Goda nyheter

Jag har sovit tio timmar de två senaste nätterna. Var, alltså. Visserligen har jag sovit för lite i fjorton dagar före det, så jag är fortfarande rätt däckad och måste blundvila i ett par timmar, vilket jag brukar klara mig utan annars. Men jag är jättelycklig för att sömnen lyckades räta upp sig, vilket jag är optimistisk nog att tro.

Sen är jag lycklig över att jag har dosminskat Stilnoct ytterligare. Det har sammanfallit med att jag sovit mina minimitimmar, och inte fått mycket sämre sömn som efter första viktminskningen som jag alltså har lidit av i två veckor. Att den här minskningen verkar gå bra gör att jag ser ett ljus i tunneln. Det här kan gå och kanske är det värsta över! Jag är också stolt över mig själv för att jag vågat laborera med den medicin som har enskilt störst påverkan på min hälsa. Jag beskrev den som den medicin jag skulle ta med mig till en öde ö. Jag är också tacksam för hjälp från psykologen på Sköndal, som gett mig styrka och fått mig att våga göra detta. Han känns verkligen som en krycka till mitt brutna ben. Lite haltande liknelse kanske (no pun intended, men man är ju göteborgare).

Däremot har jag fortfarande ont i huvudet och idag när jag inte tog Treo så har det känts lite jobbigt. Jag tog annat, men inget som hjälper lika bra. För magens skull. Jag måste vara om mig och kring mig när det gäller magen, efter så många år med så mycket mediciner. Ja, men nu är jag ändå, i sammanhanget, rätt nöjd med läget. Igår högg det till i hjärtat, och eftersom en släkting nyss har gjort flera ballongsprängningar och fått stentar runt hjärtat, så tog jag inte det med en klackspark utan kollade blodtryck och puls, och jag ligger på ca 160/100 med puls på 85-95. Så pulsmedicinen fungerar bättre än blodtrycksmedicinen, och högt blodtryck kan ju ge huvudvärk (det var min migränneurolog som först upptäckte att jag hade högt blodtryck) så jag tänker att allt inte måste vara de två veckornas för lilla sömn. Så blodtrycket var ingen god nyhet men eventuellt del av en förklaring till den extra huvudvärken, vilket jag är glad för.

Så trots att jag brukar klaga så mycket över allt som är eländigt, så måste jag tyvärr göra er besvikna och säga att jag är tröttsur men faktiskt ändå jätteglad!

Och så älskar jag min man och är glad att han lever och frodas. Det kommer aldrig att vara nåt jag tar för givet. Och imorgon fyller Mikaels son år och jag är så tacksam för att han har så goa barn och att de tillför mycket i mitt liv, fast det är jag som borde tillföra något i deras liv. De är verkligen bonusbarn! Och bonusbarnbarnen ska vi inte tala om.

Och så ska jag bli faster vilken dag som helst! Längtar!!!!!! Å vad jag ska lukta och hålla. Jag vet redan att bebisen blir finast i världen, men jag är så nyfiken på vem det är.

Livet är gott. Na na na nånting, jag och min bror... eller vad tror du??? Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta.

Fast idag när det högg i hjärtat igen så kände jag bestämt att jag absolut inte vill dö! Även om jag när det är som jobbigast med sjukdomen så längtar jag tills det här är slut. Men jag tar tillbaka det, särskilt nu när jag kan sova lite igen. Så jag borde verkligen försöka somna nu istället för att babbla. Bara ett kort blogginlägg, vem tror jag att jag lurar?!

Sköndal ska få ärva mina miljoner.

Imorgon kommer en annan hemtjänstperson och ska duscha mig. Det är alltid lite läskigt men jag vet ju att det går bra, men jag är bara nervös ändå. Man är ju i ett utsatt underläge om man inte är lagd åt det nudistiska hållet.

Ha det bra folkens.

Gott råd

Jag svarade på vad jag gör när man inte orkar längre. Det var ett rätt bra råd. Jag hoppas att jag kommer ihåg att lyssna på det själv. Sig själv är ju en av de viktigaste personerna man ska vara snäll mot.

Idag har det eventuellt vänt uppåt igen efter påsk, eller så var det kombinationen av tre sorters smärtstillande och en vansinnigt god soppa som Mikael hade proppat full med kärlek. (Jag kan rekommendera soppa på ärter, spenat och broccoli, baserat på lök, vitlök och grönsaksbuljong, samt med lite sambal oelek och en burk creme fraiche i den passerade soppan. Mycket rundare smak att blanda grönsaker än att göra bara med broccoli osv. Sen åt jag två av mammas hembakade brödbullar till kvällsmat, det var en god överraskning att hitta dem i frysen.) Ja, men här kommer rådet:

Vissa dagar vill jag knappt leva längre, och kroppen plågar mig så jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Då gråter jag försiktigt, ber Gud hjälpa mig, kramar min man, skriver nåt i ME-Ventilen och framförallt så tänker jag att imorgon är en annan dag. Hittills har det alltid, alltid kommit en bättre dag efter de dåliga.

