig hinner vänja mig vid mina nya gränser förrän de flyttas tillbaka lite till. Jag skyller på det, men det kanske snarare är så att jag är så duktig på att inte acceptera att jag är sjuk att jag tror mig själv.

Oj, jag väckte visst Mikael när det landade ett ljusbrunt flygdjur, som ser ut som en skalbagge när den sitter ner, fem centimeter från mig i sängen. Han hann inte flytta på sig innan jag hade krängt på mig glasögonen, fångat en pappersnäsduk och dödat honom. Flygdjuret, inte Mikael. Mikael hörde hur uppjagad jag blev, men nu har han somnat om. Tur, vill ju inte vara orsak till att han ligger och inte kan somna om! --Men vad är detta för sorts kväll? Nu flög en liten liten flygsak in i mitt öga! Är så glad att vi inte är på semester och har massa kackerlackor i lägenheten. Eller vad som helst som flyger, really, men kackerlackor är väl de största flyginsekterna som finns. Fy vad jag inte tycker om flygdjur, eller kryp eller kräldjur, eller såna som rör sig snabbt, som myror och silverfiskar, ja, allt som inte är fina, snälla, uppfostrade husdjur. Jag blev faktiskt lite skraj idag av Ms foton på ett egentligen vackert flygdjur. Men nej, jag är utmattad nu och då funkar logiken (men de är ju inte farliga) extra dåligt.

Viktigt sommararbete

Jag har pratat med ME-vänner, Mikael och psykologen på Sköndal om min rädsla för att bli försämrad, nej, för att bli sådär jättedålig. A blir t ex våldsamt försämrad när hon försöker sitta upp. Hur går hon på toa om hon måste ligga ner hela tiden? Jag förstår vad svaret är, men det är ofattbart att folk faktiskt är så pass dåliga. Jag har läst en del om de svårast sjuka för att ta reda på hur det verkligen är, så jag inte är rädd för nåt som inte är så troligt att det kommer att hända.

En sak jag har letat fram är 12 punkter för personer som vårdar de allra sjukaste, skriven av dr Sidsel Kreyberg. Jag har sett den listan för ganska längesen och minns att jag tyckte den var lite överdriven. Så strikt behöver man väl inte vara? Men problemet var att jag då inte kunde föreställa mig hur sjuk man kan bli. Nu ser jag mycket annorlunda på listan och ser den som ett viktigt arbetsverktyg och så som jag vill bli vårdad när jag är som sjukast.

Den här veckan har annars inneburit en del vånda. Jag var ovanligt dålig i söndags och grät av smärta när jag gick upp. Genomförde ändå med så minimala ansträngningar som var möjligt den aktivitet som var planerad. (Funderade i fem ögonblick på att låta Mikael sätta upp håret och/eller sminka mig, men förklaringen skulle nog varit jobbigare än ansträngningen att göra det själv. Så jag kompromissande -- mer för varje gång -- med sminket och klämde bara dit vad som fastnade av sig själv på en minut.) På måndagen hade jag min akutmassage en trappa upp och sen dess har jag varit skrämmande dålig. Jag hade min älskade kusin här en kväll och givetvis hann vi inte prata färdigt. Men jag tackade nej till hemtjänstens dusch och till att K kom på litet återbesök, fast jag så förfärligt gärna ville träffas. Så illa var det. Och jag har knappt ens gråtit den här veckan, har liksom stängt av istället.

Idag är första dagen på hela veckan som jag har kunnat lyfta fötterna när jag går, inte släpa dem. Jag har varit väldigt nervös för om jag skulle ha förstört mig och detta är det nya normala. Men idag är jag lite bättre än igår, som var lite bättre än i förrgår, så jag tror skadan var reparabel. Men jag måste bromsa! Hur svårt kan det vara? Jag behöver göra nåt, inte bara säga att jag måste sakta ner. Men det är som om jag står med förbundna ögon och ska slå på en piñata som nån på skämt har flyttat på. Jag vet vad som borde finnas där i luften, men jag lyckas ändå inte slå på den. Jag fattar inte heller vad det är jag inte fattar, man skulle ju tro att den här veckan har skrämt mig. Jag har varit hungrig, både för att jag inte orkar gå till köket och bre en macka, men också för att jag inte orkat tugga. Jag har legat och varit kissnödig i timmar. Jag har släpat fötterna efter mig som Frankenstein och ändå behövt ta paus mellan vardagsrummet och köket. Det är väl 8 steg totalt.

