Viktigt sommararbete

Jag har pratat med ME-vänner, Mikael och psykologen på Sköndal om min rädsla för att bli försämrad, nej, för att bli sådär jättedålig. A blir t ex våldsamt försämrad när hon försöker sitta upp. Hur går hon på toa om hon måste ligga ner hela tiden? Jag förstår vad svaret är, men det är ofattbart att folk faktiskt är så pass dåliga. Jag har läst en del om de svårast sjuka för att ta reda på hur det verkligen är, så jag inte är rädd för nåt som inte är så troligt att det kommer att hända.

En sak jag har letat fram är 12 punkter för personer som vårdar de allra sjukaste, skriven av dr Sidsel Kreyberg. Jag har sett den listan för ganska längesen och minns att jag tyckte den var lite överdriven. Så strikt behöver man väl inte vara? Men problemet var att jag då inte kunde föreställa mig hur sjuk man kan bli. Nu ser jag mycket annorlunda på listan och ser den som ett viktigt arbetsverktyg och så som jag vill bli vårdad när jag är som sjukast.

Den här veckan har annars inneburit en del vånda. Jag var ovanligt dålig i söndags och grät av smärta när jag gick upp. Genomförde ändå med så minimala ansträngningar som var möjligt den aktivitet som var planerad. (Funderade i fem ögonblick på att låta Mikael sätta upp håret och/eller sminka mig, men förklaringen skulle nog varit jobbigare än ansträngningen att göra det själv. Så jag kompromissande -- mer för varje gång -- med sminket och klämde bara dit vad som fastnade av sig själv på en minut.) På måndagen hade jag min akutmassage en trappa upp och sen dess har jag varit skrämmande dålig. Jag hade min älskade kusin här en kväll och givetvis hann vi inte prata färdigt. Men jag tackade nej till hemtjänstens dusch och till att K kom på litet återbesök, fast jag så förfärligt gärna ville träffas. Så illa var det. Och jag har knappt ens gråtit den här veckan, har liksom stängt av istället.

Idag är första dagen på hela veckan som jag har kunnat lyfta fötterna när jag går, inte släpa dem. Jag har varit väldigt nervös för om jag skulle ha förstört mig och detta är det nya normala. Men idag är jag lite bättre än igår, som var lite bättre än i förrgår, så jag tror skadan var reparabel. Men jag måste bromsa! Hur svårt kan det vara? Jag behöver göra nåt, inte bara säga att jag måste sakta ner. Men det är som om jag står med förbundna ögon och ska slå på en piñata som nån på skämt har flyttat på. Jag vet vad som borde finnas där i luften, men jag lyckas ändå inte slå på den. Jag fattar inte heller vad det är jag inte fattar, man skulle ju tro att den här veckan har skrämt mig. Jag har varit hungrig, både för att jag inte orkar gå till köket och bre en macka, men också för att jag inte orkat tugga. Jag har legat och varit kissnödig i timmar. Jag har släpat fötterna efter mig som Frankenstein och ändå behövt ta paus mellan vardagsrummet och köket. Det är väl 8 steg totalt.

Om inte den här veckan har fått mig att vilja sakta ner, vad kan då få mig? Igår började jag torka på ett par köksskåp. Var får man en sån idé ifrån när man kan gå 4 steg innan man vilar? Jag lät i alla fall bli att flytta tvätt som Mikael hade kört till torktumlaren. Men det var egentligen inget val, jag kunde bara inte. Men nu när jag förhoppningsvis snart är tillbaka på mitt gamla vanliga, hur ska jag förmå mig själv att begränsa mig ännu mer, när jag är som en ande i en flaska och bara vill flyga ur för nån har öppnat korken? Om jag gör mindre än vanligt kanske jag kan stävja försämringen. Jag kanske får bestämma mig i förväg för vad jag för lov att göra. En sak i månaden, för det blir alltid mer med vårdbesök. Men om jag bara gör en sak i månaden som inte är vårdbesök så kanske jag får en vecka vila. Men då ska kanske lakanen bytas, jag har migrän eller blir deppig så jag målar naglarna för att bli på bättre humör. Ska jag bara ligga i sängen/soffan? Ja, tydligen. Jag får ju klaustrofobi i mitt krympande liv, men på nåt sätt måste jag vilja välja att krympa det ytterligare. Fattar ni att jag behöver gå hos psykolog eller?!