P.S. Stackars Jehovas vittnen räknas i Ryssland numera som extremistiska och en fara för allmänheten, om jag minns det rätt. Och nu nämnde jag Gud. Det är extremt enligt somliga att tro på en Gud. Än så länge har vi religionsfrihet i Sverige. Min kyrka har inte fått problem i Ryssland, än?, men det är tråkiga nyheter för alla som vill ha en religion eller som vill slippa det. Men att man ska få välja själv och välja fritt, även att avstå, är grundläggande för inte bara min politiska syn på religionsfrihet utan statens inblandning i allt. Fast detta skulle inte bli ett aktivistiskt inlägg, jag ville ge hopp. Förhoppningsvis hann ni få med er det från förra stycket.

Tvillingnamn

När alla mina syskon och jag bodde hemma så hade vi en lek som gick ut på att hitta på tvillingnamn där det ena var ett riktigt namn och det andra bara lät likt men var inget namn. Tror den som gjorde det först var Snuten i Hollywood som drog till med Monique och Unique.

Vi hade bland annat Sissel och Gödsel, Vilgott och Bregott och Örngott. Ja, ni fattar. Det var längesen vi lekte den, men då och då kommer nån på nåt, och det gjorde jag nyss. Kom ihåg det ända tills jag började skriva det här...

Jo. Silvia och Salvia.

Coolaste klänningen

Victoria är i Japan på officiellt besök. Igår hade hon den rosa klänningen från Elie Saab som hon tydligen också hade på Alexanders dop.

Men dag två hade hon en übersnygg klänning med prickar och knyt i halsen. Vem hade designat den klänningen?

Det förtäljer icke historien. För den användes senast för 37 år sedan av Drottning Silvia!

Så supercoolat att ha mammas klänning. Så häftigt att återanvända kläder, och så helrätt hon såg ut i den. La Suède, douze points!

That's a first

Min man har råkat kalla mig för sitt ex namn två gånger, och bägge gångerna var rätt längesen och jag brydde mig inte nämnvärt. Det var inte som Ross, som sa Rachels namn när han gifte sig med hon brittiskan.

Idag sa jag fel namn till Mikael för första gången faktiskt. Jag kallade honom pappa.

Där bröts kamelens rygg

Jag har haft en fantastisk påsk. Det var superkul att umgås med barn och barnbarn en kväll, och sen kunde jag åka på svärmors 80-årsfest. Då låg jag i bilen under resan för att spara på orken och det fungerade förvånansvärt bra. Det var mycket folk men ändå ganska lugnt och jag var inte så akut introvert att det var jobbigt. Jag hade inte feber eller halsont på kvällen efter festen och det kändes som ett mirakel i sig. Fast jag har sovit för lite dessutom. Men så fick jag migrän på kvällen/natten, och det blev jag inte förvånad över. Men jag tog en triptan och det var det.

På måndagen hade jag samma huvudvärk, så jag tog en Treo och senare på dagen också en Treo comp. Jag har ätit mer mediciner de här två veckorna än på väldigt, väldigt länge. Men huvudet bankade ändå. Idag vaknade jag klockan tolv, av huvudvärk, och när en Treo inte hjälpte trillade polletten ner. Jag har fått triptaninducerad huvudvärk. Den känns som migränhuvudvärk och ingen medicin hjälper mot den. Jag har avgiftats två gånger och då fått order om att inte ta en triptan på en månad, och det har varit förfärligt. Jag har blivit så försiktig med att ta den sortens migränpiller att jag kanske tar en i månaden numera, på grund av att de där avgiftningsperioderna har varit så fantastiskt jobbiga. Men nu har jag prioriterat sömnen och kanske tagit sex triptaner på två veckor, och det var alltså nog för att utlösa värken. Jag har ätit massa Treo och Treo comp också, och dem är jag ju försiktig med att ta för magens skull. Och kodein kan ge kramp i gallgångarna och man ska egentligen inte ta det om man opererat bort gallblåsan, plus att morfinpreparat motverkar effekten av Botox så det får jag inte ta mer än en handfull av på en tremånadersperiod av den anledningen. Och allt detta elände på grund av att jag gått ner en flisa om dagen, från 20 mg till 17,5 mg, av stilnoct, och därför sovit sämre. Både av psykiska skäl men också rent fysiskt. Saker har påverkat varandra, som migrän påverkar sömnen, och sover man för lite får man migrän. Ja, så att en natts dåliga sömn har påverkat nästa natt också. Jag hämtar inte igen sömnskuld som vanliga människor gör nästkommande natt, så det har eskalerat på vissa plan. Men i takt med att rädslan har blivit mindre har sömnbristen påverkat mer, och nu när den djävulusiska huvudvärken kom så kände jag att det blev för mycket. Jag vet inte om jag kommer att ha migränliknande huvudvärk i en månad, jag kan inte tänka på det utan att brista i gråt.

Men min kloka Mikael sa att dels är jag övertrasserad nu efter påskens aktiviteter, och då blir jag mer labil, och känner mig som om jag inte orkar mer, och dels om jag hämtar mig efter aktiviteterna kan jag tänka bättre och då kan jag fatta fler kloka beslut som att sitta ner när jag klär på mig osv. Då kan jag skapa ett litet flöde av energi tillbaka till mig själv istället för iväg till aktiviteter. Så jag kommer säkert inte må som idag en hel månad. Men vi fick åka till McDonalds för jag var verkligen sugen på skräpmat att trösta mig med. Det var också trevligt att få en distraktion. Men jag fick ont i huvudet av ljudet av däck mot motorväg, och då har vi ändå sommardäck.