Om inte den här veckan har fått mig att vilja sakta ner, vad kan då få mig? Igår började jag torka på ett par köksskåp. Var får man en sån idé ifrån när man kan gå 4 steg innan man vilar? Jag lät i alla fall bli att flytta tvätt som Mikael hade kört till torktumlaren. Men det var egentligen inget val, jag kunde bara inte. Men nu när jag förhoppningsvis snart är tillbaka på mitt gamla vanliga, hur ska jag förmå mig själv att begränsa mig ännu mer, när jag är som en ande i en flaska och bara vill flyga ur för nån har öppnat korken? Om jag gör mindre än vanligt kanske jag kan stävja försämringen. Jag kanske får bestämma mig i förväg för vad jag för lov att göra. En sak i månaden, för det blir alltid mer med vårdbesök. Men om jag bara gör en sak i månaden som inte är vårdbesök så kanske jag får en vecka vila. Men då ska kanske lakanen bytas, jag har migrän eller blir deppig så jag målar naglarna för att bli på bättre humör. Ska jag bara ligga i sängen/soffan? Ja, tydligen. Jag får ju klaustrofobi i mitt krympande liv, men på nåt sätt måste jag vilja välja att krympa det ytterligare. Fattar ni att jag behöver gå hos psykolog eller?!

Stolt?

Efva Attling hade ett sponsrat inlägg på IG där hon sa Ni kan ta våra färger (regnbågen) men ni kan aldrig ta min stolthet.

Då känner jag mig lite obekväm. Man får säga att man är stolt över att vara homosexuell, får man säga att man är stolt över att vara heterosexuell? Man får inte heller säga att man är stolt över att vara vit, man, intelligent, lång. Men att vara a proud black woman är PK. Jag tycker det är konstigt. Om en del saker man föds med och inte kan påverka är källa till stolthet men motsatsen betyder att man är rasistisk, fördömande, mobbande osv, då är vi ju inte jämlika? Jag vet att jag i många fall har det övre perspektivet (vit, välutbildad) men jag är också underdog i o m att jag är kvinna och sjuk. Så jag kanske bara inte begriper det här? Jag har aldrig drabbats av rasism, ageism osv.

Men nånstans tycker jag inte att man ska vara stolt varken över att vara vit eller svart. Det ena är ju inte bättre än det andra? Och man har ju inte precis ansvar för de vitas dåliga behandling av andra folkslag. Eller som tysk ansvar för Förintelsen, även om man kan ha en kollektiv skuldkänsla, särskilt som det inte var så länge sen; Korstågen eller vikingaskövlingarna tar jag ju inte personligt. Och på samma sätt gör ju de svartas kamp inte automatiskt en svart person till en kämpe för det goda. Jag vet inte, jag kanske är naiv. Lång, vit, välutbildad, bidragstagande, naiv kvinna.

Dagens intelligensreserv

Tog kometen till Apoteket. Och passade på, som jag absolut inte ska!!!, att hämta ett paket, köpa en mjölk och en portion kyckling med cashewnötter. Idag tog hjärnan slut före kroppen. Så först kör jag kometen framåt istället för bakåt när jag står fem centimeter från en tegelvägg. Fast jag hade tänkt efter på att jag skulle backa, alltså inte köra åt det vanliga hållet. Känner mig lite dum och undrar om det går att skylla ifrån sig när jag måste lämna in kometen för trasig framlykta (men den klarade sig!). Kommer hem, öppnar igloon (garaget) med fjärrkontrollen och inser att jag är så trött i huvudet att jag måste koncentrera mig jättemycket på vad jag gör när jag ska backa in. Jag klarar det, på håret, och ska gå ut. Försöker komma ihåg allting, sätta i laddningssladden, ta in regnjackan och kassen, ta ut nyckeln ur låset, det är mycket nu. Så plötsligt går locket ner med mig inne och jag hinner inte komma på vad jag ska göra. Ser framför mig hur jag fastnar där inne och inte kan komma loss förrän imorgon natt när Mikael kommer hem. Om han hittar mig innan jag dör vill säga.