Stolt?

Efva Attling hade ett sponsrat inlägg på IG där hon sa Ni kan ta våra färger (regnbågen) men ni kan aldrig ta min stolthet.

Då känner jag mig lite obekväm. Man får säga att man är stolt över att vara homosexuell, får man säga att man är stolt över att vara heterosexuell? Man får inte heller säga att man är stolt över att vara vit, man, intelligent, lång. Men att vara a proud black woman är PK. Jag tycker det är konstigt. Om en del saker man föds med och inte kan påverka är källa till stolthet men motsatsen betyder att man är rasistisk, fördömande, mobbande osv, då är vi ju inte jämlika? Jag vet att jag i många fall har det övre perspektivet (vit, välutbildad) men jag är också underdog i o m att jag är kvinna och sjuk. Så jag kanske bara inte begriper det här? Jag har aldrig drabbats av rasism, ageism osv.

Men nånstans tycker jag inte att man ska vara stolt varken över att vara vit eller svart. Det ena är ju inte bättre än det andra? Och man har ju inte precis ansvar för de vitas dåliga behandling av andra folkslag. Eller som tysk ansvar för Förintelsen, även om man kan ha en kollektiv skuldkänsla, särskilt som det inte var så länge sen; Korstågen eller vikingaskövlingarna tar jag ju inte personligt. Och på samma sätt gör ju de svartas kamp inte automatiskt en svart person till en kämpe för det goda. Jag vet inte, jag kanske är naiv. Lång, vit, välutbildad, bidragstagande, naiv kvinna.

Dagens intelligensreserv

Tog kometen till Apoteket. Och passade på, som jag absolut inte ska!!!, att hämta ett paket, köpa en mjölk och en portion kyckling med cashewnötter. Idag tog hjärnan slut före kroppen. Så först kör jag kometen framåt istället för bakåt när jag står fem centimeter från en tegelvägg. Fast jag hade tänkt efter på att jag skulle backa, alltså inte köra åt det vanliga hållet. Känner mig lite dum och undrar om det går att skylla ifrån sig när jag måste lämna in kometen för trasig framlykta (men den klarade sig!). Kommer hem, öppnar igloon (garaget) med fjärrkontrollen och inser att jag är så trött i huvudet att jag måste koncentrera mig jättemycket på vad jag gör när jag ska backa in. Jag klarar det, på håret, och ska gå ut. Försöker komma ihåg allting, sätta i laddningssladden, ta in regnjackan och kassen, ta ut nyckeln ur låset, det är mycket nu. Så plötsligt går locket ner med mig inne och jag hinner inte komma på vad jag ska göra. Ser framför mig hur jag fastnar där inne och inte kan komma loss förrän imorgon natt när Mikael kommer hem. Om han hittar mig innan jag dör vill säga.

Men så kommer jag på att jag har nyckeln i handen och trycker på fjärrkontrollen igen. Skönt, den funkar inifrån också. Så jag kommer inte att svälta ihjäl. Vilken tur!

Förresten hade jag ju kinamat, mjölk och medicin med mig, det hade kunnat bli världens fredagsmys :-)

Dagens konstiga blick

Hemtjänsten inför duschen. Hej och allt sånt. Vädret. Ni vet.
Anja: Ja, jag kände att det var varmt när jag var ute och hämtade soporna. Öh, posten.

Har försökt att inte säga nåt

Ygeman, den charmören, har inte blivit sparkad, han har fått ett bra jobb och återkommer som minister i nästa val. Han åtnjuter fortfarande stort förtroende bland sina partikamrater, som gärna vill se fler med sån kämparanda.

Anna Johansson tycker inte att hon har gjort nåt fel. Hon är sårad oskuld, liksom statsministern, som orättvist drabbats av Alliansens grälsjuka.