Annars har jag sett ett foto av mig själv från festen och jag är så fet. Folk pratar om att alla  former på kroppar är lika mycket värda. Jag kan inte ta in sånt just nu. Jag är bara ledsen.

Synd att jag har blivit en sån pessimist. Bara klagar fast jag har haft en fantastisk påsk och påskriset till och med har börjat slå ut. Ja, men nu ska jag inte tycka illa om mig själv för att jag inte kan hålla mig optimistisk också. Jag gör så gott jag kan!

Vi fick i alla fall fina teckningar från barnbarnen. De sitter uppe och jag tittar på dem när jag måste sätta mig ner mitt i en stående aktivitet. Älskar dem så. Det känns verkligen långt till sommaren, när de kommer igen.

Men nu räknar jag ner tills jag ska bli faster igen. Det är ett ensiffrigt antal dagar kvar! Jag vill så gärna hålla en bebis!!!!!!!!!!!!!!!

Glad, om jag fattat rätt

Facebook sa till mig idag att jag hade två saker att godkänna, och det var två taggningar i kommentarer som en person gjort som är djupt engagerad i ME-forskning i England, i mars nån gång. Från början var det "bara" att väcka uppmärksamhet till "saken" genom att springa lopp, kanske marathon men jag minns inte. Sen skrev hon (tror jag, det finns en kille som springer också och jag har ingen bra koll och är rätt bakom flötet nu, så jag får ha friskrivningsklausul i det här inlägget) att hon hade läst om mig i Må bra, en googleöversättning antar jag, där jag sa att jag kan nästan ingenting men jag är värdefull ändå. Det hade inspirerat henne till att utöka verksamheten så att säga, och hon har nu börjat samla pengar mer aktivt till forskningen. Hon skrev ut mitt namn och att det var jag som inspirerat henne. Jag blev alldeles paff. Inspirerat nån? Massor med pengar?? Jag känner mig ödmjuk och hedrad och mest av allt känner jag att jag måste börja tro på mina egna ord. Jag har fortfarande svårt med att känna mig värdelös men tro att jag är värdefull. Min goda M:s mamma har cancer och behöver antagligen mer hjälp nu än i sin glans dagar. Men det skulle väl aldrig i livet falla mig in att tycka att hon har förlorat en del av sitt värde nu när hon är sjuk. Det är ju helt rubbat. Och ändå är det så jag säger till mig själv alltför ofta.

Men, jag har väl sovit 2-3 timmar för lite per natt hela veckan, och haft migrän mest varje dag, så jag är inte vid mina sinnens fulla bruk just idag. Jag vet att det finns småbarnsmammor som skulle skratta sig lyckliga över att bara få 2-3 timmar för lite per natt. Men jag har haft dålig sömn som inte gör mig utvilad i över 20 år. Man använder sömnbrist som tortyrmetod och jag har smakat på det. Jag behöver inte tjata mer om det.

Men i alla fall. Jag kan nästan ingenting men jag är värdefull ändå.

Påskgummor

Jag är ju kristen men inte för den sakens skull ointellektuell eller naiv, jo naiv är jag, men det är min personlighet och inte min tro. Och påsk handlar ju om Jesus, och då måste jag bara berätta nåt fint, som jag tycker i alla fall.

Mikael köpte en gööööööörstor godispåse igår och det hade redan varit påskgummor och ringt på dörren flera gånger innan jag kom upp. Sen kom min hemtjänstperson och ungefär samtidigt åkte Mikael och simmade. När jag har duschat brukar jag alltid ligga still i soffan i minst en timme och nu var jag lite orolig eller vad man ska kalla det att det skulle komma massa barn och jag skulle behöva gå upp flera gånger medan Mikael inte var hemma. Men några barn kom medan jag fortfarande stod i badrock och sen klädde jag på mig och la mig i soffan för att vila. Och en dryg timme senare klev jag upp, och inom nån minut eller två kom det påskkärringar igen. Men inga medan jag behövde vila! Jag tror inte att Gud styr våra liv som nån styr marionetter, men jag brukar säga att det är bättre att tacka för mycket än att tacka för lite. Så även om Gud inte styr påskkärringarna så kände jag mig väldigt glad att de kom när de kom. Jag tackar Gud för att han kommer ihåg mig, vare sig han faktiskt är inblandad eller inte. Det funkar jättebra för mig.

Och vi fick så fina teckningar!

Glad påsk!

Första dagen!

Ikväll var första gången på en vecka som jag inte var orolig eller rädd för det här med sömnpiller, jag bara tog dem, skar av min flisa och svalde. Och först när jag ligger i sängen kommer jag på vad som är annorlunda. Jag känner mig lugn! Kanske inte glad, men, jo, faktiskt glad.