Men så kommer jag på att jag har nyckeln i handen och trycker på fjärrkontrollen igen. Skönt, den funkar inifrån också. Så jag kommer inte att svälta ihjäl. Vilken tur!

Förresten hade jag ju kinamat, mjölk och medicin med mig, det hade kunnat bli världens fredagsmys :-)

Dagens konstiga blick

Hemtjänsten inför duschen. Hej och allt sånt. Vädret. Ni vet.
Anja: Ja, jag kände att det var varmt när jag var ute och hämtade soporna. Öh, posten.

Har försökt att inte säga nåt

Ygeman, den charmören, har inte blivit sparkad, han har fått ett bra jobb och återkommer som minister i nästa val. Han åtnjuter fortfarande stort förtroende bland sina partikamrater, som gärna vill se fler med sån kämparanda.

Anna Johansson tycker inte att hon har gjort nåt fel. Hon är sårad oskuld, liksom statsministern, som orättvist drabbats av Alliansens grälsjuka.

Försvarsministern kanske måste gå i höst när både Ryssland och Sverige har stora övningar, och det skulle ju vara dåligt för landets säkerhet.

Really? Oh, the irony.

Kvällsbön om beskydd. För alla.

Det stod något om gatubarn som rånat och överfallit folk på Söder, varav en kvinna på en kyrkogård blivit av med ett halsband. Det lågt ju väldigt konfrontatoriskt att sno en änkas halsband medan hon bär det på kyrkogården. Tre nätter har polisen jagat killarna, nio stycken tror jag det var. Ok, fine, hemskt, men sån är världen.

Nu är tredje gången på en halvtimme som en helikopter kör över vårt hus, lågt ner och med undersidan full av strålkastare. Det är ingen ambulanshelikopter, ingen nöjesflygning för miljonär. Nån letar efter något. Alternativt en förrymd tiger, men jag har inte läst om nån sån. Vet inte ens var närmaste zoo ligger. Det kan också vara en fånge som rymt, men de drar väl inte igång en helikopterspaning för nån som glömt att betala sina p-böter. Eller så är det ett våldsamt, laglöst, desperat killlgäng utan vårdnadshavare. Som blivit desillusionerade av en barndom av sexuella övergrepp, trafficking och människosmuggling. Hjärtslitande.

Jag hade redan låst men nu satte jag på larmet också. Jag tycker inte det är roligt. Jag hör den fortfarande.

Dagens sorgliga gapskratt

Jag beställde receptförnyelse på Alvedon och Ipren. Världens vanligaste piller. Akka lovade att de skulle finnas på Apoteket idag, så jag tog kometen för att hämta dem plus ett paket som centrala Apoteket förberett med andra receptbelagda mediciner.

Tror ni de hade lyckats att skriva dessa två recept? Nej, det fanns bara Alvedon.

Jag började faktiskt gapskratta på Apoteket. Kan vi börja begära tjänstemannaansvar i vården också? Akka blir skyldig mig tiden och energin jag får slösa för att rätta till deras misstag. Jag tar 1 000:- i timmen. Dessutom hade läkaren, inte min ordinarie, ändrat doseringen och jag tror att hen bara har blandat ihop doseringarna. För den som idag stod som dosering på Alvedon stod förut på Ipren.

Hur kan man lita på vården när vem det nu är inte kan klara av en sån enkel sak. Deprimerande. Pinsamt!

Måndagsbuketten

Elie Saab såklart. Färgerna!!!!!

Skillnaden

Jag följer en person som sätter ut göteborgsfoton på IG och gläds verkligen åt att se mina hemtrakter. Jag känner igen mig på varenda bild, "jag hittar nästan överallt". Dessutom har jag inte blivit hemma i Stockholm. Jag har bara åkt pendel eller tunnelbana en gång sen jag flyttade hit för lite mindre än 10 år sen. Jag åker ju inte till jobb eller går och shoppar och hittar i princip bara till Södersjukhuset och min migränneurolog på Erstaterassen. Kan känna igen mig nånstans, kanske på Sveavägen eller en annan gata där det är en cool bro och sen två stora biografer mittemot varandra. Jag bryr mig dessutom aldrig om att lära mig hitta nånstans, jag behöver använda min kognitiva energi till bättre saker, för allt detta hittar ju Mikael i som sin egen bakficka. Men så ja, jag är fortfarande verkligen en göteborgsflicka i själ och hjärta, fast jag absolut trivs här.

