Min reaktion

De senaste par dagarna har varit jobbiga, med två kriser på varandra. De är inte mina kriser och jag förstår att jag inte har rätt att berätta om dem, och den ena är egentligen inte så emotionellt nära mig men bara själva situation är superhemsk och så påminner det om andra erfarenheter som var jobbiga. Idag är första dagen jag har min hjärna ifred, tidigare har tankarna gått i ett i samma, hemska, hjulspår så fort jag inte tänkt en annan tanke samtidigt, eller ja, istället. Och också bara sagt tack för att familjen klarade sig. I den andra krisen hade de inte sån tur.

Jag vill bara påpeka att även om inget hänt mig de senaste dagarna, så påverkas jag starkt av vad som händer andra. Jag har så lätt att leva mig in i andras känslor, vad jag tänker mig att de kan känna i alla fall, och ofta är det en väldigt ansträngande känsla. Det känns ju som om sorgen etc är min, fast jag tycker synd om nån annan som har den. Och emotionell ansträngning tar på krafterna precis som om det vore fysisk ansträngning.

Men fy sjutton vad jag är trött på att allt ska handla om mig jämt. Jag kräks på min egen huvudperson.

Min reaktion är i alla fall att ta min tillflykt till humorn. Ju jobbigare saker känns, desto mer intensiv är min längtan efter att skämta och skratta. Inte så att jag fnissar på begravningar, men jag blir lätt på lite flamsigt humör när jag inte orkar tänka på det hemska längre. Inte helt passande. Jag har försökt detronisera gräl med Mikael genom att skämta och det går verkligen inte hem! Vi skrattar annars tillsammans varje dag, men jag är ensam om impulsen att vilja skratta när nåt är jobbigt.

Mamma hittade ett klipp med den finska sporten hästhoppning. Fast hästarna var egentillverkade och var såna där cowboyhästar som sitter på ett kvastskaft och som man rider omkring med som barn, jag har glömt ordet. Det såg väldigt lustigt ut, även om jag inte säger att hela grejen var alltigenom löjeväckande, och det var väldigt skönt att gå ner till min djupaste sida, hovnarren. För mig gör narrens skratt att jag får vila från jobbiga känslor. Och även om det är lite för New Age för mig så finns det ju skrattkurser. Det är nåt förlösande med ett gapflabb.

3 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Mitt värsta minne av olämpligt skrattande var ett bröllop där vi - fyra kompisar - skulle sjunga i kyrkan. Vi stod på läktaren och sjöng, så ingen såg oss i och för sig. Min kompis och jag - sopran och alt - började plötsligt skratta på första versen, minns inte varför. Vi blev själva helt förskräckta, så gör man ju bara inte i ett högtidligt sammanhang! Men det gick inte att sluta skratta. Vi lyckades sjunga några toner, sen skrattade vi igen (så tyst att ingen därnere i kyrkan hörde det, de hörde bara att rösterna tystnade i sången). Så höll det på tills sången var slut. De andra två i kvartetten som inte skrattade gav oss mördande blickar, vilket gjorde att vi skrattade ännu mer. Hemskt! Efter "sången" smet jag iväg ut från kyrkan och åkte raka vägen hem i stället för att stanna och prata med folk. Skämdes som en hund. Har aldrig glömt skamkänslan.
modren

Monnah sa...

Ibland är livet tyngre än andra gånger... Kram!

Fillon Stéphanne sa...

lån erbjudande utan förskottsbetalning

Du behöver ett lån, men du avvisas av banken eller finansinstitutet som frågar de villkor som är oförenliga med din månatliga intäkter av orimliga räntor. Vi bevilja lån som sträcker sig från 2500 euro till 8.000.000 euro med en årlig ränta på 3%. Om du är verkligen i behov sedan komma i kontakt.

E-post: stephannefillon@gmail.com