Två skäl, minst. Det första var att jag gjorde en rolig utflykt. Jag tänkte att vi skulle titta in på Ica Maxi och köpa lite påskdekorationer. Mikael köpte påskliljor med lökar för en vecka sen men de är inte gulliga längre. Jag kan döda allt, fast jag verkligen försöker vårda och vattna fast inte för mycket. Ja, en väldigt rolig utflykt blev det, men jag fick smällfeber efteråt och hade två jobbiga timmar i soffan. Men före det hade vi ätit smörgåstårta med lax och räkor. Och det var så gott så jag ville applådera! Och så köpte vi två kuddar till vardagsrummet. Vi har två vita som jag avskyr, och det kändes väldigt roligt att få några ersättare. Och Mikael fick en sladd han var nöjd med, och så köpte vi godis till påskkärringar. Så jag ska sprida det på hela Södertörn att vi har så det räcker till alla som vill komma. Måste kolla på nätet, om inte nån här har lust att svara, vilken dag det är meningen att man ska hålla sig beredd. Det brukar komma barn både på påsk och halloween faktiskt. Förra året hade våra grannbarn (som vi har varit släkt med!) gjort ett påskkort som vi fick, och så väluppfostrade barn vill man gärna stödja med lite hälsovådligt sockerknark. Värdelöst, extra billigt påskgodis utan papper om. Men ändå.

Jo, men en rolig utflykt, soffkuddar, smörgåstårta. Men jag vet inte hur jag tänkte när jag trodde vi skulle kunna "titta förbi"...

Och det andra var detta. Igår natt var jag labil och ledsen och grät, och jag skrev i en ME-grupp på Facebook att jag har det jobbigt med sömnpiller och migrän och att nån gärna får kommentera med ett hjärta, så klarar jag mig. En tjej skrev med en gång, fast det var mitt i natten, och nästa dag, idag, när jag vaknade hade jag fått 27 kommentarer! Fattar ni?! Så många vänner som man bara kan vädja till och så kommer de med lindring med en gång. Och jag känner absolut inte alla de där 27, och de känner inte mig heller, så en del av dem bara kommenterar för att de tycker synd om en när man har det jobbigt och vill hjälpa en. Det är underbart och fullkomligt rörande. Ska berätta om det här för mina tjejer i kyrkan också. Det är ju påsk och påsk handlar egentligen inte om ägg utan om att Jesus dog och uppstod. Så mina me-vänner är just nu det närmaste kristuslik kärlek man kan komma. Det de gjorde för mig gör att jag är lugn istället för rädd och ledsen nu. Och blir jag orolig igen så kan jag läsa kommentarerna, en gång och tio gånger. Jag ska gå dit just nu faktiskt. Hur kan man tacka någon nog för att de gör sån skillnad i ens liv? [Suckar lyckligt.]

Drömmar

Igår såg jag en kyrka till salu för 495 000:-, en liten landsortskyrka i Värmland med naturtomt fast utedass. Och kyrkbänkarna verkar man få på köpet. Mikael och jag vill gärna bo i en omgjord kyrka. Men inte i Värmland. Och även om det just nu verkar väldigt romantiskt så vet jag nog mycket om renovering för att inte vilja ge mig på en kyrka. Kan tänka mig att den är makalöst dyr att värma upp också, inte lika romantiskt.

Och idag fick jag reklam om en resa till Side för 5 000:- på ett femstjärnigt hotell med 100 m till stranden, två pooler, gym, bowlinghall och såklart all inklusive. Men jag orkar inte sitta upp på resan och inte på middag varje kväll. Och så tror jag inte hotellet verkligen är femstjärnigt. Och jag åker inte gärna till Turkiet. Även om man onekligen får mer semester för pengarna där än annorstädes.

Annars drömmer jag om ork och att sova gott. Den eviga drömmen.

Dagen efter

Det vackraste jag sett idag var bilden av en polisbil översållad med blommor.

Den finaste text jag läst idag var från ett ensamkommande flyktingbarn som brukade vara rädd för polisen, men nu sett hur omtänksamma de är.

Det mest rörande jag hört idag var en kvinna på väg med tunnelbana till olycksplatsen och som sa att idag satte sig folk i samma vagn, bredvid varandra, inte så långt bort som möjligt så som vi svenskar vanligtvis gör.

Är ändå mest tacksam över de snarkningar jag hör. En dag till med Mikael, en natt till. Behöver inte leta efter honom på sjukhusen.

En blomma till de sörjande

Den vackraste jag kunde hitta. Några har fått komma hem från sjukhuset. Mina tankar är hos dem som aldrig kommer hem. Några familjer blir aldrig som förr. Trots den virtuella explosion av godhet som Stockholm visat, är det några som inte förmår, och inte ska behöva, se saken ur ett positivt perspektiv.

#openstockholm

Ordet på allas läppar efter kl 14.53 idag måste ha varit "lastbilsattacken". Jag har haft på nyheterna på teven i många timmar. Jag har sett det mesta flera gånger nu. Några saker sticker upp som maskrosor ur asfalt.

Polisernas mod och omtanke. Medan ingen ännu visste om det var bomber i lastbilen eller om det fanns prickskyttar eller galningsskyttar i närheten, satte de sina liv på spel för att skydda folket. Vittnen har nämnt att de verkade nervösa men fullt beslutsamma att få bort människorna från platsen, som kunde explodera vilken sekund som helst.