Men en sak, gott folk, är vädret. Å, vad vi har bättre väder på den här sidan landet.

Idag har det regnat, minst en gång innan jag vaknade för det var blött ute när jag kollade, men sen en gång till medan jag låg i sängen. Det regnade kanske i tio minuter.

När det regnar i Göteborg, då regnar det i tre månader!

Skillnad på råd

Läste av ren nyfikenhet nån fjantig lista i typ Aftonbladet med ungefärlig titel Så vet du om du ska lämna din partner. Jag minns inte ens vad listan innehöll.

Så var jag idag på Pinterest och såg nåt om Dagliga vanor som stärker ditt äktenskap.

Varför talas det så lite i Sverige om hur man tar makten över sitt eget äktenskap? Man ska ju ha makt över sin karriär, är inte ens familj ännu viktigare? Och ett äktenskap är inte nåt som händer, hipp som happ. Det är lätt för mig att säga. Jag har bara varit gift i åtta år. Men jag säger det inte av erfarenhet bara, utan mest på grund av min övertygelse. Varför skulle man ens gifta sig med någon om man inte hoppades att det skulle vara Den Stora Kärleken för Resten av Livet? Och om man kan påverka andra saker i sitt liv, varför kan man inte påverka sitt äktenskap? En skilsmässa eller separation händer inte av sig själv. Det är inte så att plötsligt en dag står man där, helt oskyldig, och bockar av alla tolv punkterna på listan Så vet du att du ska lämna din partner. Nej, man har gått dag efter dag utan att göra några Dagliga vanor som stärker äktenskapet. Brasklappen är såklart att man inte kan tvinga den andra att satsa likadant och därför skiljer folk sig även trots de bästa intentioner.

Vi har massor med skilsmässor i min familj, både min ursprungliga och min nuvarande. Så jag sitter verkligen inte på några höga hästar. Men jag tror att ett äktenskap kan vara det vackraste och mest värdefulla som finns. Att det är värt att kämpa för. Inte att det per automatik gör ditt liv mer romantiskt, verkligen inte, men att det finns ett långsiktigt värde i kärlek. Aktiv, beslutsam, självuppoffrande kärlek, för den ger tusenfalt tillbaka, om man bägge två är med på saken. Jag kan inte skylla på Mikael om jag inte är lycklig. Det är inte hans ansvar att göra mig lycklig, det måste jag göra själv. Men när ens målsättning är att göra den andra lyckligare, då händer nåt magiskt, mer magiskt än när prinsessan får prinsen på filmen. Då händer Vardag. Vardag som gör att jag blir starkare och bättre på att möta livet, dag efter dag, för att vi går i armkrok och samtalar och stöttar varandra. Och då kan även ett litet tempo, som mitt, vara positivt, för vi går ju i alla fall tillsammans.

Bröllop må vara ett av mina livslånga intressen. Älskar klänningar, blommor, färger, vackra ting. Men ett bröllop är ingenting mot ett äktenskap. Hjälp, vad jag är glad för Mikael.

Och om vi vinner på Lotto så skulle jag bjuda till stor bröllopsfest med middag på gustavianska stolar. Efter att ha gått ner 40 kg i vikt. Då kan jag ha nåt sånt här på mig. Vi har i alla fall redan levt lyckliga i nästan alla våra dagar.

Dagens Om du ser en grinig min

Idag är jag avundsjuk.

Avundsjuk på alla som kan sitta på en stol som normala människor. I typ en timme eller två eller tre eller hela dagen på jobbet.

Och när jag ändå håller på, är jag också avundsjuk på alla som är smala, rika, friska och lyckliga. Och är på semester i Italien. Jag är fet, fattig, sjuk men lycklig för det mesta. Det får duga, men ibland har man bara för ont i huvudet för att vara beskedlig.

Och egentligen har jag inget alls att klaga på bara Mikael lever. Så allt beror ju på.

Okej då, jag är väl inte avundsjuk då.

Present i posten!

Fattar ni, jag fick en present på posten idag! En vanlig tisdag! Jag vill så gärna säga vem det var ifrån men jag är inte säker på om jag ska outa henne. Hon hade i alla fall gått förbi Kupan och hittat två av mina favoritböcker, Pride & Prejudice och Romeo & Juliet. Men böckerna är miniböcker med 14 plot scenes som illustrerar handlingen plus citat från boken. Men drar ut en grej som blir som ett dragspel med vackra bilder.