Försvarsministern kanske måste gå i höst när både Ryssland och Sverige har stora övningar, och det skulle ju vara dåligt för landets säkerhet.

Really? Oh, the irony.

Kvällsbön om beskydd. För alla.

Det stod något om gatubarn som rånat och överfallit folk på Söder, varav en kvinna på en kyrkogård blivit av med ett halsband. Det lågt ju väldigt konfrontatoriskt att sno en änkas halsband medan hon bär det på kyrkogården. Tre nätter har polisen jagat killarna, nio stycken tror jag det var. Ok, fine, hemskt, men sån är världen.

Nu är tredje gången på en halvtimme som en helikopter kör över vårt hus, lågt ner och med undersidan full av strålkastare. Det är ingen ambulanshelikopter, ingen nöjesflygning för miljonär. Nån letar efter något. Alternativt en förrymd tiger, men jag har inte läst om nån sån. Vet inte ens var närmaste zoo ligger. Det kan också vara en fånge som rymt, men de drar väl inte igång en helikopterspaning för nån som glömt att betala sina p-böter. Eller så är det ett våldsamt, laglöst, desperat killlgäng utan vårdnadshavare. Som blivit desillusionerade av en barndom av sexuella övergrepp, trafficking och människosmuggling. Hjärtslitande.

Jag hade redan låst men nu satte jag på larmet också. Jag tycker inte det är roligt. Jag hör den fortfarande.

Dagens sorgliga gapskratt

Jag beställde receptförnyelse på Alvedon och Ipren. Världens vanligaste piller. Akka lovade att de skulle finnas på Apoteket idag, så jag tog kometen för att hämta dem plus ett paket som centrala Apoteket förberett med andra receptbelagda mediciner.

Tror ni de hade lyckats att skriva dessa två recept? Nej, det fanns bara Alvedon.

Jag började faktiskt gapskratta på Apoteket. Kan vi börja begära tjänstemannaansvar i vården också? Akka blir skyldig mig tiden och energin jag får slösa för att rätta till deras misstag. Jag tar 1 000:- i timmen. Dessutom hade läkaren, inte min ordinarie, ändrat doseringen och jag tror att hen bara har blandat ihop doseringarna. För den som idag stod som dosering på Alvedon stod förut på Ipren.

Hur kan man lita på vården när vem det nu är inte kan klara av en sån enkel sak. Deprimerande. Pinsamt!

Måndagsbuketten

Elie Saab såklart. Färgerna!!!!!

Skillnaden

Jag följer en person som sätter ut göteborgsfoton på IG och gläds verkligen åt att se mina hemtrakter. Jag känner igen mig på varenda bild, "jag hittar nästan överallt". Dessutom har jag inte blivit hemma i Stockholm. Jag har bara åkt pendel eller tunnelbana en gång sen jag flyttade hit för lite mindre än 10 år sen. Jag åker ju inte till jobb eller går och shoppar och hittar i princip bara till Södersjukhuset och min migränneurolog på Erstaterassen. Kan känna igen mig nånstans, kanske på Sveavägen eller en annan gata där det är en cool bro och sen två stora biografer mittemot varandra. Jag bryr mig dessutom aldrig om att lära mig hitta nånstans, jag behöver använda min kognitiva energi till bättre saker, för allt detta hittar ju Mikael i som sin egen bakficka. Men så ja, jag är fortfarande verkligen en göteborgsflicka i själ och hjärta, fast jag absolut trivs här.

Men en sak, gott folk, är vädret. Å, vad vi har bättre väder på den här sidan landet.

Idag har det regnat, minst en gång innan jag vaknade för det var blött ute när jag kollade, men sen en gång till medan jag låg i sängen. Det regnade kanske i tio minuter.

När det regnar i Göteborg, då regnar det i tre månader!

Skillnad på råd

Läste av ren nyfikenhet nån fjantig lista i typ Aftonbladet med ungefärlig titel Så vet du om du ska lämna din partner. Jag minns inte ens vad listan innehöll.

Så var jag idag på Pinterest och såg nåt om Dagliga vanor som stärker ditt äktenskap.

