Dagens djur!!!!!

När jag halsade det sista av mjölken helt fredligt så ser jag en rätt stor svart fläck röra sig på vardagsrumsgolvet och hinna in under fåtöljen innan jag hinner fram för att krossa den under mjölkförpackningen. Vi har haft lite myror och dem är jag inte rädd för, även om de också rör sig fort. En myra satt på den rena tvätten i tvättkorgen på bänken i badrummet, så de kan ju teoretiskt sett klättra upp på mig också. Men inte ens jag är rädd för myror. Spindlar däremot är si och så. Om de är små dödar jag dem bara. Vågar inte fånga dem i glasburk och släppa ut, sorry djurvänner. Men stora spindlar, eller halvstora, bekymrar mig lite. Jag stod där med mjölkkartongen och hetsade upp mig, det är ju det bästa man kan göra i den situationen. Och vid det här laget kunde den vara var som helst, vi har en mönstrad matta och många soff- och fåtöljben att gömma sig bakom. Men jag insåg att jag skulle behöva gå precis förbi fåtöljen för att hämta plattan och telefonen, stänga av Tv:n, hämta med mig hörselkåporna och släcka golvlampan. Nu ligger jag i sängen och har inga hörselskydd (men det ska regna imorgon så inga lekande barn, kvittrande fåglar, grillande, dunkadunkamusik genom öppna fönster och dörrar, jippi. Och jag brukar behålla öronproppar i öronen tills jag går upp för gott. Så det går nog bra.) Hann inte märka att jag verkligen stängde av Tv:n eller om jag bara tryckte på powerknappen. Och gå och släcka lampan vågade jag inte göra. Ja, jag vet, jag är harig till max. Men jag har redan sett en geting utanför mammas och pappas fönster igår, och jag vet att jag har jobbiga månader framför mig med värme, ljus och ljud, och insekter. Det är nog illa att Mikael somnar med ljuset på så att när jag kommer och lägger mig så har det blivit natt ute och vi har sovrummet fullt av pappa långben. Fullt å fullt, vi har litet sovrum så en enda betyder fullt. Ja, det har inte hänt än men jag minns andra somrar där jag försöker ignorera dem för dem är jag inte precis rädd för, men jag tycker de är minst sagt onödiga. Så den där spindeln kan nu eventuellt se på tv hos oss hela natten, men i alla fall så har han det ljust och fint där inne. Hade jag inte hatat värme så desperat hade jag stängt sovrumsdörren om oss. Men risken att han ska krypa in hit och ta sig uppför sängbenen och över täcket och på min kropp, är nästan mindre än obefintlig, så det får vara öppet.

Men förutom att avslöja min egen pinsamhet så hade jag tänkt berätta om ett program om fågelfobi som vi råkade titta på igår och som var riktigt bra. De hade samlat ett gäng personer med fågelfobi för några dagars terapi. De fick gå in till brevduvor och hålla dem, stoppa duvor i fågelbur, gå i en hage med kalkoner, plocka en död kalkon, ta tag i nån fågel och väga den, och till sist förbereda djuren och sig inför en visning av örnar mm på en farm inför publik. Några fick tvätta en fågel, någon fick lära sig att låta fågeln landa på hennes huvud mm. Sen satt deras familjer i publiken. Förutom fågelexperten som ägde farmen fanns det två psykologer med. Dessutom utövade de andra fobikerna positivt grupptryck på varandra, dels såtillvida att de såg att andra klarade det, och dels när alla andra utom jag hade klarat det ville de inte vara den enda som inte vågade. Exponeringsterapi heter det. Det var ett så intressant program. När nån var extra rädd så såg man på hela kroppsspråket att de var vettskrämda och ologiskt livrädda. Jag har sett Hitchcocks Fåglarna och då är man ju såklart rädd för fåglar, men i normala fall är jag inte rädd för fåglar. Men jag skulle nog ändå inte gärna fånga en stor kalkon med vingspann på minst en meter. Men de här var så rädda att de var galna av rädsla liksom. En tjej hade, innan vi började titta, börjat gråta när hon såg fågelfrö. Och sen kunde de låta en stor rovfågel landa på dem. Otrolig utveckling, men tre dagar av exponeringsterapi måste göra dem helt utmattade. Men om de har gjort alla de där ganska svåra sakerna, inte bara tittat på en fågelbild, så tycker de inte att det är något svårt att mata änderna. Jag inser ju hur det fungerar, "jag har gjort nåt mycket svårare så det här är väl inget".

Jag vill gärna sluta vara rädd för insekter osv. Men jag vet ärligt talat inte om exponeringsterapi skulle funka på mig. Inte för att jag är extra knäpp utan för att det måste gå åt så mycket energi för att möta sin rädsla. Jag blir ju räddare år för år för att jag inte har energi till att agera modigt, jag bara gråter och tvingar Mikael att fösa ut dem och gömmer mig i sovrummet under tiden. Sen är jag rädd för att Mikael skulle tycka att det inte var nåt att vara rädd för och inte förstå hur oresonligt rädd jag är. Om han skulle exponeringsterapia mig vill säga. Kanske om det var en riktig mjukispsykolog som ledde det hela.

En me-kompis har fått OCD av me. En amerikansk läkare med lång erfarenhet har sett det hända förr och bekräftat att det har med me att göra. Jag har också läst att man kan få förvärrade fobier vid me. OCD är ju på ett sätt en fobi för smuts, oordning, blod, eller vad det nu är man vill ha kontroll över. Men jag räknar med att den här sommaren blir jobbig. Det är inte juni än och jag är redan helt slut. Trött på värme, ljus och ljud. Idag gick jag omkring i lägenheten och försökte hitta ett ställe där det inte kom in ljud. Jag stannade vid ytterdörren där det var tystast, men där kunde jag ju inte stå hela kvällen. Visserligen har jag duschat idag och det blir jag alltid trött av, och dessutom fick jag migrän, så visst var jag extra känslig idag. Det är inget fel på barn och musik och skratt och lek och fågelkvitter, men min kropp har tappat spärren, eller filtret, eller hur man ska beskriva det, så ljuden känns som anfall. Med öppna fönster blir det värre, och på vintern är ju folk inte ute så mycket heller som de är nu. Alla ska leka och grilla och städa till musik och öppen balkongdörr.