Fattar ni eller?! Kan man få en bättre present??? Det skulle vara en helkroppstransplantation, men annars kan jag inte tänka mig en mer lämplig present till mig. Vad absolut fantastiskt!

Och om ni gärna vill veta vem det är som är så omtänksam kan jag avslöja att hon delar förnamn med en som måste vara Norges mest berömda sångerska. Några av er känner henne definitivt. Vilket hjärta!

Och till och med en rosett på! Och ett så fint kort. Och jag blir så rörd! Aaaaaa!

Det goda med det onda

Jag tyckte verkligen inte om min förra vc-läkare. Jag hade inte så mycket val, kändes det som, för jag kom nyinflyttad hit och visste inget om de andra läkarna, och det lilla man såg och hörde av dem i korridorerna gjorde inte att jag trodde att någon av dem skulle vara bättre. Det jag inte tyckte om var dels att hon inte trodde på mig eller min specialist i Borås, som jag hade gått hos i 10 år. Hon tyckte att jag åt för mycket mediciner (vilket hon hade helt rätt i) men jag visste själv att det inte var några mediciner som jag tog för skojs skull och som man gott kunde sätta ut. En av dem, Cymbalta heter den, tvingade hon mig att sluta med och efter två veckor var jag så öm över hela kroppen att jag inte kunde sitta på en stol. Dessutom blev jag deprimerad och fick svårare att sova. Jag hade provat att sätta ut mina antidepressiva i Borås ett par gånger med min läkare, men symptomen kom tillbaka varje gång. Som allt annat som är fel i min kropp så är det här nåt jag behöver medicin för att reglera, och som väl är funkar det hur bra som helst. Men om man inte kan sätta ut en medicin när man mår bättre, vad fick henne att tro att det skulle gå bra nu, när jag var sämre? Det är också den första medicinen som fått indikationen fibromyalgi. Och jag förstår varför. Ajajaj! Utan den alltså.

Sen klagade hon på att jag var tjock. Jag brukade ha en lista med 3-5 olika medicinska frågor och kanske 10-15 min på mig. Det var aldrig tid för snack, men ändå avbröt hon mig med råd som att det var bättre att ta en morot än en bulle när man var sugen. Ge kvinnan ett Nobelpris! Och då hade jag ändå sagt att jag var smal de tio första åren med me, plus att jag åt mediciner som gjorde (gör) att jag lägger på mig. Hon blev sur på mig, inte medicinen, när jag gick upp i vikt.

Medicinen, ja. Den medicin jag pratar om heter Mianserin och är föregångare till Mirtazapin som fler kanske känner till. Folk kan få dem vid långvariga sömnproblem. När jag fick dem av min bästa läkare i Borås så gick jag upp 6 kg på 6 månader och slutade sen med dem, pga viktuppgången. Men på den tiden hade jag lyxen att kunna välja sömnmedicin och välja bort sån som hade oönskade bieffekter. Men med tiden har mina sömnproblem blivit mycket värre och även om viktuppgång leder till hälsoproblem leder sömnlöshet till galenskap. Jag vet, en gång när jag flyttat hit och inte hade kvar nån läkare som visste nåt om mig så sov jag minimalt i två veckor på raken och blev så fruktansvärt sjuk att jag var mycket närmare att ta livet av mig då än jag var när jag var som mest deprimerad och innan jag fick behandling för det. Jag tror mamma blev lite rädd, hon såg att jag inte var vettig liksom. Bara grät. Fick en cd med rofyllda skogljud men den varade bara i 2 timmar och så fort somnade jag aldrig, så till slut blev jag ledsen och stressad av den istället. Jag sov verkligen pyttelite och jättedåligt. Jag vet att fitbit och såna grejer brukar göra att folk får reda på att de sover mer än de tror. Men om man haft sömnproblem i åratal har man rätt bra koll. Det är som att ha högt blodtryck, till slut skaffar man en egen manschett och håller koll på blodtrycket hemma och pratar själv med sin läkare när det är för högt. Nån gång hade Mikael sagt att han skulle natta mig och gå hem först när jag somnat. Men jag somnade aldrig och det hade han inte trott. Jag bad då läkaren om Mianserin, för de hade funkat i Borås fast jag gick upp i vikt. Hon svarade att hon inte kände till någon sådan användning av medicinen så det gick inte för sig. Hade det varit idag hade jag bara sagt Det är inte mitt problem. Slå upp det i fass eller gå och fråga en kollega. Två dagar senare hade jag fortfarande inte sovit, Mikael skaffade en akuttid hos en annan läkare som kände till användningen (det är en gammal sorts antidepressiva som också ges för sömnproblem, många mediciner upptäcks ju ha fler användningsområden än det de ursprungligen gjordes för, som Cymbalta, som är ett SNRI-preparat för depression men också hjälper mot fibromyalgismärta, som med stolarna ovan) och skrev ut på tre röda sekunder. Henne skulle jag ju ha bytt till! Det kom jag på först nu...