Poliserna i andra städer, som har patrullerat extra idag för att visa att de är beredda och lojala.

Gränskontrollanter, som idag har haft risken/chansen att få en massmördare i nästa bil.

Läkare, som inte hade arbetspass eller kanske ens jobb på de berörda sjukhusen, men som ställde upp i hundratal, innan man visste i vilken omfattning man skulle få in skadade på stadens akutintag.

Alla de som lämnade blod, så många att jag faktiskt hörde dem säga i tv Ring inte hit. Vi har så det räcker.

Den sjukvårdspersonal som inte räddar liv, men gör livsviktiga insatser för de där skadade och deras familjer.

De som stöttar familjerna till de skadade. Några skadade kanske kämpar för sitt liv i natt.

Den som samlar ihop och slänger sopor på akuten idag kan kalla sig terroristbekämpare.

Affärer, som har hållit öppna för barn vars föräldrar fastnat i stan. Sett till att de kan få mat utan pengar.

Folk, som erbjudit främmande skjuts eller hämtning i bil.

Andra som sagt att den som behöver sällskap och nån att prata med kan komma till oss på firma si och så, där vi sitter ett gäng folk.

De som köpt på sig pizzor och sagt var de bor och erbjudit mat och husrum åt dem som inte kunnat ta sig hem.

De som tänker på att krishantering också innebär Hur man pratar med barn om terror, och de som gör reklam i tv för den hjälpen.

Den som skrev att hon erbjöd "sovplats, Netflix och främlingsvänlighet".

De politiker som inte kritiserat. Inte kritiserat varken regeringen, statsministern eller invandrarna. Till och med Kent Ekeroth svarade sympatiskt.

De som inte säger ett ont ord om muslimer. Eller kristna, utifall att gärningsmannen är en Breivik.

De som svarar snabbt på mess och låter sina föräldrar veta var de är och att de mår bra, fast det är så fett ute att lyda morsan.

De ligister som, hoppas jag i alla fall, väljer att ligga lågt idag, ikväll och inatt och inte kör rattfulla, röker på eller våldtar, så att poliserna får göra det de verkligen behöver göra det närmaste dygnet.

Mikael, som kollade sockret mer noggrant än vanligt, för att jag säkert inte ska behöva ringa ambulansen i natt, när det kanske inte finns någon att få tag på.

De som har talat sanning idag, inte överdrivit, underdrivit eller spekulerat.

Vem vet du som har varit en hjälte idag?

20 saker ni inte visste om mig

Det var längesen jag skrev några listor om mig själv, så här kommer 20 saker ni inte visste om mig (Mikael, mamma och min familj vet säkert, men skvallra inte. Det ska jag ju göra själv.)

1. Jag vill åka till så många platser. Helst Italien. Sicilien, Sardinien, Gardasjön, amalfikusten, Toscana, Venedig. Att jag älskar mat i allmänhet och italiensk mat i synnerhet gör den här punkten inte så långsökt eller svårgissad.

2. Jag är rädd för vatten, fast inte för vatten i pooler. Jag gillar inte tång, maneter, dålig sikt, konstiga stenar som ser ut som riskbilden och sånt. När jag skulle försöka snorkla för första gången på Västindien misslyckades jag totalt för man skulle gå baklänges i sina fenor över en undervattensäng och alla de där växterna som smekte mig på benen gjorde mig jätterädd. Sen har jag aldrig lärt mig att snorkla och förstår inte hur man vet att man håller huvudet lagom mycket nere i vattnet, så man inte andas in vatten. Mikael ska få lära mig detta när jag blir frisk.

3. När vi är inne på ämnet vatten så kan jag inte dyka. Jag kan dyka från stående i vattnet, men inte från stående över vattnet. Jag är inte bra på att se hur folk gör med kroppen och göra likadant, när det gäller att göra volter eller sånt.

4. Jag kan inte köra bil, eller som Elsa frågade pappa Ha du sökort? Svar nej.

5. Jag är närmast fobiskt rädd för getingar. Har redan börjat tänka på hur vi ska få det svalt härinne i sommar utan att ha fönster och dörrar öppna.

6. Tycker man sover väldigt skönt när man är sövd. Drömmer lite om det ibland, att få bli sövd.

7. Lärde mig själv att läsa när jag var 4 (gissar med hjälp av "Fem myror...") och har alltid verkligen älskat att läsa. Nu orkar jag inte läsa böcker. Mamma gav mig en novellsamling av Alice Munro när hon fått nobelpriset, men jag kom igenom halva första, två gånger, men fattar och minns ändå inte. Ska prova med Ture Sventon eller Astrid Lindgren. Dels så man redan känner till historien, men också att man kan allt om karaktärerna, så det är mindre att hålla reda på. På sistone har jag läst några rätt värdelösa noveller i typ Allers på Readly, och jag har verkligen tyckt om att läsa, fast det har varit så undermålig kvalitet. Men jag hade inte klarat mer krävande litteratur.

8. Tån bredvid stortån är längst. När man var liten sa de att då skulle man bli rik. Jag trodde mest det berodde på att man gått i klackar för mycket.