Men det ska bli regn imorgon, då blir det nog tystare ute och kanske så svalt att vi kan stänga fönstren igen. Nu har vi bara 24,4 i sovrummet men det känns som mer. Blev förstås lite svettig av spindelchocken förut. Nej tack, ingen exponeringsterapi och klappa håriga mördarspindlar och låta dem krypa på mig. Fyyyyy vad läskigt! Eller skummelt, som ni ju vet att det heter i Norge efter min glosgenomgång. Kanske ska jag byta namn på bloggen till Bildningsbloggen, för jag känner ju verkligen att jag är en folkbildare av rang.

Då så. Borde jag gå upp och släcka lampan i vardagsrummet, nu när jag pratat så mycket om mod? Vi får se.

Hatar värme!!!!!!

28 grader ute, 28 inne. Fläkten på i en timme, ingen skillnad. 29 grader i bilen. Tog av mig kjolen hos mamma och pappa, min tunika var rätt lång.

24 går bra. Vid 28 känns det som om allt mitt blod har fastnat i huvudet och bara blir varmare och varmare. Har mått illa av värmen idag. Men bara illamående kan man stå ut med, så länge man inte spyr. Ja, och så har jag migrän också, försöker låta bli att ta de värsta medicinerna.

Jag är så väldigt inte nöjd. Att det ska vara såhär i tre månader gör mig klaustrofobisk. Jag vill inte förstöra alla svenskars sommar, folk är så glada och tar första doppet och äter glass och solar på verandan. Jag ligger som vanligt. Kanske får köpa nån sorts campingsäng så jag kan ligga ner ute? Och ett parasoll på tre m i diameter. Är inte helt nöjd heller med allt ljud man hör när fönstren är öppna. Varje dag sen i torsdags har det varit bilar som har till buskört i rondellen och slirat. Idag fick jag ha hörselskydd när Mikael kollade på tv, jag var så slut av värmen att jag inte hade nåt till övers för ljud också. Värme, ljus, ljud, de räknas ihop och om alla tre är på max så dör man. Ja, så känns det i alla fall. Jag vet inte om jag har förlorat mycket vätska idag för jag har kissat som en tok. Har druckit 3 l vilket är mer än jag brukar, men kanske har det bara runnit rätt igenom? Det där med att dricka saltat vatten låter inte mysigt. Kanske kan man prova en Resorb och se om det känns bättre i huvudet. Får beställa det.

Måste gå upp och kissa igeeeeen. Åttonde gången?

Tydligen ska Sverige ha både och-väder i dagarna, dvs tropisk värme i halva landet, snövarning i andra halvan. Å, om vi kunde få ha snö imorgon. Det låter ljuvligt.

Eller åtminstone en liten sänkning av temperaturen? Fem grader? Snälla Gud. 22-23 grader och inga getingar. Då ska jag inte be om så mycket mer på väldigt länge. Om du nu föredrar att jag slutar tjata, annars har jag en lista. Vi kan ta det sen. Tack. Amen. <3

Dagens norska glosa

Skummelt betyder Läskigt.

Dra på trissor!!!

Läste idag på Husligheter (härifrån) att Italien ger bort 103 slott mm! Man behöver bara ansöka senast den 26 juni och säga vad man vill använda det till (och som främjar turismen i Italien) och så kan man få ett till skänks!!! Jag tror att Mikael och jag måste ställa oss till förfogande. Det här är ju vår chans. Vi behöver inte ha ett slott, vi kan nöja oss med en större villa.

Och för den som blir nekad kommer chansen igen om två år, då 200 egendomaäär ska skänkas bort.

Mikael kan renovera. Jag kan tapetsera, om jag nu kan stå på benen och hålla upp armarna. Jaja, jag kan skicka ner Mikael själv.

Vad vill vi ha för sorts slott då? Ett mindre, där vi kan ha en våning för oss själva och så kan gästerna hålla till på bottenplan. Hotell med matlagningskurser? Konstretreat för målare och författare? Språkskola? Kanske sanatorium för ME-patienter!

Jag måste ha ett slott i Italien!!!!!

Gult är inte fult

Brukar inte gilla gult men det här är så snyggt att jag storknar!

Favoritfärgen

Och vad säger ni om jordgubbscheesecake på kladdkakebotten? Hjälp vad gott.

Eller ett rosa rum med raka kanter? Så befriande att slippa för mycket volanger!

Dagens kärlek, FÄRG

Gustaviansk faiblesse

Det här kommer alltid att vara vackrast.

När såg förresten möblerna och inredningen ut så här i Sverige? Försöker tänka på vilka författare som var i ropet då. Och vad kallar man gustavianskt på engelska? Antar att det ligger före oss i tiden.

100 000:- ?

Mikael och jag pratade härom dagen om vad vi skulle göra om vi fick 100 000:-. Bägge skulle vilja åka till Italien. Jag vet nästan inga frågor där rätt svar inte är "Åka till Italien".

Men så såg jag en sån cool bild av ett pars fötter och tänkte att man skulle resa runt i världen och ta just såna bilder överallt man var. Kanske lockar mig som för närvarande inte har en kropp jag vill se på foto. Men lite är det ju så också att mitt liv levs i liggande ställning, och det är så bejakande då att ha liggande fot-foton. Och så älskar jag skor!

Rött läppstift

Jag har alltid älskat läppstift. Men har alltid haft svårt med röda läppstift. De blir nämligen inte röda på mig. Knallröda, klarröda med mycket pigment och bra kvalitet kan bli orangea eller cerisa men aldrig röda. Ett tag hade jag ett rödbrunt läppstift som nästan blev rött på.

Så jag borde väl egentligen gå och få hjälp på ett varuhus, men vem orkar det?