Varför talas det så lite i Sverige om hur man tar makten över sitt eget äktenskap? Man ska ju ha makt över sin karriär, är inte ens familj ännu viktigare? Och ett äktenskap är inte nåt som händer, hipp som happ. Det är lätt för mig att säga. Jag har bara varit gift i åtta år. Men jag säger det inte av erfarenhet bara, utan mest på grund av min övertygelse. Varför skulle man ens gifta sig med någon om man inte hoppades att det skulle vara Den Stora Kärleken för Resten av Livet? Och om man kan påverka andra saker i sitt liv, varför kan man inte påverka sitt äktenskap? En skilsmässa eller separation händer inte av sig själv. Det är inte så att plötsligt en dag står man där, helt oskyldig, och bockar av alla tolv punkterna på listan Så vet du att du ska lämna din partner. Nej, man har gått dag efter dag utan att göra några Dagliga vanor som stärker äktenskapet. Brasklappen är såklart att man inte kan tvinga den andra att satsa likadant och därför skiljer folk sig även trots de bästa intentioner.

Vi har massor med skilsmässor i min familj, både min ursprungliga och min nuvarande. Så jag sitter verkligen inte på några höga hästar. Men jag tror att ett äktenskap kan vara det vackraste och mest värdefulla som finns. Att det är värt att kämpa för. Inte att det per automatik gör ditt liv mer romantiskt, verkligen inte, men att det finns ett långsiktigt värde i kärlek. Aktiv, beslutsam, självuppoffrande kärlek, för den ger tusenfalt tillbaka, om man bägge två är med på saken. Jag kan inte skylla på Mikael om jag inte är lycklig. Det är inte hans ansvar att göra mig lycklig, det måste jag göra själv. Men när ens målsättning är att göra den andra lyckligare, då händer nåt magiskt, mer magiskt än när prinsessan får prinsen på filmen. Då händer Vardag. Vardag som gör att jag blir starkare och bättre på att möta livet, dag efter dag, för att vi går i armkrok och samtalar och stöttar varandra. Och då kan även ett litet tempo, som mitt, vara positivt, för vi går ju i alla fall tillsammans.

Bröllop må vara ett av mina livslånga intressen. Älskar klänningar, blommor, färger, vackra ting. Men ett bröllop är ingenting mot ett äktenskap. Hjälp, vad jag är glad för Mikael.

Och om vi vinner på Lotto så skulle jag bjuda till stor bröllopsfest med middag på gustavianska stolar. Efter att ha gått ner 40 kg i vikt. Då kan jag ha nåt sånt här på mig. Vi har i alla fall redan levt lyckliga i nästan alla våra dagar.

Dagens Om du ser en grinig min

Idag är jag avundsjuk.

Avundsjuk på alla som kan sitta på en stol som normala människor. I typ en timme eller två eller tre eller hela dagen på jobbet.

Och när jag ändå håller på, är jag också avundsjuk på alla som är smala, rika, friska och lyckliga. Och är på semester i Italien. Jag är fet, fattig, sjuk men lycklig för det mesta. Det får duga, men ibland har man bara för ont i huvudet för att vara beskedlig.

Och egentligen har jag inget alls att klaga på bara Mikael lever. Så allt beror ju på.

Okej då, jag är väl inte avundsjuk då.

Present i posten!

Fattar ni, jag fick en present på posten idag! En vanlig tisdag! Jag vill så gärna säga vem det var ifrån men jag är inte säker på om jag ska outa henne. Hon hade i alla fall gått förbi Kupan och hittat två av mina favoritböcker, Pride & Prejudice och Romeo & Juliet. Men böckerna är miniböcker med 14 plot scenes som illustrerar handlingen plus citat från boken. Men drar ut en grej som blir som ett dragspel med vackra bilder.

Fattar ni eller?! Kan man få en bättre present??? Det skulle vara en helkroppstransplantation, men annars kan jag inte tänka mig en mer lämplig present till mig. Vad absolut fantastiskt!

Och om ni gärna vill veta vem det är som är så omtänksam kan jag avslöja att hon delar förnamn med en som måste vara Norges mest berömda sångerska. Några av er känner henne definitivt. Vilket hjärta!