9. Jag har levt som singel tills jag träffade Mikael när jag var 37 och vi gifte oss två år senare. Jag känner mig fortfarande som nygift, fast det var tio år sen vi träffades. Allt är relativt. Hade vi haft småbarn hade vi säkert blivit både slitna och lite blasé över äktenskapet.

10. Min syster och jag har i perioder varit extremt lika, delat kläder, blivit ihopblandade av bekanta, blivit kallade tvillingar flera gånger, vid ett tillfälle trodde personen att Ellen hade bytt kläder, men det var jag. Vi har också i vuxen ålder, boende i var sina lägenheter och inte har bott i samma land på 7 år, stämt träff på Busstorget i Borås och haft likadana kläder på oss tre dar i rad. Tredje dagen gjorde man ju allt för att överraska, men det gjorde ju hon också.

11. Jag såg nån snutt av Downton Abbey och tyckte det verkade för många att hålla reda på. Så jag kom in i serien nån gång i mitten, Mikael lånade säsong ett och två på biblioteket åt mig och det var trevliga dagar. Man hinner inte glömma vem som är vem lika lätt om man kollar på tre avsnitt på raken, och fortsätter likadant nästa dag.

12. Jag älskar att ha nagellack. Jag kan måla rätt bra i ganska dunkelt ljus. Har fortfarande aldrig vält ut en flaska, men har tappat borsten så den satte en fläck på Mikaels alldeles nya skjorta. Nej, det var en acetonindränkt, använd bomullstuss som råkade hamna på skjortan som hängde på tork i badrummet. Så nu målar jag sittande, i vardagsrummet. Lättare att byta soffa än att köpa ny skjorta?? Ingen logik, men så är det. Bästa grejen är burken man doppar ner fingrarna i och vrider om. Så effektivt och lätt jämfört de där bomullstussarna.

13. Jag är nåt så grymt mångordig. Surprise.

14. Som så många andra säger så bryr jag mig mindre och mindre om saker med åldern. Det är superskönt. Andra saker bryr jag mig mer och mer om. Fast nu när jag tänker efter på det så är detta verkligen inget hemligt, ny kunskap eller liknande. Men tydligen är det "a thing" för mig.

15. Fast jag inte har några barn så har jag älskat några alldeles extra. Flickorna på M i Åsa. Elsa och Kajsa. Bella, Mia, Oskar och Benjamin. Neo och Belle. Och den som kommer om en månad.

16. Jag gör hårsnoddar av resåren till Mikaels strumpor när det går hål. Givetvis tvättar jag dem först. Jag är lite konstig, inte mycket konstig.

17. Mina drömyrken genom livet har varit gymnast, pilot, fransk motståndskvinna i WW2, författare, professor i engelsk litteratur.

18. Jag har varit rädd för hundar men det har lilla Vanna botat. Men ser jag en kamphund utan koppel så vill jag nog ändå helst inte gå i närheten.

19. Jag har skrivit fem dikter i hela mitt liv. Alla i sängen natten efter att Mikael friade till mig.

20. När Mr Ferrars friar till Miss Dashwood (Emma Thompson-varianten) så reagerar jag precis tvärtom mot i filmen, dvs skrattar när hon gråter, gråter när hon är glad. När Mikael friade till mig pendlade jag också mellan att gråta så tårarna sprutar och att inte kunna annat än skratta av lycka. Och då hade vi bestämt oss för att leva tillsammans och jag hade sett att han hade en ringask i fickan. Men överraskad blev jag ändå. Och överväldigad.

(Varför blev det så många punkter om vad jag är rädd för? Är jag mer rädd än vanligt numera?)

Kursmat till frun

(Jag är så trött på att man skriver rätt, och så ändrar rättstavningen i plattan till fel, jag syftar på rubriken, och om man inte upptäcker det så tror folk man har blivit blind, och ser man det, så får man ändra det man skrev rätt från början, och blir såklart lite sur, om man är på det humöret. Och det är man ju ibland. Men jag ska snart se avsnitt 11/12 på Homeland, så jag är rätt nöjd ändå. Det har varit en mycket annorlunda säsong. Långkörare brukar bli dåliga, men den här ger jag fortfarande tummen upp.)

Och nu har jag glömt vad jag skulle skriva om. Kurs mat var det. Kurs mat var alltså särskrivningen som plattan gjorde. Och ämnet för inlägget, som egentligen var själva maten. Såklart.

När Mikael höll kurs på för civilförsvaret förra veckan fick han med sig mat hem till mig. Och jag fick blomstercheckar som tack för att jag lånat ut min man, eller så var det en vit lögn som Mikael drog, för att han hellre ville ge dem till mig för att göra mig glad. Vilket jag verkligen blev. Men det var så spännande att äta typ baguette med olika innehåll. Ena halvan ost och paprika och gurka, och en skiva Brie, som verkligen lyfte hela ostsidan av mackan. Sen var det rostbiff med potatissallad och med rostad lök över. Ni anar inte hur längesen det var som jag åt en uteköpt smörgås med plast om. Och den var så god att jag inte har glömt den en vecka senare och bloggar om den!