Men det hindrar inte att jag kan njuta av andras röda läppstift!

Dagens djur

Kjolmani

Kronprinsessan och hennes familj tog emot hockeyhjältarna på Kungliga slottet igår. De vann VM-guld, om det nu finns nån som är ännu mer oinsatt än jag i saken.

Jag äääääälskar hennes kjol.

Sen tycker jag att de har sån bra hand med sina barn. Man ser att Estelle har spring i benen och hon ger henne lite koppel men släpper inte lös henne helt. Föredömliga föräldrar som visar att man kan och ska fostra sina barn.

Och ha snygga kjolar.

Men sen måste jag säga att jag tycker om Victoria. Hon är seriös men med humor, hon är värdig och föredömlig, och hennes korta tal när hon lämnade blommor på Drottninggatan var fantastiskt. Hon kanske förtjänar att få slippa bördan av att vara regent ett tag till, men blir folk verkligen bättre efter 70? Nej, hoppas inte vi får se kungen som kung i trettio år till.

Min framtid

Inge Löök, en finska, gör såna fantastiska målningar med livsbejakande motiv. Jag vill verkligen bli som hennes gummor, som skrattar jämt och har roligt vad de än gör. Tänk om jag blir frisk och kan sparka boll med en annan tant. Drömmen. Kanske inte just sparka boll, men vadsomhelst.

I'm blue

Dagens kändisspotting

Var och fick Botox igår. Det ska bli intressant, för hon satte på två nya punkter ovanpå huvudet, ungefär där ens horn skulle sitta om man hade några, och där jag har haft ont i ca en månad. Ska bli intressant att se om det blir nån skillnad.

Men på väg dit skulle vi svänga höger in på Folkkungagatan (?) men det var rött, så vi väntade. Mikael kommenterar först ett par strumpbyxor som jag snabbt lokaliserade i massan, och sen är jag fascinerad av att det inte var några fina rosa strumpbyxor. Sen tittar jag på kjolen, hmm, känns bekant, och jag har ju sett de benen förr, hmm... Tittade upp och hon hade ljust hår och tofsar och det var Elsa Billgren! Hon hade en stor kasse i handen, kanske skulle hon till Myrorna eller hade varit där, det ligger ju precis bredvid. Så långt kunde vi inte spana, för vid det laget hade vi fått grönt och vi var sena, så gasen i botten.

Tur att vi inte körde på Elsa Billgren.

Jag satt och kollade på hennes vintagebröllopsklänningskonto på ig härom natten och blev sugen på att gifta mig igen. Om 50 kg. Skolsköterskan har jättefin figur och sa att hon vägde 61 kg. Jag blev chockad när jag tänkte på att jag vägt 57. Hatar att vara fet. Och vi pratar inte om vikt sådär, men nån patient hade gått ner 61 kg och det var alltså hela sköterskan, en lång snygg tjej. Otroligt.

Men Elsa var nog den första kändisen jag sett sen jag flyttade till Stockholm.

När jag var 16 såg jag nån i tunnelbanan som jag trodde jag kände, för här känner jag ju inte igen nån om jag inte känner dem, men jag hann stoppa mig innan jag hejade och insåg vem det var. Nån kändis som jag inte längre minns vilken.

Sen har jag stått bakom Patrik Sjöberg i kön till McDonalds.

Och sett Jill Johnson parkera och gå in och handla i samma Ica-butik som jag var i.

Och stått i samma McDonaldskö som Henrik Schyffert och nån kompis som var eller borde varit lite känd men jag vet inte.

Inte jättestor lista, min Celebrity Spotting.

Jo, jag tror jag har sett Eric La Salle från ER på tunnelbanan i Boston. Han kommer visst därifrån och går alltid tillbaka till sina rötter när han är där. Personen såg precis ut som en kändis som försöker smälta in så att ingen ska titta på honom, fast man får inte försöka för mycket, för då märks det istället.

Dagens nära

Jag älskar Liseberg och sånt. Åka hit och dit, runt och i bäckar. Ni vet. Hade en nära-Liseberg-upplevelse idag.

Mikael hade haft så bråttom när han duschade att det hade skvätt på toalettstolen. Jag satte mig på aforementioned stool och blev lite blöt om rumpan. Tänkte att jag skulle komma ihåg detta så jag reser mig försiktigt och inte ramlar. Men när jag skulle vända mig lite om för att torka mig hade jag såklart glömt det blöta och det var nog för att skicka en ouppmärksam brud med läppen först ner i kaklet. Men jag? Jodå, jag räddade händelsen med min fantastiska och snabba reaktionsförmåga, för jag gled bara av lite, inte helt. Men jag skrattade så jag tjöt över hur det hade kunnat bli!

Undrar ni?

Undrar ni vad jag kan hitta på att klaga på idag? Den som bettar på "väder" blir fattig, det är nämligen inte bara oerhört sannolikt utan helt sant.

Om jag har klagat på att det är snö i maj så tar jag tillbaka det. Jag menade inget illa, snälla, kan vi bli vänner igen? Kom tillbaka, älskade kyla, BFF!

2 dagar och 27,6° i sovrummet och jag hatar redan sommaren.

Och så öppnar man balkongen, och så hör man en mansröst säga BAJS medan man står i köket med morgonmedicinerna och flyger högt för det låter som om rösten kommer inifrån lägenheten. True story.

Ja, och för att vara på riktigt gott humör så kan jag klaga på att det kommer att komma in getingar också när man har öppet. Jag blir räddare för dem för varje år. Men brukar få in två stycken i lägenheten på en hel sommar, så det finns ju värre saker, som afghanska ensamkommande flyktingbarn på "hemresa". Eller om nån vill hetsa upp sig för att Melania Trump inte täckte huvudet i Saudiarabien, fast hennes make fördömt när Michelle Obama gjorde likadant.

P.S. Jag gjorde misstaget att dricka en kopp fesljummet te i måndags och sen fick jag svettningar, fast det inte ens hade blivit varmt ute än.