Sen var hon dryg i fler fall än med morötter och bullar. Hon behandlade mig som om jag var dum i huvudet. Och ändå visste jag ofta mer om mina fysiska problem än hon. En gång när jag hade varit på akuten med gallsten, men fick åka hem efter 6 timmar för att jag inte orkade vara kvar (jag låg i korridoren) och var på köplats nr 10 både efter 5 och 6 timmar. Då fick jag utskrivet Voltaren att ha om jag fick fler anfall i väntan på operation men av en annan läkare. De kommande sju veckorna hade jag ett gallstensanfall i veckan och blev jättedålig i me:n av att ha så ont. När de fem Voltarenen var slut beställde jag tid för att få fler och då sa hon Men du kan ju inte äta Voltaren hela tiden! (Hela tiden? En i veckan, mot gallstensanfall som gör lika ont som att föda barn, säger en del som vet) Då fann jag mig i alla fall och svarade Men jag kan ju inte ha gallstensanfall hela tiden. Hon sa dessutom att jag skulle äta mycket päron, men det fick jag gallstensanfall av. Och då googlade jag lite och såg att det är en vanlig gallstenstrigger. Hon trodde väl jag åt bullar om hon inte sa till mig vad jag skulle äta. Men att ge en patient med gallsten kostråd som _ger_ dem gallstensanfall?! Och som är känt för att göra det! I USA hade man stämt en läkare för harmful medical advice om de gjort så.

Sen, spiken i hennes kista, var när jag skulle till Gotahälsan, som inte tar emot me-patienter längre, så ville de ha gamla journaler. Då ser jag i journalen att hon har hittat på saker själv. Antagligen har hon gått igenom den inför att en annan läkare skulle läsa, och vränger den till sin egen fördel. Bl a sa hon att jag åt melatonin som jag köpte själv vid ett tillfälle innan jag hade varit på sömnklinik där jag både fick höra talas om melatonin och fick det på recept första gången. Några år senare upptäckte jag att det varken räknas som receptbelagda eller läkemedel i många länder och efter det köpte jag på flygplatsen på Sicilien en gång, många gånger tog amerikaresenärer med sig hit, som de köpt i mataffären, och till slut började jag köpa dem på nätet. Jag ville att hon skulle veta det, men tydligen tyckte hon det var ett förfärligt brott som var värt att förfalska nåns journal för. Dessutom var apotekets melatonin depottabletter och direktverkande fungerade bättre för mina sömnproblem. Plus att de inte ingick i högkostnadsskyddet och man fick stå för hel kostnaden själv. Jag tror det var ca 250:- för 21 dagar. Så blir nån förvånad när jag ber min bror ta med sig en burk hit som kostar 100:- för 250 dagar? Och som dessutom hjälper bättre än apotekets enda sort? Nu har jag fått apotekets, för de har börjat tillverka en direktverkande variant som man inte behöver licens för, som var fallet förut. Licens eller betala själv. Hon hade skrivit fler fel i journalen och det är ju så uppenbart att hon har hittat på. Jag skulle inte säga Jag heter Eva, är 28 år och har Parkinson. Då vet man att den andra minns fel, alternativt skarvar. Jag skulle inte heller säga att jag har symptom jag inte har, eller fått svar på utredningar som jag aldrig har hört. Sånt hittade hon på själv och det är jag så himla sur på henne för. Men jag orkade inte ta itu med saken då och sen rätt snart efter det slutade hon. Jag vet inte om man ska ta upp det med min nuvarande läkare, det känns bara så dumt. Det känns som om det är jag som är småaktig, men det var ju faktiskt hon som ljög i journalen så varför ska jag känna mig dum?!