Det är så mycket som är människors vardag, som en lunchmacka (visste ni att gladpacken är lila?!) som är jättestora äventyr för mig.

Och igår var jag hemifrån men inte på vårdbesök och det var så spännande och uppmaxande att jag inte kunde somna förrän fram mot sextiden på morgonen. God mat, trevligt sällskap, jätteroligt att spela spel, mysig stund i bilen, goa, goa barn.

Och i helgen har jag tappat plattan. En gång hårt på näsryggen och en gång förut ikväll så jag råkade skriva på den medan den föll och innan jag fångade den igen.

Ni hör ju vilken absolut thriller mitt liv är!!!

Dagens extra blomsterprakt

När blommorna matchar dörren.

Jag dånar.

Källa: House Beautiful.

Minus och plus

För tredje gången på en vecka stöter jag på en och samma tanke, så nu skriver jag om den.

En tävlande i Vem vet mest hade doktorerat i återvinningsbeteende, dvs att folk åker och återvinner men har motorn på.

Sen läste jag en ledande inredningsblogg där vederbörande renoverat köket, har Vill ha-listor men samtidigt promotar återbruk och miljötänk.

Och så hörde jag idag ett tal på min kyrkas världsvida konferens där historien om den bedjande fariséen och saduccéen nämndes. Fariséen sa ungefär Tack, Gud, att jag inte är som andra (utpressare, våldsverkare osv) och den andra bara ödmjukt vädjade Herre, tänk på mig syndare. Jag citerar helt vansinnigt, men jag är för trött för att orka ta fram citaten och för pigg för att somna och vill gärna få fram poängen ikväll ändå.

Poängen ja, är den Gör man lite rätt så får man inte göra fel alls? Eller Vilken dubbelmoral att köpa nytt kök. Gör ett rätt och ett fel ändå plus?

Frågar man Mikael så svarar han rent matematiskt att det gör ju inte det. Och det är kanske lätt att falla in i beteendet att om man har återvunnit så är man så duktig att man kan kasta en pantflaska. Och när det gäller synder så blir det väldigt uppenbart om man tror att något elakt man gjort uppvägs av tre Hail, Mary.

Så hur ska vi se på saken? Självklart ska vi inte slå oss för bröstet vare sig vi återvinner flaskor eller behåller köket. Eller låter bli att mörda. Och självklart ska vi ur ett andligt perspektiv lita på att Gud kan förlåta vad och vem han än vill. Ingen är så dålig att inte Gud ser något gott i hen.

Men det betyder inte att vi kan fresta hans tålamod med mening, eller andras. Och visst måste vi försöka rädda miljön, och äktenskapet, och de fattiga. Vi måste göra så gott vi kan. Kanske också inse att de fattiga är lite mindre fattiga än vi tror, tack vare Hans Rosling. Men fortsätta att tänka på dem som lever på under en dollar om dagen. Känna empati med dem, och bidra ekonomiskt osv till att utrota fattigdomen på det sätt som vi anser bäst. Kanske avstå från ett köp, fast man har råd, om man värnar miljön och inte bara måste visa upp sin Dagg-vas på Insta. Istället göra något vettigt av sin tid på jorden, i sin familj, ja, ni fattar.

Man får ha dyra vaser, men man får inte behandla dem som barn och dem som inte har dem som osynliga?

Är det så enkelt som att man gör så gott man kan, helt enkelt? Och inte skryter om hur bra man är, särskilt när man inte är det. Om jag får be.

Själv har jag ju i normala fall nästan sjukligt bra självförtroende, men jag har kommit ner på jorden för ett tag sen. Ner på jorden från mina höga hästar alltså.

Fantastisk idé

I nåt avsnitt av Big Bang Theory blir Sheldon exalterad för att han har kommit på en idé som han tror kommer att göra dem rika. Och det kommer den såklart inte, men jag kan inte återge det roligare än så.

Men jag hade nyss a Sheldon moment.

Ni vet det där med att män somnar mycket fortare än kvinnor? Jag försöker inte anspela på sex utan bara att män somnar fortare än kvinnor. Tänk om man kunde hitta den kemikalien som män har som söver dem, och göra ett sömnpiller av det. Skulle revolutionera marknaden och sälja för miljoner!

Älskling, vi är rika!!!!!

Ny läcker pseudonym

Carla Fendi.

Middag

Hittade ett recept på Pinterest som såg så gott ut, på kyckling i ugn med sås av lök och vitlök, parmesan och grädde. Vi åt fisk igår så idag tyckte jag det skulle passa med kyckling, och dessutom blev jag så till mig av tanken på att laga middag så jag bestämde att det var en bra idé för mig att göra det idag innan Mikael skulle iväg. Så jag gick upp klockan 16, fast jag brukar behöva vila tills klockan 18. Det börjar ju bra. Sen hade jag missat att man skulle steka löken innan man hade den i såsen, och den blev ju inte stekt i ugnen, så det var sådär lyckat. Sen var kycklingen bara på håret färdig, en del bitar kändes inte kokheta i mitten. Värdelöst och livsfarligt. Inga spyor än.