Å andra sidan så är den goda nyheten att bordsfläkten som jag trodde jag skulle behöva be Mikael rota fram ur förrådet står ovanpå cd-hyllan som inte har åkt till återvinningscentralen än. Sen förra sommaren. Lite pinsamt men väldigt praktiskt. Vet dock inte om jag kommer att stå ut med ljudet. Men det kan jag ju spara och klaga på vid senare tillfälle.

Så ni som är oroliga för att jag inte kommer att hitta något att klaga på kan ju vara lugna nu framöver, tills i höst i alla fall då. Då kommer jag att kunna klaga på att jag inte orkar klä på mig och fryser så. Tema ja tar lik som aldrig slut!

Jag har börjat ställa dricka i kylen och det är lite av ett genidrag faktiskt. Kom ihåg var ni hörde det först!

Tv-deckartips

Jag råkade zappa en måndag och såg Thandie Newton som polis. Hon är nåt av det vackraste som går i ett par skor, eller barfota. Ja, så jag tittade lite och insåg att det var en serie, inte en film, och då hade jag inte jätte lust att se. Men så såg jag igen, några måndagar senare, och tittade lite mer, och blev absolut fast! Och eftersom den går på SvT så behöver man inte vara geni på fildelning för att titta på hela säsongen, som då finns på svt play. Serien heter Line of Duty och Thandie Newton är alltså polis. Mer säger jag inte, förutom att när jag wiki:ade på titeln tidigare idag fick jag veta att detta är säsong 4 och till och med en sjätte säsong är planerad, påskriven, nåt sånt. Och den har vunnit massor med priser. Tror det är en BBC-produktion. Jag älskar ju Law & Order till exempel, men det är ändå skönt att få se riktig polistv. Jag har inte haft problem att hänga med i handlingen för att det var säsong 4, varje säsong är dessutom bara i sex delar, och fristående som jag förstår det. På måndag kommer alltså del 6 av 6 och jag har redan letat på Netflix efter säsong 1-3 men de fanns inte. Så fantastiskt bra serie. Jag vill säga lite som Broadchurch, men ändå inte. Men brittisk polisserie som är smart och spännande och äkta. Inte som alla de där kommissarie-serierna, Taggart, Gently, Midsomer eller ens Morse, utan mer vardagsrealism vilket faktiskt bara gör dem ännu bättre. Del 1-5 ligger ute på svt play och de är en timme var. Ren tittarfröjd! Fast jag hade helt missat en stor händelse som jag såg på igår så jag funderar på att se om serien för att verkligen fatta vem som är vem, jag klarar inte alla namn men det kanske är samma karaktärer i varje säsong så att man vid det här laget förväntas känna dem. Den har fått massor med priser och jag säger absolut att britterna kan göra tv! Och film!

Så har ni sex timmar över kan jag rekommendera denna. Jag får lite dåligt samvete över att se på tv i 6 timmar, men är det bättre att läsa bloggar, kolla på Instagram eller hänga på Facebook? Nu var i alla fall kvaliteten på det jag konsumerade mycket hög och säkert mer minnesvärd och tänkvärd än nåt jag hade hittat på sociala medier.

Dagens tv-tips!

Downtown Abbey ska bli film

Man ska börja filma i september. Vet inte mer. Men det är väldigt goda nyheter för alla Downtonfans.

Apropå filmer, har ni sett Lady Susan? Eller om den hette Love and Fiendship, i alla fall en Austenfilmatisering (av novellen Lady Susan, mer eller mindre) och som var lite mer karikatyrisk än Austens andra böcker. Period drama, i alla fall. Se den! Jag fick en filmkväll med den och J i julklapp, underbart minne och sån bra julklapp. Se den. Ni vet säkert hur man hittar filmer, annars får ni fråga nån som är yngre. Om den finns på Netflix ska jag se om den!

Kärleksbrev till la mia sorellina

Detta är Luca i Milano. Kläderna är säkert för färgglada för dig, men jag blev förälskad direkt. Och ser du att han vikt näsduken extra fint? Bild från Sartorialistbloggen, de har nog hans kontaktuppgifter.

P.S. Just det, du kanske är huvudet högre. Vikingakvinnor och små italienska män är väl inte drömkombon för den som gärna vill känna sig nätt bredvid sin man.

Hoppas!

Idag var första gången på länge som jag tyckte det var tråkigt att komma tillbaka till ett mörklagt sovrum när jag varit uppe och kissat och tagit mediciner. Det var så vackert väder men i vanliga fall blir jag lättad när jag kommer tillbaka till mitt mörka sovrum. Men inte idag. Kanske är jag lite bättre idag om jag tål ljuset bättre. Hoppas, hoppas!

Världens bästa kväll!!!!!

Jag är ju galen i bebisar i allmänhet, i barn överhuvud taget faktiskt, och idag har jag fått mitt lystmäte ska ni veta. Hjälp vad fin hen var. Så liten, så liten, fast egentligen inte, men jag har inte sett en endagarsbebis på väldigt väldigt länge. Och sen när Mikael höll den såg den ännu mindre ut i hans armar. Jag förstod varför man inte ska bli förälder när man är så gammal som jag, för då behöver man ta på sig läsglasögon för att se den ordentligt. Mamma sa att jag nästan hade varit hälften så stor som denna, på bara två kilo. Och dagens bebis var väldigt välbakad och färdig, men ändå rätt tunn. Fingrarna som slöt sig om mitt pekfinger var så små och fina. Hen var så perfekt på alla sätt och vis. Jag är helnöjd och fattar inte hur jag ska stå ut utan att hälsa på varje dag. Jag håller gärna Mikael i armarna, men som nummer två kommer en bebis. Och den här som hör ihop med oss och som man vet att man kommer att få träffa under hela livet, det är en ofantlig lycka.

Men för föräldrarna är det en stor skillnad. Från och med nu kommer deras hjärtan sitta utanpå kroppen. Tänk om det blir en vild unge, som man behöver oroa sig för, eller en sjuk, eller... Ja, ni vet. Inget blir sig likt igen.