Men nu har jag en fantastisk läkare!

Men nu glömde jag vad jag egentligen skulle ha sagt, allt det där jättelånga kan man sammanfatta med Hon var dålig. Men en sak som hon gjorde bra var att remittera mig till Neuroenheten Utsikten. Där gick jag hos dr Christian Carlström och fick botox i flera år, vilket har räddat mig från galenskap eftersom mina migränproblem har blivit värre med åren. Sen slutade han och jag fick istället dr Joakim Tedroff som lär andra läkare om Botox vid migrän. Min läkare på Sköndal arbetar också som överläkare i neurologi nånstans och hon säger att han är känd för sina kunskaper om migrän. Så att hon skrev remissen just till dem, på ett sätt så att jag fick komma, är nästan, men bara nästan, värt allt det dåliga. Jag tycker fortfarande det är oacceptabelt flera av grejerna hon gjorde, men det goda som botox har gjort har varit mer värt än det dåliga hon har gjort.

Imorgon ska jag nämligen få mer Botox. Förra gången var i mitten av maj och jag tror det gick ur i torsdags, det brukar hålla i 2 månader. Det gör ont, det gör det, men det är bara 30-40 stick :-) Nä, jag vet inte hur många stick det är, men det är över såfort. Det är inte som när man får Botox i pannan för att man ska bli rynkfri, på tv sitter de där med ett par stick och svimmar nästan. Många sitter på samma ställe som skönhetsbotoxen och jag har blivit av med rynkan mellan ögonen. Men jag hade gjort det även om alla sticken var osynliga, för det hjälper verkligen mot migrän. Och om man väger migrän mot rynkor så blir man snabbt nerslagen av uppretade migräniker, som visserligen har för ont för att slåss, men de har kanske en bra dag idag eftersom de får Botox.

Jag älskar socialistisk sjukvård. Sagt utan ett spår av ironi, sarkasm eller ens humor. Mamma fick räkningen från när hon blev inlagd på SöS för sin skallskada. 100:-. MRI, akutsjukvård, provtagningar, övervakning så hon inte fick neurologiska symptom osv. Såg en amerikansk sjukhusvistelseräkning igår. Tror den var på $450 000, för open-heart surgery på ett barns hjärta, cardiac vård en vecka, normal vård en vecka. 4 mille. Trump vill sätta maxtak på hur mycket en person får ta ut från sin sjukförsäkring. Så en sexåring får inte operera bort hålet i hjärtat, för han har redan kostat för mycket??? Vore klokare användning av pengar om sjukhusen skötte kostnaderna, inte försäkringsbolagen, för nu kan de fläska på med 10 000:- för steriliserade operationsverktyg, kom inte och inbilla mig att de kostar 10 000:-, det måste ju vara upphaussat eftersom nån annan betalar.

Men då så, imorgon får jag betala avgift, 300:- för Botox. Och så får jag en trevlig pratstund med pappa på vägen dit dessutom.

Och jag ska faktiskt försöka hitta nån sån där Betygsätt din läkare-sajt och skriva ett sanningens ord om den tyska läkaren som ljög och gav mig gallstensanfall.

Men man ska sluta med nåt positivt, så då kan jag påminna om att min man heter Mikael, min vc-läkare heter Mikael och min tandläkare heter Mikael. Vinnande koncept, tydligen.

Japanerna med färg

Jag har tipsat er förut om ett konto jag följer på IG med ett japanskt par som matchar sina kläder varje dag. Idag har de med sig en tredje person på fotot! Jag gissar att det är en dotter, men man kan inte veta säkert för det stod bara på japanska.

Jag tänker inte börja matcha mig och Mikael varje dag, men blir liksom på gott humör av de här människorna. Vet faktiskt inte varför. Men det är så trevligt att känna igen några från andra sidan jorden och som inte är kändisar (tror jag). Jag tror att om folk kände människor i andra länder så skulle det vara svårare att kriga.

Att älska ett barn

Den översta bilden är min bror med sitt äldsta barn Isabella. 
(Synd att jag fick sån övervikt på kvinnor i bilderna.)