Sen hade hemköp auberginer och zucchini för fem spänn styck, så jag tänkte servera grillade grönsaker till. Men det är ganska mycket att skära två såna grönsaker till små kuber. Jag hade i alla fall en härlig blandning av aubergine, zucchini, soltorkade tomater, champinjoner, paprika, bacon och på det lite balsamvinäger och timjan. Rätt så gott, men vansinnigt mycket att skära och steka. Så när maten var klar satt jag helt utsliten och orkade knappt äta. Och så började jag gråta lite för att jag missbedömt mig själv och maten och min energi och allting. Och inte blev middagen så lyckad att jag vill ta kort på den heller.

I min drömvärld skulle vi få mat levererad från en restaurang varje kväll. Eller ha en kock. Fast helst få det levererat, så slipper jag slamret av kastruller. Det är faktiskt inget alternativ att jag lagar middag, min toleransensnivå ligger på snabbmakaroner nån gång i veckan. Så hur mycket jag än vill vara lojal och hjälpsam mot Mikael så funkar inte det här med att laga mat. Och vem har nytta av att jag tar ut mig och blir sämre? Blir jag ett vårdpaket så blir allting så mycket jobbigare för oss båda. Får tänka över mina prioriteringar igen. Skuld, skam, frustration, sorg. Att det ska vara så svårt. Att vilja men inte kunna.

Sån trevlig tv-kväll

Jag avskydde när mamma och mormor och såna gamlingar använde trevlig om döda ting. En trevlig blus. Aaaaargh! Så trevlig tv-kväll känns på gränsen, men det får gå för den här gången.

Hoppas ni har kunnat se på Babbens Bäst i test som har gått en månad men verkar slut nu. Det har varit jättekul, kanske har ni tur på play. Jag skrattade gott idag också.

Och Skavlan dög. Bättre än mycket annat.

Hade jag vetat så hade jag kollat på Let's Dance! Min gamla kompis Ninni var sångerska i husbandet idag och det hade varit så roligt att lyssna/se på. Så jag ska gå till tv4play nu faktiskt.

Gonatt och trevlig fortsättning på helgen!

Baskervilles hund

Idag kom en liten fotbollskille och sålde rabatthäften till Hemköp som stöd till klubben. De kostade bara en tjuga och lämpligt nog hade vi en ny, fin tjuga på anslagstavlan. Jag är betrodd med pengar, men jag tänker aldrig på jag har en egen plånbok. Hursomhelst, killen hade sån otur att han ringde på när Vanna trodde att det var dags för hennes matte att hämta henne. Hon är ju en gullehund, som faktiskt inte är intresserad av något annat än att bli klappad och kliad. Och liten är hon ju också, men det hjälpte inte när killen ringer på och hon skäller som en tok (vilket är vad hennes ras är framavlad till, att varna när det kommer besökare till templen i Asien, så det är lite svårt att träna bort, och hon är ju inte vår hund så vi får liksom inte göra om henne för mycket även om jag blir nipprig av skällljudet) och så fort dörren öppnas ränner ut som ur en kanon och hoppar upp på killen av glädje. Killen var liten, men hon är mindre och nådde inte till knäna, men hon skäller ju som om hon har en åsikt verkligen. Och killen var inte hundvan utan blev lite stel. Så jag var liksom skyldig honom att köpa ett häfte, nu när han blivit anfallen. Mikael kallar Vanna för Baskervilles hund ibland och det är sån där absurd humor som jag skrattar ihjäl mig åt. Hon blir verkligen bara entusiastisk när nån kommer på besök. Och när man kliar henne spinner hon som en katt och njuter med halvöppna ögon. Att nån kan vara rädd för henne är konstigt, men jag var rädd för hundar tills jag mötte henne.

Hur som helst, när C väl kom, bara en liten stund senare, hade Vanna redan hetsat upp sig av fotbollskillen så hon sprang runt hörnet till hallen och gled med klorna på parketten och tystnade knappt, vilket vi tvingar henne till innan vi öppnar dörren. Lugn och lydig innan vi öppnar. Idag varade lugn och lydig i ca tre sekunder men det fick duga!

Ja, ni är kanske inte intresserade av såhär långrandiga berättelser om en hund ni inte känner.

Så därför ska jag berätta om en riktig Baskerville.

Mikael har kört hjullastare och grävmaskin i veckan och har sina varselbyxor hängande på köksstolen över natten. I natt är jag lite extra uttröttad av migrän och tänker inte så fort. Men så har jag precis lagt mig tillrätta i sängen och tittar ut mot lägenheten, som är helt mörk. Sånär som på nånting som lyser av sig själv i mörkret, nära golvet!!!!!!!!!! Att jag inte dog av chocken, det såg verkligen ut som Baskervilles hund innan man hinner tänka efter att byxorna har stora reflexband på benen. Verkligen effektiva, måste jag säga. Men så är de riktiga yrkesbyxor, som fyller vissa krav på användarsäkerhet. Varav reflex i mörker är testat här hemma flera gånger. Puls på 150 är nog högsta betyg. Tur att jag i alla fall kan avgöra att eventuella ljud kommer från mannen vid sidan av mig, inte från köket. Om byxorna både lyste i mörker och morrade hade jag nog kissat på mig. Jag hoppas ni aldrig ska behöva läsa den historien.