Men jag vill gärna träffa hen igen. Och jag vill veta om allt hen gör. Hen kunde hittills fisa, skrämma sig själv, vifta till med armarna, vara gullig, titta på sin mamma. Ett imponerande cv. Vad månde bliva. Världens finaste bebis. Jag lovar. Och är jättepartisk. Nu vill jag bara bli frisk så jag orkar passa, leka och göra utflykter.

Det är ju så i allas liv att en dag kommer aldrig igen. Och jag älskar Mikael mer och bättre nu än för åtta år sen, men en bebis är så annorlunda, de förändras så mycket och så fort och nu är en dag borta. Man vänder sig om ett ögonblick, och så har de flyttat hemifrån.

<3

Bättre, eller nåt

Mikael köpte hem pizza (till mig, själv åt han lchf/kebabsallad) i lördags och vi pratade som på dejt. Det gjorde mycket för mitt humör. Jag har känt mig så utmattad att jag inte ens orkar vara glad, men nu fick jag nosen uppåt.

Jag mår inte fysiskt bättre, men känslomässigt är det stor skillnad. Jag känner mig inte som om jag drunknar längre, utan har fått en boj. Är fortfarande ute på havet i storm, men jag sjunker inte. Det gör stor skillnad. Och eftersom jag bad er om hjälp, vill jag dels tacka för att jag fick hjälp, och berätta att jag har det bättre. Jag känner mig som om jag kan klara av det här också. Men det är på håret och minsta grej puttar mig över kanten igen, så jag måste vara varlig med mig själv. Och huvudvärken är fortfarande ett mycket större problem än det brukar vara. Har också haft väldigt konstigt migrän, typ så att jag undrar om det är nåt annat.

Men förutom er hjälp, omtänksamhet och kärlek, har jag mig själv att skryta om för en gångs skull. Jag har ju dosminskat stilnoct och det har gått bra. Om jag inte hade mått så pestigt den här veckan hade jag redan gått ner till min måldos, men psykologen, Mikael och jag har hela tiden sagt att jag ska ha en extra vecka för oförutsedda händelser, vilket har behövts flera gånger. Men trots att det har varit en jobbig månad i maj så har jag inte fallit för frestelsen att ta extra, utan hållit fast vid mitt schema. Det är jag faktiskt stolt över.

Jag är också stolt över att jag står ut med den här sjukdomen. Det var ju internationella me-dagen i fredags, och jag har inte orkat kampanja här på bloggen. Men jag själv har nåtts av så många påtagliga påminnelser om sjukdomen att det har varit lite deppigt. Som det är för mig varje år den 12 maj. Men att jag håller ihop efter 22 år av en sjukdom som började ganska illa och bara blev värre, det är jag också stolt över. Jag klagar ju mycket här, och för er som bara ser mig här kanske jag verkar väldigt negativ. Men detta är ju min säkerhetsventil. Jag kokar aldrig över för att jag får lätta på trycket här. Och hos Mikael klagar jag inte bara. Jag kan till och med vara snäll och omtänksam och göra nån glad. Och det ska man inte förakta.

Dagens luftdans

Min man nyser gööööörhögt. Alltså nästan så att ljudet gör ont i öronen och inte bara på me-vis att man är överkänslig mot ljud, utan högt för normala människor också.

Ja, han nyser högt.

Och jag är väldigt glömsk. Och idag hade jag glömt både att han bor här och att han nyser högt, och det vill sig inte bättre än att jag precis har tagit ut koppen med varm choklad ur mikron när Mikael nyser från sovrummet.

Jag är också väldigt lättskrämd och hoppar ofta till rätt mycket, alternativt skriker till när han kommer in genom ytterdörren. Så ni kan tänka själva, lättskrämd, glömsk, oboy, nysning.

Jag hade sinnesnärvaro nog att akta den fulla, varma koppen när jag hoppade i luften av skrämsel. Men det var seriös parering. Så jag kände mig som en som dansar macarena och blev så full i skratt att jag ställde ner muggen och skrattade så jag grät.

Förlösande med ett fullkomligt lyckligt ögonblick efter en vecka med näsan under vattnet.

Men annars mår jag äntligen bättre inuti. Come what may, and love it. Om det är försämring så är det bara att sörja och acceptera läget, det har jag gjort och klarat många gånger. Om det är krasch, överansträngning, högenergihändelser i maj, eller migrän, så tål jag det. Jag har tålt allt förr. Jag har överlevt allt. Och jag har stöd, Mikael och min familj i verkligheten, och många av er här. Och nu håller en liten släktingbebis på att födas och jag är så uppspelt att jag har svårt att lugna mig nog för att sova. Jag frestas ofta att bli deppig. Jag låter mina flyktiga känslor leda mig dit me-vinden blåser, istället för att logiskt och trofast hålla fast vid det jag vet. Att Gud älskar och känner mig, att Mikael gör allt för mig, att jag har hjälp att få, att jag inte måste vara stark och duktig utan att det betyder andra saker nu. Stark nog att våga berätta om mina rädslor och göra något åt dem, duktig på att se realistiskt på mitt liv istället för snabbt omväxlande optimistiskt och pessimistiskt.

Tack för hjälpen jag bad om. Eventuellt har inte bara min känsla vänt, eventuellt orkade jag stå ut bättre för att jag tog en Treo comp. Jag är i alla fall alldeles normalt glad idag.

Och faster nån gång under dagen!