Och till och med en rosett på! Och ett så fint kort. Och jag blir så rörd! Aaaaaa!

Det goda med det onda

Jag tyckte verkligen inte om min förra vc-läkare. Jag hade inte så mycket val, kändes det som, för jag kom nyinflyttad hit och visste inget om de andra läkarna, och det lilla man såg och hörde av dem i korridorerna gjorde inte att jag trodde att någon av dem skulle vara bättre. Det jag inte tyckte om var dels att hon inte trodde på mig eller min specialist i Borås, som jag hade gått hos i 10 år. Hon tyckte att jag åt för mycket mediciner (vilket hon hade helt rätt i) men jag visste själv att det inte var några mediciner som jag tog för skojs skull och som man gott kunde sätta ut. En av dem, Cymbalta heter den, tvingade hon mig att sluta med och efter två veckor var jag så öm över hela kroppen att jag inte kunde sitta på en stol. Dessutom blev jag deprimerad och fick svårare att sova. Jag hade provat att sätta ut mina antidepressiva i Borås ett par gånger med min läkare, men symptomen kom tillbaka varje gång. Som allt annat som är fel i min kropp så är det här nåt jag behöver medicin för att reglera, och som väl är funkar det hur bra som helst. Men om man inte kan sätta ut en medicin när man mår bättre, vad fick henne att tro att det skulle gå bra nu, när jag var sämre? Det är också den första medicinen som fått indikationen fibromyalgi. Och jag förstår varför. Ajajaj! Utan den alltså.

Sen klagade hon på att jag var tjock. Jag brukade ha en lista med 3-5 olika medicinska frågor och kanske 10-15 min på mig. Det var aldrig tid för snack, men ändå avbröt hon mig med råd som att det var bättre att ta en morot än en bulle när man var sugen. Ge kvinnan ett Nobelpris! Och då hade jag ändå sagt att jag var smal de tio första åren med me, plus att jag åt mediciner som gjorde (gör) att jag lägger på mig. Hon blev sur på mig, inte medicinen, när jag gick upp i vikt.

Medicinen, ja. Den medicin jag pratar om heter Mianserin och är föregångare till Mirtazapin som fler kanske känner till. Folk kan få dem vid långvariga sömnproblem. När jag fick dem av min bästa läkare i Borås så gick jag upp 6 kg på 6 månader och slutade sen med dem, pga viktuppgången. Men på den tiden hade jag lyxen att kunna välja sömnmedicin och välja bort sån som hade oönskade bieffekter. Men med tiden har mina sömnproblem blivit mycket värre och även om viktuppgång leder till hälsoproblem leder sömnlöshet till galenskap. Jag vet, en gång när jag flyttat hit och inte hade kvar nån läkare som visste nåt om mig så sov jag minimalt i två veckor på raken och blev så fruktansvärt sjuk att jag var mycket närmare att ta livet av mig då än jag var när jag var som mest deprimerad och innan jag fick behandling för det. Jag tror mamma blev lite rädd, hon såg att jag inte var vettig liksom. Bara grät. Fick en cd med rofyllda skogljud men den varade bara i 2 timmar och så fort somnade jag aldrig, så till slut blev jag ledsen och stressad av den istället. Jag sov verkligen pyttelite och jättedåligt. Jag vet att fitbit och såna grejer brukar göra att folk får reda på att de sover mer än de tror. Men om man haft sömnproblem i åratal har man rätt bra koll. Det är som att ha högt blodtryck, till slut skaffar man en egen manschett och håller koll på blodtrycket hemma och pratar själv med sin läkare när det är för högt. Nån gång hade Mikael sagt att han skulle natta mig och gå hem först när jag somnat. Men jag somnade aldrig och det hade han inte trott. Jag bad då läkaren om Mianserin, för de hade funkat i Borås fast jag gick upp i vikt. Hon svarade att hon inte kände till någon sådan användning av medicinen så det gick inte för sig. Hade det varit idag hade jag bara sagt Det är inte mitt problem. Slå upp det i fass eller gå och fråga en kollega. Två dagar senare hade jag fortfarande inte sovit, Mikael skaffade en akuttid hos en annan läkare som kände till användningen (det är en gammal sorts antidepressiva som också ges för sömnproblem, många mediciner upptäcks ju ha fler användningsområden än det de ursprungligen gjordes för, som Cymbalta, som är ett SNRI-preparat för depression men också hjälper mot fibromyalgismärta, som med stolarna ovan) och skrev ut på tre röda sekunder. Henne skulle jag ju ha bytt till! Det kom jag på först nu...

