Bebislip

Helt från ingenstans började jag gråta när jag såg ett foto på Ebba Kleberg von Sydow med sin alldeles färska bebis som vilade i hennes nacke. Jag blev alldeles förtvivlad över att jag bara har upplevt det under korta stunder. Saknaden är så stor, mycket större än jag visste.

Det är säkert den där psykologen som börjar få mig att öppna mig för jobbiga känslor.

Och jag tänker inte riskera att nån av er börjar gråta, så jag sätter inte in fotot. Men om det kniper heter hon sitt namn på Instagram.

5 kommentarer:

Monnah sa...

Svårt. Har absolut inget klokt att komma med, men skickar en hederlig gammal kompiskram genom cyberrymden.

Harriet Klarin sa...

Snart, Anja, får du en alldeles ny egen släkting! Jag räknar dagarna. Gissa om vi ska springa där och hemsöka dem med tittar i tid och otid!
modren, snart farmodren än en gång

Anja Olergård sa...

Ja, för sjutton! Den bebisen ska bli hålld!!!!!

En långvarig förkylning sa...

Å, jag saknar också bebisar så det gör ont!!

Monnah sa...

Detta blir nog århundradets sötaste bebis, sanna mina ord!