Bättre, eller nåt

Mikael köpte hem pizza (till mig, själv åt han lchf/kebabsallad) i lördags och vi pratade som på dejt. Det gjorde mycket för mitt humör. Jag har känt mig så utmattad att jag inte ens orkar vara glad, men nu fick jag nosen uppåt.

Jag mår inte fysiskt bättre, men känslomässigt är det stor skillnad. Jag känner mig inte som om jag drunknar längre, utan har fått en boj. Är fortfarande ute på havet i storm, men jag sjunker inte. Det gör stor skillnad. Och eftersom jag bad er om hjälp, vill jag dels tacka för att jag fick hjälp, och berätta att jag har det bättre. Jag känner mig som om jag kan klara av det här också. Men det är på håret och minsta grej puttar mig över kanten igen, så jag måste vara varlig med mig själv. Och huvudvärken är fortfarande ett mycket större problem än det brukar vara. Har också haft väldigt konstigt migrän, typ så att jag undrar om det är nåt annat.

Men förutom er hjälp, omtänksamhet och kärlek, har jag mig själv att skryta om för en gångs skull. Jag har ju dosminskat stilnoct och det har gått bra. Om jag inte hade mått så pestigt den här veckan hade jag redan gått ner till min måldos, men psykologen, Mikael och jag har hela tiden sagt att jag ska ha en extra vecka för oförutsedda händelser, vilket har behövts flera gånger. Men trots att det har varit en jobbig månad i maj så har jag inte fallit för frestelsen att ta extra, utan hållit fast vid mitt schema. Det är jag faktiskt stolt över.

Jag är också stolt över att jag står ut med den här sjukdomen. Det var ju internationella me-dagen i fredags, och jag har inte orkat kampanja här på bloggen. Men jag själv har nåtts av så många påtagliga påminnelser om sjukdomen att det har varit lite deppigt. Som det är för mig varje år den 12 maj. Men att jag håller ihop efter 22 år av en sjukdom som började ganska illa och bara blev värre, det är jag också stolt över. Jag klagar ju mycket här, och för er som bara ser mig här kanske jag verkar väldigt negativ. Men detta är ju min säkerhetsventil. Jag kokar aldrig över för att jag får lätta på trycket här. Och hos Mikael klagar jag inte bara. Jag kan till och med vara snäll och omtänksam och göra nån glad. Och det ska man inte förakta.

4 kommentarer:

Sara sa...

Du har mycket att vara stolt över.

Men jag tror också att mycket av den där hopplöshetskänslan och lipigheten kommer just medan jag är på väg in i en krasch. Då orkar inte psyket med, men sen när kroppen landat så kan jag visserligen fara fysiskt tvärdäckad, men kan ändå hantera det. Vi har ju pratat om det förr och jag tror att vi behöver påminna oss om det, för annars har vi svårt att orka med våra egna mentala svängningar.

Hur som helst är jag glad att du hittar saker som glädjer dig och att du orkar berätta och dela det med oss. Och om bara ett år vet vi hur det gick med Rituximabstudien, det behöver åtminstone jag tänka ofta på.

Harriet Klarin sa...

Stor kram på dig gumman! Är så stolt över dig, min hjältinna.
modren

Nilla sa...

Du ska vara stolt över dig själv. Det är ett tufft jobb att ha ME och klara vardagen att då dessutom minska tunga mediciner på det är otroligt starkt jobbat ��

Anja Olergård sa...

Sara, mamma, Nilla. Är så tacksam för stöd. På fullt allvar känns det som om jag är lam och har fått på mig såna där exoskeleton robot legs och kan gå. Är. Så. Tacksam. För. Stöd!!