Måste hoppas

Sen i kanske tisdags har jag varit mycket mer orkeslös än vanligt. Jag har på riktigt inte orkat med att klä på mig, äta eller gå på toa, utan har rest mig när jag kunnat, Mikael har lagat mat och tagit fram osv. Det är som om min energi, som kanske låg på 12/100 nu har hoppat ner till 9. Det är ju bara tre punkter, men en hel fjärdedel av min totala kapacitet. Jag är inte säker på vad det beror på, för jag har varit hemma hela veckan och i princip inte gjort nåt. Kanske är det rester från månadens fyra stora energitjuvar. Jag försöker att inte bekymra mig för sånt jag inte måste, men det är svårt att stänga av känslan att man bryr sig om en annan människa och känner empati för det hen går igenom. Och så har jag kanske lagat mat, halvt om halvt i alla fall, tre gånger för att Mikael har haft kurser. Och igår fick jag stå upp i åtta minuter för att vi inte hade några snabbmakaroner till resterna av korvgrytan. Jo, så det kan vara att jag gjort lite för mycket varje dag och till slut brast det. Igår var jag så trött att jag inte orkade att hemtjänsten kom hit och duschade mig. Jag orkade inte visa mig, naken, gammal och fet, orkade inte att en främling skulle ta på min kropp. Idag hade jag sovit sporadiskt men sammanlagt tolv timmar, så jag trodde det värsta var över, men av att klä på mig och ligga i soffan så kände jag mig så sjuk, övertrött, totalt och fullkomligt orkeslös, att tårarna bara rann. Och idag har jag varit mycket kissnödig vilket inte passar när man bara orkar gå upp ur soffan två gånger med sex timmar emellan.

Ja, jag måste tro att detta är en lite större reaktion än vad jag förväntade mig på en övertrassering som jag trodde var rätt modest. Jag kan inte tänka på ifall jag har gått ner permanent i aktivitetsnivå och bara kan vara uppe tio minuter två gånger per dygn. Och att all aktivitet jag gör utöver det antingen skadar och försämrar mig i det långa loppet och/eller ger mig så otrevliga övertrassningssymptom att jag lipar och tar tillbaka allt, för att jag orkar inte må så här.

Ni som ber får.gärna vädja till Gud, eller vad han heter hemma hos er, om att jag ska få styrka att härda ut utan att bli bitter.

Min Sara sa idag nåt om att hon vill vara en sån som sätter på musik och dansar, inte en som går till ett annat rum med körselkåpor. Långt från citat, men så gott är minnet. Och jag fattar hur hon menar. Man blir nån man inte är, och man är både ledsen och arg för det. Och när man är på sån låg nivå av ork att man får planera om man ska orka hämta posten eller inte, kanske en gång i veckan, då blir det plötsligt ett väldigt högt pris, relativt sett, för att låta någon tvätta en i all sin utsatthet, och sörja när man än en gång inte beter sig som sig själv utan är styrd av sjukdomen. Sorg, sorg, sorg.

Ja, så ni kan väl tänka på mig. Jag hoppas innerligt att det här är en tillfällig svacka, inte ett nytt normalläge. För då är det på riktigt massa saker som går bort, saker som jag visserligen tänkt i ett eller ett glas par år att det här kanske var sista gången jag...

Nej, jag ska skärpa mig med nattreglerna och inte kommunicera efter 00.00. Nu är jag liiiiite ute och cyklar med det. Tack för att jag vet att ni är mina stöttepelare. Kärlek!!!!

Kinaköp

Jag brukar köpa mina sovmasker från Kina. Den här gången köpte jag tre stycken tror jag och två örhängen. Gratis frakt. Det har jag tolkat som att de tjänar så mycket ändå och ett brev kostar typ 17 öre att skicka, och då verkar de generösa.

Men så läste jag häromdagen att wish och såna ställen som erbjuder extremt låga fraktkostnader tävlar oschysst mot svenska företag i o m det med posten. Kina har nämligen sen länge nån sorts typ u-landsstatus så att vad postnord tar ut av posten i Kina för att dela ut i Sverige är pyttelite pga de här gamla reglerna. Så nu förstår jag varför de säger att de postar tre brev istället för ett: betalt tre gånger av posten, istället för en. Och dårarna skickade det rekommenderat. Vilket för en av de tre försändelserna kostar mer än vad alla tre paketens sammanlagda varor är värda. Har tänkt förr att jag inte fattar hur de överlever på gratis frakt. Men nu är det tydligen så att de får ersättning/betalar en superlåg avgift el dyl. Rekommenderat kanske blir ännu större skillnad mellan faktisk och debiterad kostnad, till deras fördel. Så nu vet jag inte om jag ska köpa mer från Kina. Kanske i alla fall bara köpa det jag ska ha. Men det är så roligt att köpa ett par örhängen också, dagens kostade 39:-. Kanske kommer silverpläteringen börja skrapas av när jag använt dem några gånger, men jag räknar med fyra användningar, då à 10:-. Och jag som gillar variation vill gärna ha oäkta smycken också så man har råd att ha många olika.

Jaja. Men är det nåt skumt med Kina och posten, såvitt ni vet?

Thunersee

Från Schloss Spietz. Min första påsk i Schweiz tillbringades här. Min enda påsk. Hade migrän. Blev flirtad med på restaurangen. Man blev flirtad med typ överallt och när jag kom hem trodde jag att jag hade spenat i tänderna eller toapapper i byxlinningen, för ingen tittade. Men det var inte mig det var fel på, det är bara kalla Norden. Fel å fel, bara olika. Detta.var på 1900-talet. Det finns ju nästan vuxna som inte ens är födda på 1900-talet.

Hon Dagny, Bojan, fyllde 105 härom dagen, hon som bloggar. Cool tant. När är hon född? Inte på 1800-talet i alla fall. Synd. Undrar om det finns några kvar från 1800-talet?

Föräldrapolitisk fråga

På förskola kan det gå 5 stycken 1- och 2-åringar på en personal, som det kallas numera.

Men när folk är föräldralediga så måste de vara ensamma med sitt lilla barn och deras andra barn måste få vara på förskola.

Varför kan en förskolelärare klara av fem små barn när en förälder inte gör det?

Jag tycker det är hemskt att vårt samhälle nedvärderar föräldrarollen. Minns hur hemskt jag tyckte det var när jag lärde mig om kastlösa i Indien på mellanstadiet. Och visst är jag benägen att överdriva, men föräldrar är kastlösa i Sverige. Om nu kastlösa kan betyda värdelösa.