Sen var hon dryg i fler fall än med morötter och bullar. Hon behandlade mig som om jag var dum i huvudet. Och ändå visste jag ofta mer om mina fysiska problem än hon. En gång när jag hade varit på akuten med gallsten, men fick åka hem efter 6 timmar för att jag inte orkade vara kvar (jag låg i korridoren) och var på köplats nr 10 både efter 5 och 6 timmar. Då fick jag utskrivet Voltaren att ha om jag fick fler anfall i väntan på operation men av en annan läkare. De kommande sju veckorna hade jag ett gallstensanfall i veckan och blev jättedålig i me:n av att ha så ont. När de fem Voltarenen var slut beställde jag tid för att få fler och då sa hon Men du kan ju inte äta Voltaren hela tiden! (Hela tiden? En i veckan, mot gallstensanfall som gör lika ont som att föda barn, säger en del som vet) Då fann jag mig i alla fall och svarade Men jag kan ju inte ha gallstensanfall hela tiden. Hon sa dessutom att jag skulle äta mycket päron, men det fick jag gallstensanfall av. Och då googlade jag lite och såg att det är en vanlig gallstenstrigger. Hon trodde väl jag åt bullar om hon inte sa till mig vad jag skulle äta. Men att ge en patient med gallsten kostråd som _ger_ dem gallstensanfall?! Och som är känt för att göra det! I USA hade man stämt en läkare för harmful medical advice om de gjort så.

Sen, spiken i hennes kista, var när jag skulle till Gotahälsan, som inte tar emot me-patienter längre, så ville de ha gamla journaler. Då ser jag i journalen att hon har hittat på saker själv. Antagligen har hon gått igenom den inför att en annan läkare skulle läsa, och vränger den till sin egen fördel. Bl a sa hon att jag åt melatonin som jag köpte själv vid ett tillfälle innan jag hade varit på sömnklinik där jag både fick höra talas om melatonin och fick det på recept första gången. Några år senare upptäckte jag att det varken räknas som receptbelagda eller läkemedel i många länder och efter det köpte jag på flygplatsen på Sicilien en gång, många gånger tog amerikaresenärer med sig hit, som de köpt i mataffären, och till slut började jag köpa dem på nätet. Jag ville att hon skulle veta det, men tydligen tyckte hon det var ett förfärligt brott som var värt att förfalska nåns journal för. Dessutom var apotekets melatonin depottabletter och direktverkande fungerade bättre för mina sömnproblem. Plus att de inte ingick i högkostnadsskyddet och man fick stå för hel kostnaden själv. Jag tror det var ca 250:- för 21 dagar. Så blir nån förvånad när jag ber min bror ta med sig en burk hit som kostar 100:- för 250 dagar? Och som dessutom hjälper bättre än apotekets enda sort? Nu har jag fått apotekets, för de har börjat tillverka en direktverkande variant som man inte behöver licens för, som var fallet förut. Licens eller betala själv. Hon hade skrivit fler fel i journalen och det är ju så uppenbart att hon har hittat på. Jag skulle inte säga Jag heter Eva, är 28 år och har Parkinson. Då vet man att den andra minns fel, alternativt skarvar. Jag skulle inte heller säga att jag har symptom jag inte har, eller fått svar på utredningar som jag aldrig har hört. Sånt hittade hon på själv och det är jag så himla sur på henne för. Men jag orkade inte ta itu med saken då och sen rätt snart efter det slutade hon. Jag vet inte om man ska ta upp det med min nuvarande läkare, det känns bara så dumt. Det känns som om det är jag som är småaktig, men det var ju faktiskt hon som ljög i journalen så varför ska jag känna mig dum?!

Men nu har jag en fantastisk läkare!

Men nu glömde jag vad jag egentligen skulle ha sagt, allt det där jättelånga kan man sammanfatta med Hon var dålig. Men en sak som hon gjorde bra var att remittera mig till Neuroenheten Utsikten. Där gick jag hos dr Christian Carlström och fick botox i flera år, vilket har räddat mig från galenskap eftersom mina migränproblem har blivit värre med åren. Sen slutade han och jag fick istället dr Joakim Tedroff som lär andra läkare om Botox vid migrän. Min läkare på Sköndal arbetar också som överläkare i neurologi nånstans och hon säger att han är känd för sina kunskaper om migrän. Så att hon skrev remissen just till dem, på ett sätt så att jag fick komma, är nästan, men bara nästan, värt allt det dåliga. Jag tycker fortfarande det är oacceptabelt flera av grejerna hon gjorde, men det goda som botox har gjort har varit mer värt än det dåliga hon har gjort.

Imorgon ska jag nämligen få mer Botox. Förra gången var i mitten av maj och jag tror det gick ur i torsdags, det brukar hålla i 2 månader. Det gör ont, det gör det, men det är bara 30-40 stick :-) Nä, jag vet inte hur många stick det är, men det är över såfort. Det är inte som när man får Botox i pannan för att man ska bli rynkfri, på tv sitter de där med ett par stick och svimmar nästan. Många sitter på samma ställe som skönhetsbotoxen och jag har blivit av med rynkan mellan ögonen. Men jag hade gjort det även om alla sticken var osynliga, för det hjälper verkligen mot migrän. Och om man väger migrän mot rynkor så blir man snabbt nerslagen av uppretade migräniker, som visserligen har för ont för att slåss, men de har kanske en bra dag idag eftersom de får Botox.

Jag älskar socialistisk sjukvård. Sagt utan ett spår av ironi, sarkasm eller ens humor. Mamma fick räkningen från när hon blev inlagd på SöS för sin skallskada. 100:-. MRI, akutsjukvård, provtagningar, övervakning så hon inte fick neurologiska symptom osv. Såg en amerikansk sjukhusvistelseräkning igår. Tror den var på $450 000, för open-heart surgery på ett barns hjärta, cardiac vård en vecka, normal vård en vecka. 4 mille. Trump vill sätta maxtak på hur mycket en person får ta ut från sin sjukförsäkring. Så en sexåring får inte operera bort hålet i hjärtat, för han har redan kostat för mycket??? Vore klokare användning av pengar om sjukhusen skötte kostnaderna, inte försäkringsbolagen, för nu kan de fläska på med 10 000:- för steriliserade operationsverktyg, kom inte och inbilla mig att de kostar 10 000:-, det måste ju vara upphaussat eftersom nån annan betalar.

Men då så, imorgon får jag betala avgift, 300:- för Botox. Och så får jag en trevlig pratstund med pappa på vägen dit dessutom.

Och jag ska faktiskt försöka hitta nån sån där Betygsätt din läkare-sajt och skriva ett sanningens ord om den tyska läkaren som ljög och gav mig gallstensanfall.

Men man ska sluta med nåt positivt, så då kan jag påminna om att min man heter Mikael, min vc-läkare heter Mikael och min tandläkare heter Mikael. Vinnande koncept, tydligen.

Japanerna med färg

Jag har tipsat er förut om ett konto jag följer på IG med ett japanskt par som matchar sina kläder varje dag. Idag har de med sig en tredje person på fotot! Jag gissar att det är en dotter, men man kan inte veta säkert för det stod bara på japanska.

Jag tänker inte börja matcha mig och Mikael varje dag, men blir liksom på gott humör av de här människorna. Vet faktiskt inte varför. Men det är så trevligt att känna igen några från andra sidan jorden och som inte är kändisar (tror jag). Jag tror att om folk kände människor i andra länder så skulle det vara svårare att kriga.

Att älska ett barn

Den översta bilden är min bror med sitt äldsta barn Isabella. 
(Synd att jag fick sån övervikt på kvinnor i bilderna.)