Vi har "världens bästa föräldraförsäkring". Ja, kanske man får mest pengar i ersättning längst tid. Men i andra länder är den ena föräldern ofta hemma med barnet tills de börjar på förskola vid tre års ålder. Vi får betalt för att lämna bort våra barn när de är som mest beroende av oss. Om jag ska vara ärlig tycker jag det är omänskligt att lämna bort en ettåring. Jag kan inte alla argument, all statistik, all forskning. Men min egen erfarenhet av ettåringar är inte sådan att jag tycker det är en bra ide att de får vara på förskola då. En del barn är tidiga, en del sena, och en del föräldrar är ensamstående utan val. Men för barnens skull borde föräldrarna vara huvudpersoner i deras liv. Alla debattartiklar om anknytning, psykisk ohälsa osv. Ja, ni vet själva. En nyfödd är väl allra mest beroende av andra. Men om den bara får vad den behöver av någon som beter sig kärleksfullt, då går det bra. Men en ettåring har fattat att det är mamma och pappa som är mitt liv. Dem de går till för trygghet såväl som hjälp att hantera känslor, och såklart mat, sömn och rena blöjor. Det jag alltid längtat efter med barn, det är förresten många saker, men en av dem skulle vara att förklara livet för nån. Att ge dem alla svar, på rätt nivå, och göra dem snälla, kärleksfulla, starka, roliga, förutom att se deras egen personlighet växa från dag 1. Det låter lite manipulativt när jag beskriver det, men det är vad ett demokratiskt samhälle försöker fostra sina medborgare till också, more or less.

Jag skrev en barnbok en gång, som refuserades, och sen var jag för trött för att orka försöka ändra och skicka till andra och hela den processen. Jag tyckte jag hade hittat en nisch som var tom bland månadsavgift, men tydligen var den inte så genialisk som jag trodde. Det skulle vara en pekbok med treordsmeningar om en typ ett-tvååring som blev ledsen, arg, hungrig, trött, ensam osv, på vänster sida problemet och på höger sida lösningen t ex att mamma ger en kram, storasyster kastar boll osv. Min tanke var att barn dels skulle börja lära sig tidigt att känna skillnad på olika känslor, kanske börja förstå dem och ge dem namn med tiden, men framförallt lära sig att det finns lösningar. En tvååring förstår inte konceptet att om du känner en negativ känsla så kan någon hjälpa dig om du visar din känsla och får respons. Men det är en av de viktigaste saker vi som människor kan lära oss. Inte bara barn, utan vuxna också. Vi behöver också lära oss att säga Det här känns inte bra för mig nu, kan vi...? Tala med chefen, pojkvännen, svärdottern, tandläkaren, barnens lärare, barnets kompis mamma, grannen, mannen, hunden. Eller "Min kropp! Jag säger stopp!" Och vi behöver känna att om jag är deprimerad och suicidal så går det att göra nåt åt den känslan också, bara jag berättar för någon så kan jag få hjälp. Så jag tror det här är oerhört viktigt både för små barn som ju kan skrika som om en allvarlig oförrätt har begåtts när de är sura för att de inte får äta jord. Men att om någon erkänner känslan, så känner man sig bekräftad och sedd, och så kan personen föreslå nåt annat att göra som passar alla i gruppen mer än att boka bord på kattpiss-i-sandlådan-restaurangen. Jag tror verkligen på det här.

Måhända är det underligt att jag som inte har några barn har så starka åsikter om familjepolitik. Men inte behöver man vara en hund för att veta att man inte ska slå dem?

Idag har Mikael berättat alla detaljer han kan om förlossningar. Han har även arbetat med kvinnor med förlossningsskador. Superintressant.

Dagens tanke

Jag minns från när jag var barn att jag inte var säker på om det var rätt att be Gud att det skulle bli fint väder, om vi skulle till Liseberg eller så. För bönderna, som är mer beroende av vädret än en flicka som vill åka torrskodd i berg- och dalbanan, kanske ber om att det ska regna, och hur bedömer Gud vems bön han ska lyssna på?

Som lite vuxnare har jag både erfarenheter av att vädret blev på böndernas vis, och på mitt, bildligt talat.

Men ibland har jag blivit irriterad på när amerikanska politiker säger God bless America. Varför skulle han svara mer på deras böner än på andras? Det är ju inte så i politikens värld att det alltid är svart och vitt som möts, utan många länder är så att säga på gråskalan. Diktatorer kanske är lätt att fördöma, men samtidigt måste ju Gud älska även människorna i diktaturerna. Varför ska han välsigna just Amerika?

Det gör han ju inte, om jag får lov att tala för honom. Inte heller säger han att det är en bra idé att köra lastbilar in i folksamlingar. Hans barn är alla människor, gula eller röda eller svarta eller vita, och oavsett vilken religion eller politisk åskådning man har.

På ett rent personligt plan är det inte heller så att vissa människor förtjänar att det går bra för dem. Alla förtjänar att ha tak över huvudet och mat på bordet, och alla förtjänar att ha föräldrar som älskar dem. Inte alla har det, men det betyder inte att de inte förtjänar middag eller beskydd. Och en del som blir sjuka dör. En del som blir sjuka ber till Gud om att bli friska. Och de kanske förtjänar att slippa lidande. Men ibland blir vädret så som bönderna önskar. Man kan inte alltid bestämma sig för saker, och så blir det så.

Så även om jag tror på Gud och tror att han, som min Far, känner mig och vill mig väl, så finns det ändå lidande, i mitt eget liv och i andras. Ibland har naturen sin gång och ibland drabbas vi av andra människors val och/eller brister.

Teknikskit!

Min platta har funkat perfekt sen Mikael fabriksåterställde den. Nästan alla appar jag använder, utom Facebook och snapchat, fanns redan installerade, och jag har inte haft några problem alls idag. Så då vågade jag mig på att installera snapchat också och det gick perfekt.

Så tänker jag att jag ska inte göra nåt mer nu utan köra fb på telefonen ett tag bara. Men så var det nåt skumt på fb som Mikael inte kunde se och jag fattade inte varför och till slut tänkte jag att jag laddar hem fb i alla fall och ser om jag kan bjuda in Mikael, för det kunde jag inte från telefonen. Sagt och gjort, och sen la jag ifrån mig plattan, mitt på där jag var i fb, och gick upp och värmde resten av hans mat i mikron. Och när jag kom tillbaka såg jag de där förgrömmade rosa ränderna på skärmen, och när de blivit mörka så dog skärmen och vägrar göra nånting, förutom visa ett svagt sken när den är på. Jag har försökt stänga av och sätta på flera gånger, det händer nåt för man ser ljusstyrkan variera, men den visar inget. Nyss försökte jag t o m boota om den, så jag kan se på skärmen och ta bort Facebook och se om det är det som är problemet. Men är fb inte den vanligaste appen i hela världen? Och hur många finns det som har en platta som inte kan köra fb? Det låter ju inte rimligt. Men är det ett sammanträffande att plattan börjar göra sina gamla fel fem minuter efter att jag installerat fb? Det kanske är nåt i den senaste versionen som krockar med nåt på min platta.

Jag är i alla fall jättesur. Jag trodde verkligen problemet var löst och jag såg fram emot en helg med långsamt tempo, lojt surfande bland tidningar, bloggar och bilder. Teknikskit!!!!!

Och så har hemtjänsten bytt min duschtid utan att säga till, och så måste jag röja i det, och så har jag glömt vad det var mer. Skräpplatta!

Min reaktion

De senaste par dagarna har varit jobbiga, med två kriser på varandra. De är inte mina kriser och jag förstår att jag inte har rätt att berätta om dem, och den ena är egentligen inte så emotionellt nära mig men bara själva situation är superhemsk och så påminner det om andra erfarenheter som var jobbiga. Idag är första dagen jag har min hjärna ifred, tidigare har tankarna gått i ett i samma, hemska, hjulspår så fort jag inte tänkt en annan tanke samtidigt, eller ja, istället. Och också bara sagt tack för att familjen klarade sig. I den andra krisen hade de inte sån tur.

Jag vill bara påpeka att även om inget hänt mig de senaste dagarna, så påverkas jag starkt av vad som händer andra. Jag har så lätt att leva mig in i andras känslor, vad jag tänker mig att de kan känna i alla fall, och ofta är det en väldigt ansträngande känsla. Det känns ju som om sorgen etc är min, fast jag tycker synd om nån annan som har den. Och emotionell ansträngning tar på krafterna precis som om det vore fysisk ansträngning.

Men fy sjutton vad jag är trött på att allt ska handla om mig jämt. Jag kräks på min egen huvudperson.

Min reaktion är i alla fall att ta min tillflykt till humorn. Ju jobbigare saker känns, desto mer intensiv är min längtan efter att skämta och skratta. Inte så att jag fnissar på begravningar, men jag blir lätt på lite flamsigt humör när jag inte orkar tänka på det hemska längre. Inte helt passande. Jag har försökt detronisera gräl med Mikael genom att skämta och det går verkligen inte hem! Vi skrattar annars tillsammans varje dag, men jag är ensam om impulsen att vilja skratta när nåt är jobbigt.

Mamma hittade ett klipp med den finska sporten hästhoppning. Fast hästarna var egentillverkade och var såna där cowboyhästar som sitter på ett kvastskaft och som man rider omkring med som barn, jag har glömt ordet. Det såg väldigt lustigt ut, även om jag inte säger att hela grejen var alltigenom löjeväckande, och det var väldigt skönt att gå ner till min djupaste sida, hovnarren. För mig gör narrens skratt att jag får vila från jobbiga känslor. Och även om det är lite för New Age för mig så finns det ju skrattkurser. Det är nåt förlösande med ett gapflabb.

Hjärnbrist javisst

Min platta har betett sig konstigt i två veckor, låser sig och blir randig, och igår testade Mikael att boota om den, först en gång som inte hjälpte och sen återställa fabriksinställningar. Han frågade fem gånger om jag kommer ihåg lösenord till Gmail, Facebook, Insta osv osv osv och jag svarar ja. Självklart kommer jag ihåg mitt lösenord.

Ja, men då så gör han alltihop och sen efter mycket om och men och frågor om inställningar som jag inte förstår är allt återställt och jag ska skriva in mitt lösenord i Gmail och vet såklart inte vad mitt lösenord är. Har ingen enda susning om ens vad som kan finnas med i form av siffror eller ord. Han suckar, faktiskt.

Men så klickar jag på Glömt lösenordet? och google frågar vilket som är det senaste lösenordet jag minns. Och det är lösenordet som jag hade när jag gifte mig med Mikael, dvs bytte namn och skapade den nya adressen för åtta år sen. Eller nåt, jag har ingen aning om hur länge vi varit gifta.

Men så säger Mikael att jag ska välja ett lösenord som jag kommer ihåg och jag säger att det kan jag ju inte. För hur ska man komma ihåg om man valt sitt namn, bröllopsdag, hundens namn, Mikaels mellannamn eller nån annan sak som man kanske vet men inte vet ifall det är ens lösenord.

Så säger han ett exempel, och det är ett ord som jag sa när jag var liten men som mina föräldrar aldrig lyckades förstå vad det betydde. Ja men det är ju mitt lösenord, säger jag! Så nu har jag bytt lösenord till det jag hade innan. (Och kommentera inte med att säga ordet, mamma, jag ska komma på ett annat men kanske först till helgen.) Kanske var siffrorna annorlunda, men jag tänker inte chansa utan skrev upp det på en lapp. Kanske måste skriva LÖSENORD där också. Och klistra på baksidan av plattan tillsammans med mitt bank-id. "Hej, kom och stjäl mina pengar och min information!"

Någon har redan varit här och tagit ALLT jag hade i skallen och nu är det TOMT.

ME i maj

Den 12 maj fyllde Florence Nightingale år och hennes symptom tydde på att hon hade ME. Läs gärna mer här, på RME:s blogg.